förgäfves 1650--52 att få Sundstullen upphäfd. I handelsfördragen mellan Danmark och England af 1661 och 1670 likställdes England med Nederländerna. Kristianopelstaxan blef gällande äfven för Frankrike enligt 1663 års fördrag. Denna taxa användes småningom för alla andra nationer, så att endast Sverige blef privilegieradt. I frederna i Roskilde (1658), Köpenhamn (1660) och Lund (1679) bekräftades Sveriges tullfrihet. Under 1700-talet miste äfven den sista privilegierade makten sin tullfrihet. Sverige, som dock egde den sidan af Sundet, hvilken fartygen seglade närmast, förlorade sin tullfrihet genom freden i Frederiksborg 1720 och måste underkasta sig tulltaxan i Kristianopel. Detta bekräftades genom freden i Kiel 1814. Under 1700-talet underkastade sig de handlande nationerna utan allvarligare protester Sundstullen, men med den ökade samfärdseln under 1800-talet inträffade ett annat förhållande. Den tidsutdräkt tullen förorsakade kändes betungande. Den gamla tulltaxan var bristfällig och saknade t. ex. bestämmelser rörande bomull, kaffe, kakao m. fl. nya artiklar. Angående dess revision fördes diplomatiska förhandlingar i Köpenhamn och London 1841, och en konvention af 19 juni s. å. afslöts, som kompletterade 1645 års bestämmelser, nedsatte tullen för ospecificerade varor och sammanslog under benämningen "tullkammarsportier" alla de olika expeditionsafgifterna. Tullen förblef dock hinderlig, ej minst för svenskarna. Kommerskollegium måste 1842 och 1846 förnya en 1739 utfärdad varning för svenska sjömän att medelst förbisegling undandraga sig tullen. Sveriges ständer afläto 20 aug. 1851 till regeringen en skrifvelse angående Öresundstullen, de kostnader och den tidsutdräkt den medförde. Stockholms grosshandelssocietet och skeppsredare inlämnade en inlaga i samma syfte. Underhandlingar fördes till följd däraf med Danmark, men då Sveriges bemödanden ej understöddes af andra europeiska makter, nödgades Sverige inskränka sig till att begära tullfrihet för svenska fartyg under 15 läster m. fl. mindre fördelar, hvilka biföllos 1852. En fullständig uppgörelse syntes aflägsen, då Nord-Amerikas förenta stater 1855 förklarade sig ej vilja förnya sin i april 1856 tilländalöpande handelstraktat af 1826 och ej underkasta sig Öresundstullen. Danska regeringen fann sig nu böjd att inbjuda intresserade makter till konferens i Köpenhamn i syfte att genom Sundstullens kapitalisering bereda Danmark ersättning. I konferenserna, som började i jan. 1856, deltogo representanter från Sverige-Norge (N. V. af Wetterstedt), Danmark (Chr. A. Bluhme), Belgien, Frankrike, Hannover, Holland, Mecklenburg-Schwerin, Oldenburg, Preussen, Ryssland, Storbritannien, Österrike, Lübeck, Bremen och Hamburg. Ett förslag uppsattes af danskarna. De flesta invändningar mot detta gjordes af Storbritanniens regering. Först 14 mars 1857 underskrefs aflösningstraktaten, enligt hvilken Sundstullen och tullarna i Belten upphäfdes och Danmark i ersättning erhöll 30,476,325 rdr danskt rmt, d. v. s. icke fullt 5/8 af kapitalsumman af den inkomst, beräknad efter 4 proc., som Danmark i medeltal åren 1842--54 åtnjutit af sagda tullar, näml. omkr. 2 mill. om året. De olika staterna skulle bidraga till aflösningen i proportion af de varor, som från deras hamnar exporterades till Östersjöns hamnar eller därifrån importerades. Tullfriheten inträdde med 1 april 1857. På Sveriges andel kom att betala 1,590,503 rdr danskt rmt. Från denna summa afdrogos 311,307 rdr danskt rmt, hvilket utgjorde en efter samma grunder som Sundstullen kapitaliserad summa af den ersättning, af 10,000 rdr hamb. b:ko, som danska statsverket, enligt konventionen af 7 april 1840, gaf det svenska för fyrars underhåll på svenska sidan af inloppen till Sundet. Sverige betalade således 1,279,196 rdr danskt rmt, d. v. s. 2,558,392 rdr sv. mynt. Betalningen egde rum under 20 år medelst 40 halfårliga afbetalningar med kapital och aftagande ränta å de icke förfallna dividenderna. Utbetalningen skedde ur Handels- och sjöfartsfonden. Norge, som efter Kielfreden likställdes med Sverige i fråga om Sundstullen, betalade 667,225 rdr danskt rmt såsom lösningssumma. -- Jfr P. A. Hammarström, "Om tullförhållandena mellan de Skandinaviska rikena från äldsta tider till freden i Brömsebro 1645, med särskildt afseende på Öresundstullen" (1875), J. A. Fridericia, "Danmarks ydre politiske historie 1629--1645" (2 bd, 1876--81), F. P. van der Hoefen, "Bijdrage tot de geschiedenis van den Sonttol" (1855), Dansk "Hist. tidsskrift", III, 1 "Aflösningen af Sund- og Belttolden". En fullständig Sundstullens historia saknas. E. F.* Öresvinet, zool. Se Delfinsläktet, sp. 93. Öreting. Se Tröndelagen. Öre älf, en af Norrlands skogsälfvar, upprinner i sydligaste delen af Stensele socken, Lappland, hvarifrån den i sydöstlig riktning genomflyter Lycksele, Örträsks, Bjurholms och Nordmalings socknar samt utfaller ö. om Järnnäset i Bottniska viken omkr. 10 km. ö. om Nordmalings kyrkby, Västerbottens län. Bland större forsar märkas i Nordmalings socken Långedsforsen (5,600 hkr) samt Öfre och Nedre Laxforsarna (3,400 hkr), i Bjurholms socken Storforsen (3,800 hkr) samt i Lycksele socken ännu en Storforsen (5,600 hkr). Längd 190 km., flodområdets areal 2,990 kvkm. Ungefär midt i sitt lopp genomflyter älfven den 7 km. långa sjön Örträsket, invid hvilken Örträsks kyrkby ligger. Ett stycke nedanför Storforsen i Bjurholms socken öfvergås älfven af Norra stambanan på landets högsta järnvägsbro (se Öreälfsbron). Ö:s dalgång är i allmänhet djupare och mera utpräglad än de öfriga norrländska skogsälfvarnas. J. V. E. Öreälfsbron, enkelspårig järnvägsbro af armerad betong för Norra stambanans ledande öfver Öre älf vid Nyåker, färdigbyggd 1919, till