upptaga denna tull, hvartill han ansåg sig ega rätt på grund af en förment öfverhöghet ö ver Danmarks haf och strömmar. Från konung Hans' tid upptogs af samma skäl tull i Nyborg och Fredericia af fartyg, som seglade genom Belten. Nästan lika långt tillbaka som Sundstullen gå försöken att få den afskaffad. Redan 1436 lyckades detta för Hamburg, Lübeck, Lüneburg och Wismar, något senare för Stralsund, Greifswald och Kostock. Följaktligen kom Sundstullen att bli af ringa betydelse, så länge Lübeck var den ojämförligt mäktigaste handelsstaten vid Östersjön. Annorlunda blef det efter den s. k. Grefvefejden (se d. o. och Wullenweber) 1534--36, då Lübecks makt blef bruten och de ej privilegierade Nederländerna fingo största intresset af Östersjöhandeln. Kristian II bestämde 1517, att tullen skulle erläggas efter lästetal, en gyllen för hvar tionde läst. Detta innebar en viktig förändring från skeppstull till varutull. De följande åren höjdes tullen. Kejsaren och Nederländerna protesterade, och långvariga underhandlingar fördes därom. I den efter Grefvefejdens slut mellan dessa parter och Danmark 1544 ingångna arftraktaten i Speier lofvades ömsesidig frihandel mot betalning af de sedvanliga tullarna. Sundstullen nämndes ej i fördraget. Nederländerna erkände nämligen aldrig dess berättigande, men underkastade sig den faktiskt. Danmark införde nya tullförhöjningar redan 1549, mot hvilka Nederländerna protesterade, åberopande, liksom alltid i det följande, Speierfördraget. Under Nordiska sjuårskriget (1563--70) förekomma ytterligare höjningar af tullen, och 1565 och 1566 påbjöds spärrning af Sundet för att hindra tillförseln till Sverige. För Sverige var Sundstullen under äldre tider af föga vikt till följd af landets outvecklade handel. Möjligen egde Sverige tullfrihet från början därigenom, att tullen uppkom under unionstiden; dock anhöll Gustaf Vasa uttryckligen 1535 om tullfrihet såsom ersättning för den hjälp han lämnat i Grefvefejden. Å andra sidan innehåller fredsfördraget i Stettin 1570, att Sveriges undersåtar skola ha rätt att drifva handel i Danmark och Norge samt genom Öresund till Västerhafvet, "utan hinder och besvär, såsom af ålder varit brukligt". Johan III klagade både 1577 och 1580 öfver, att svenska skepp ej finge tullfritt passera Sundet. På gränsmötet i Flacksjöbäck 1591 stadgades uttryckligen, att "undersåtarna å bägge sidor skulle vara alldeles förskonade från att gifva tull af det gods, som tillhörde dem själfva, hvilket Danmarks undersåtar antingen föra in i Sverige eller ut af riket eller ock svenska undersåtar föra in i Danmark och Norge genom Sundet eller ock ut af riket". Dessa bestämmelser höllos emellertid af ingendera parten, och tulltvister voro en af orsakerna till Kalmarkriget (1611--13). I freden i Knäred (1613) bekräftades fördragen i Stettin och Flacksjöbäck samt bestämdes, att tullfriheten skulle inbegripa "underlydande provinser". Under 1600-talet blef frågan om hafvens frihet en omstridd folkrättslig fråga. Hugo Grotius utgaf 1609 sin bok "Mare liberum" och Selden 1636, i anledning af Karl I:s anspråk på herradömet öfver Nordsjön, sin "Mare clausum". Kristian IV ansåg sig ha full rätt till Östersjön s. om en linje mellan Gottland och Ösel, och genom hans fordran på Östersjöväldet (Dominium Maris baltici) blef Öresundstullen kärnpunkten i hans nordiska politik. Han påverkades därvid äfven af monarkiska finansiella skäl, enär tullkammaren i Helsingör stod direkt under hans kontroll och inkomsterna tillföllo hans egen kassa. Han sökte följaktligen draga den största möjliga inkomst af tullen. Tullstriderna mellan Sverige och Danmark voro denna tid ytterst häftiga. Särskildt åren 1637--39 betungades de sjöfarande nationerna genom höjda tullar, bitullar, skärpta visitationer m. m. Den svenska tullfriheten var Kristian särskildt en nagel i ögat, och nekas kan ej, att nederländarna, som hade en stor del af Sveriges handel i sina händer, oförsynt begagnade sig däraf. Under trycket af den gemensamma faran ingingo Sverige och Generalstaterna ett förbund till sjöfartens skydd 1640. Från nederländsk sida framkastades t. o. m. ett förslag om att genom en kanal mellan Öster- och Nordsjön undgå Sundet. Generalstaterna öppnade underhandlingar med Danmark i Stade 1641, vid hvilka de protesterade mot all Sundstull, åberopande fördraget i Speier m. m.; då emellertid danskarna förespeglade dem fördelarna af, att Sundstullen fortfarande upptoges, men att de blefve privilegierade, så nöjde de sig med en nedsättning af tullen. Svenskarna sökte med vapen i hand få sin tullfrihet erkänd i kriget 1643--45. Missnöje med Sundstullen förmådde nederländaren Louis De Geer att under kriget utrusta en flotta till Sveriges tjänst. Nederländska regeringen understödde dock ej Sverige enligt 1640 års fördrag, utan sände endast medlare till fredskongressen i Kristianopel-Söderåkra. Axel Oxenstierna, som å svensk sida ledde underhandlingarna, bekämpade därvid själfva rättsgrunden för Sundstullen och yrkade på dess fullständiga upphäfvande för alla nationer, men han understöddes hvarken af de nederländske eller franske medlarna, som voro afundsjuka på Sveriges växande makt. I fredsslutet vid Brömsebro (13 aug. 1645) erkändes uttryckligen Sveriges och alla dess biländers (äfven de pommerska städernas och Wismars) tullfrihet, men Generalstaterna fingo underkasta sig en tulltaxa, s. d. upprättad i Kristianopel. Ingen höjning skulle få ega rum på 40 år, och efter denna tid skulle Speierfördraget träda i kraft. Tullen fastställdes (med vissa undantag) till 1 proc. af varuvärdet, hvilket var lägre än någon tulltaxa sedan 1628. Därtill kommo dock åtskilliga bitullar (alla skeppstullar). Missnöje öfver detta fördrag spordes genast i Nederländerna, och 1649 ingingo Danmark och Generalstaterna den af Korfitz Ulfeld uppgjorda s. k. redemptionstraktaten, enligt hvilken Sundstullen skulle småningom aflösas. Ingendera parten var dock vid närmare besinnande nöjd med dess bestämmelser, hvarför dessa 1653 upphäfdes genom den s. k. rescissionstraktaten. Från 1679 gjorde Generalstaterna tid efter annan försök att få Sundstullen afskaffad, men ingingo slutligen 1701 ett nytt fördrag med Danmark, hvarvid allt blef vid det gamla. De två makter, som under midten af 1600-talet upptogo kampen mot Generalstaternas handelsvälde, England och Frankrike, sökte ock betinga sig förmåner i Sundet. Cromwell arbetade