transport af gods. Vid 1920 års slut utgjorde järnvägens bokförda byggnadskostnad 198,110 kr. Aktiekapitalet uppgick vid samma tidpunkt till 100,500 kr. F. P. Örebro slott (se fig. 11 och 12 å pl. III till art. Örebro) ligger på en holme i Svartån, i Örebro, och dominerar genom sin väldiga massa hela denna stads bild. Det har formen af en rektangel med utbyggda cirkelrunda torn i hörnen. De åt ö. och v. vettande långsidorna äro hvardera 40, kortsidorna hvardera 25 m. långa, och af tornen hålla de två vid västra fasaden hvartdera 19 och de två vid den östra hvartdera 14 m. i diameter i bottenvåningen. Byggnadsstenen i ytterväggarna är lämnad bar, utan puts eller hvitkalkning, och af många olika slag, granit, sandsten m. m., som infogats i väggen utan föregående tuktning och sedan endast fogstrukits. Där tegel fordom funnits i murytan, har det utbytts mot kalksten, utom på ett ställe i v., där det bibehållits för att visa "det gamla byggnadssättet". Slottet har därigenom fått en nästan högtidligt tidsfrämmande prägel. Af de med brutna lanternintak och flöjlar försedda och liksom hufvudbyggnaden af svartgrått skiffertak, med listverk af gråhvitt skiffer, täckta tornen äro de två östra något mer än 13 m. höga, men upp till lanterninspetsen når det sydöstra 23, det nordöstra 23,5, det nordvästra 26,6 och det sydvästra ("museitornet") 33,5 m. Rundt hela slottet, tornen inbegripna, löper en huggen taklist, och takfallen prydas med kopparklädda vindskupor. Öfver östra fasadens midt höjer sig ett gafvelröste i renässansstil, och barfriden, i s. v., markeras med en trappgafvel åt v. På slottets utsidor ha fönstren (som i trappuppgångarna äro något mindre samt försedda med rundbågar) infattningar, poster och losholtsar af huggen kalksten, och bågarna äro med spröjsar indelade i små rutor. På södra fasaden märkas två stora götiska fönsterhvalf. Hufvudingången, på östra fasaden, markeras af en stor portal med motiv från den åt Fredsgatan till arffurstens palats i Stockholm. Slottsgården, som har 276 kvm. yta, är stensatt med fältsten samt har gångbanor af nubbsten och i nordöstra samt sydvästra hörnen två ståtliga stenportaler, den senare med ett af vasavapnet och hertig Karl Filips namnchiffer prydt tympanon, märkt 1617. Af tornen har det sydvästra, "museitornet", en utkragad rundbågsfris vid öfversta bjälklaget, med en omkr. 3 m. hög öfvervåning ofvanpå detta, samt nära takfoten mindre, fyrkantiga fönster, det nordvästra 10 liknande i vindsvåningen, och alla tornen äro nedtill försedda med skottgluggar för artilleripjäser (embrasyrer). Slottet innehåller förutom källare (fordom delvis använda som fängelse- och arrestrum) ett 80-tal rum, af hvilka åtskilliga äro oinredda. I bottenvåningen ligga kök, tvättstuga, mangelbod, strykrum, rum för tjänstfolket, vaktmästarbostäder, "spruthus" m. m. En trappa upp ligga landshöfdingens våning och landskansliets lokaler samt (i sydvästra tornet) Örebro läns museum (se nedan). Våningen två trappor upp inrymmer landtmäterikontoret, "landtbrukssalen" (en stor, förut särskildt vid landtbruksmöten använd, samlingssal), museilokaler (i den s. k. rikssalen och närliggande rum), bibliotek m. m, och våningen tre trappor upp landskontorets arkiv och andra arkivlokaler, torkvind och andra "öderum", förut använda till "trossbodar" m. m. På västra sidan ligger mellan tornen en liten trädgård. -- Slottet omtalas i historien först 1364, då hertig Albrekt af Mecklenburg i ett bref till Rostock säger sig ha "eröfrat duo castra, Sundby och Ö.", men är säkert mycket äldre. Det belägrades flera gånger under medeltiden samt beboddes af konungar och höfvitsmän, tillhörigt ömsom svenskar och danskar. Engelbrekt residerade där 1434--36, Karl Knutsson 1436--40(?), och Gustaf Vasa intog det 1522 samt höll febr. s. å. rådsmöte där. Messenius' uppgift, att han skulle ha låtit rasera det, är antagligen oriktig. Det tillhörde sedan hertig Karl (Karl IX), som ofta höll hof där och dit sammankallade riksdagarna 1606 och 1610. 1573--1627 ombyggdes slottet till den form det bibehållit intill vår tid, men fick sedan förfalla, tills Karl XI nödtorftigt lät reparera det. Efter ytterligare en förfallsperiod, hvarunder 1738 ett af tornen rasade, blef det ånyo repareradt, hvarvid det gamla renässansslottet blef förvandladt till ett barockslott (1762). I början af 1800-talet gjordes åter en renovering, och 1897--1900 fick slottet sitt nuv. yttre utseende tack vare anslag från riksdagen samt enskilda bidrag. -- Det i slottet inrymda Örebro läns museum omfattar samlingar af fornminnesföremål, etnografica, vapen, målningar, textilier m. m. af högt värde. Det har utvecklats ur de 1887 för allmänheten öppnade samlingar, som hopbragts af "Nerikes folkspråk- och fornminnesförening" (stiftad 1 okt. 1856 på initiativ af kammarherre N. G. Djurklou, f. 1829, d. 1904, och från 1878 kallad "Nerikes fornminnesförening"), samt af föreningen "Örebro läns museum" (stiftad 1905 på initiativ af landshöfdingen Th. Nordström och stadsarkitekten M. Dahlander), hvilka bägge samlingar förvarades i slottet och 1 jan. 1911 sammanslogos, samtidigt som föreningarna uppgingo i den då stiftade "Föreningen Örebro läns museum". Litt.: K. G. Grandinson, "Örebro slott" (i "Meddel. fr. Nerikes fornminnes-förening" II, 1901), samt Th. Nordström och M. Dahlander, "Örebro slotts byggnadshistoria" (1908). Örebro--Svartå järnväg, normalspårig (1,435 m.), 48,5 km. lång, utgår från Örebro södra station till Svartå station vid Nordvästra stambanan. Den öppnades för trafik 29 sept. 1897. Vid 1906 års slut utgjorde den bokförda byggnadskostnaden 1,821,981 kr. Aktiekapitalet uppgick vid samma tidpunkt till 991,600 kr. Fr. o. m. 1907 tillhör den genom inköp från Örebro--Svartå järnvägs-a.-b. Statens järnvägar, som redan tidigare trafikerat densamma. F. P. Örebro södra församling (Nikolai församling). Se Örebro, sp. 128. Öregrund, sjöstad i nordöstra Uppland (Roslagen), Stockholms län, belägen vid sydöstligaste ändan af den s. k. Öregrundsgrepen på en halfö vid sundet mellan fasta landet och Gräsön. Den lilla staden är tämligen regelbundet anlagd på den åt sjön starkt sluttande klippgrunden, men företer med sina små trähus ingenting anmärkningsvärdt i sitt yttre (fig. 3). Enda märkliga byggnaden är den på en höjd belägna kyrkan, som är af sten och okänd ålder, uppkallad efter S:t Gertrud. Det obetydliga