Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öresundstullen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upptaga denna tull, hvartill han ansåg sig ega
rätt på grund af en förment öfverhöghet ö ver
Danmarks haf och strömmar. Från konung Hans’ tid
upptogs af samma skäl tull i Nyborg och Fredericia
af fartyg, som seglade genom Belten. Nästan lika
långt tillbaka som Sundstullen gå försöken att få
den afskaffad. Redan 1436 lyckades detta för
Hamburg, Lübeck, Lüneburg och Wismar, något senare
för Stralsund, Greifswald och Kostock. Följaktligen
kom Sundstullen att bli af ringa betydelse, så länge
Lübeck var den ojämförligt mäktigaste
handelsstaten vid Östersjön. Annorlunda blef det efter den
s. k. Grefvefejden (se d. o. och
Wullenweber) 1534–36, då Lübecks makt blef bruten och
de ej privilegierade Nederländerna fingo största
intresset af Östersjöhandeln. Kristian II bestämde
1517, att tullen skulle erläggas efter lästetal, en
gyllen för hvar tionde läst. Detta innebar en viktig
förändring från skeppstull till varutull. De
följande åren höjdes tullen. Kejsaren och
Nederländerna protesterade, och långvariga
underhandlingar fördes därom. I den efter Grefvefejdens slut
mellan dessa parter och Danmark 1544 ingångna
arftraktaten i Speier lofvades ömsesidig frihandel
mot betalning af de sedvanliga tullarna.
Sundstullen nämndes ej i fördraget. Nederländerna
erkände nämligen aldrig dess berättigande, men
underkastade sig den faktiskt. Danmark införde
nya tullförhöjningar redan 1549, mot hvilka
Nederländerna protesterade, åberopande, liksom alltid
i det följande, Speierfördraget. Under Nordiska
sjuårskriget (1563–70) förekomma ytterligare
höjningar af tullen, och 1565 och 1566 påbjöds
spärrning af Sundet för att hindra tillförseln till
Sverige.
För Sverige var Sundstullen under äldre tider
af föga vikt till följd af landets outvecklade
handel. Möjligen egde Sverige tullfrihet från början
därigenom, att tullen uppkom under unionstiden;
dock anhöll Gustaf Vasa uttryckligen 1535 om
tullfrihet såsom ersättning för den hjälp han lämnat
i Grefvefejden. Å andra sidan innehåller
fredsfördraget i Stettin 1570, att Sveriges undersåtar
skola ha rätt att drifva handel i Danmark och
Norge samt genom Öresund till Västerhafvet, "utan
hinder och besvär, såsom af ålder varit brukligt".
Johan III klagade både 1577 och 1580 öfver, att
svenska skepp ej finge tullfritt passera Sundet. På
gränsmötet i Flacksjöbäck 1591 stadgades
uttryckligen, att "undersåtarna å bägge sidor skulle vara
alldeles förskonade från att gifva tull af det gods,
som tillhörde dem själfva, hvilket Danmarks
undersåtar antingen föra in i Sverige eller ut af riket
eller ock svenska undersåtar föra in i Danmark och
Norge genom Sundet eller ock ut af riket". Dessa
bestämmelser höllos emellertid af ingendera parten,
och tulltvister voro en af orsakerna till
Kalmarkriget (1611–13). I freden i Knäred (1613)
bekräftades fördragen i Stettin och Flacksjöbäck samt
bestämdes, att tullfriheten skulle inbegripa
"underlydande provinser".
Under 1600-talet blef frågan om hafvens frihet
en omstridd folkrättslig fråga. Hugo Grotius
utgaf 1609 sin bok "Mare liberum" och Selden
1636, i anledning af Karl I:s anspråk på
herradömet öfver Nordsjön, sin "Mare clausum".
Kristian IV ansåg sig ha full rätt till Östersjön s.
om en linje mellan Gottland och Ösel, och genom
hans fordran på Östersjöväldet (Dominium Maris
baltici) blef Öresundstullen kärnpunkten i hans
nordiska politik. Han påverkades därvid äfven af
monarkiska finansiella skäl, enär tullkammaren i
Helsingör stod direkt under hans kontroll och
inkomsterna tillföllo hans egen kassa. Han sökte
följaktligen draga den största möjliga inkomst af
tullen. Tullstriderna mellan Sverige och
Danmark voro denna tid ytterst häftiga. Särskildt
åren 1637–39 betungades de sjöfarande
nationerna genom höjda tullar, bitullar, skärpta
visitationer m. m. Den svenska tullfriheten var
Kristian särskildt en nagel i ögat, och nekas kan
ej, att nederländarna, som hade en stor del af
Sveriges handel i sina händer, oförsynt begagnade
sig däraf. Under trycket af den gemensamma
faran ingingo Sverige och Generalstaterna ett
förbund till sjöfartens skydd 1640. Från nederländsk
sida framkastades t. o. m. ett förslag om att genom
en kanal mellan Öster- och Nordsjön undgå
Sundet. Generalstaterna öppnade underhandlingar med
Danmark i Stade 1641, vid hvilka de protesterade
mot all Sundstull, åberopande fördraget i Speier
m. m.; då emellertid danskarna förespeglade dem
fördelarna af, att Sundstullen fortfarande upptoges,
men att de blefve privilegierade, så nöjde de sig
med en nedsättning af tullen. Svenskarna sökte
med vapen i hand få sin tullfrihet erkänd i kriget
1643–45. Missnöje med Sundstullen förmådde
nederländaren Louis De Geer att under kriget utrusta
en flotta till Sveriges tjänst. Nederländska
regeringen understödde dock ej Sverige enligt 1640 års
fördrag, utan sände endast medlare till
fredskongressen i Kristianopel-Söderåkra. Axel
Oxenstierna, som å svensk sida ledde underhandlingarna,
bekämpade därvid själfva rättsgrunden för
Sundstullen och yrkade på dess fullständiga
upphäfvande för alla nationer, men han understöddes
hvarken af de nederländske eller franske medlarna,
som voro afundsjuka på Sveriges växande makt.
I fredsslutet vid Brömsebro (13 aug. 1645)
erkändes uttryckligen Sveriges och alla dess biländers
(äfven de pommerska städernas och Wismars)
tullfrihet, men Generalstaterna fingo underkasta sig
en tulltaxa, s. d. upprättad i Kristianopel. Ingen
höjning skulle få ega rum på 40 år, och efter
denna tid skulle Speierfördraget träda i kraft.
Tullen fastställdes (med vissa undantag) till 1 proc.
af varuvärdet, hvilket var lägre än någon tulltaxa
sedan 1628. Därtill kommo dock åtskilliga bitullar
(alla skeppstullar). Missnöje öfver detta fördrag
spordes genast i Nederländerna, och 1649 ingingo
Danmark och Generalstaterna den af Korfitz Ulfeld
uppgjorda s. k. redemptionstraktaten, enligt
hvilken Sundstullen skulle småningom aflösas.
Ingendera parten var dock vid närmare besinnande nöjd
med dess bestämmelser, hvarför dessa 1653
upphäfdes genom den s. k. rescissionstraktaten. Från
1679 gjorde Generalstaterna tid efter annan försök
att få Sundstullen afskaffad, men ingingo slutligen
1701 ett nytt fördrag med Danmark, hvarvid allt
blef vid det gamla.
De två makter, som under midten af 1600-talet
upptogo kampen mot Generalstaternas
handelsvälde, England och Frankrike, sökte ock betinga
sig förmåner i Sundet. Cromwell arbetade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
