151 Örn 152 örnsläktet) och Pandion (se Fiskgjusar med fig.). L-e. Inom symboliken (och sedermera på det heral- diska området) intog örnen (grek. aetofs, lat. afquila) tidigt en framstående plats. På grund af sin styrka, sin höga, stolta flykt och sin skarpa syn blef den af de indoeuropeiska folken hållen för fåglarnas konung och tagen till symbol af kraft, seger och herravälde. Han var därför i den gre- kiska mytologien helgad åt öfverguden Zeus, såsom hvars budbärare och ledsiagare han föreställdes bära i klorna blixten (åskviggen). Om örnens roll vid de romerske kejsarnas apoteos se d. o. I gamla testamentet är örnen attribut åt profeten Elisa, i nya åt evangelisten Johannes, och emär denne sedan kyrkomötet i Nicæa kallades "theologos", blef örnen ett emblem för teologien och attribut åt kyrkofadern Augustinus såsom teologiens skydds- patron. - örnen fick redan i forna tider af ven tjäna som symbol för riken, furstar och krigshärar. Som fälttecken nyttjades den först i Persien, där på Cyrus' tid en gyllene örn med utbredda vingar Fig. l. Örn ur Bir- ger Philipssons si- gill af år 1279. Fig. 2. Örn ur Örebro stads sigill 1331 (jfr fig. l i art. Örebro). trä, sedermera af silfver eller brons och ofta lager- prydd. I senare tider åtnjöt den romerska legions- örnen hart när gudomlig dyrkan: vid den kunde skyddssökande finna asyl, och vid den svuros hög- tidliga eder. Att i strid förlora legionsörnen gällde som en stor skymf, och dödsstraff hotade den bärare (aquilifer), som lämnat en sådan i sticket. Napo- leon I återupplifvade 1804 den romerska örnen som fälttecken, hvilket under hans kejsartid bars vid första bataljonen i hvarje regemente och öfver hufvud blef symbol af det kejserliga Frankrike. (Om dess utseende se nedan.) Densamma afskaffa- des vid bourbonernas restauration, infördes ånyo af Napoleon III (genom dekret l jan. 1852), men aflystes på nytt vid republikens införande 1870. Den heraldiska örnen (lat. aquila, fr. aigle, ty. adler), en symbol för makt, intar främsta platsen bland heraldikens fåglar liksom lejonet bland dess däggdjur. Den har äfven i likhet med detta sin särskilda, stiliserade typ, den s. k. fläkta örnen (se d. o. med fig. å sp. 687), hvilken alltid af ses, då det i vapenbeskrifningar talas om örn, såvida icke särskildt påpekas, att det skall vara en naturlig örn. örnen f ramställes alltid uppflygande och sedd framifrån. Vingarna äro åt ömse sidor utspända och fötterna utsträckta. Huf- vudet är vändt i profil, i regel åt höger (heraldiskt). Såväl vingar som stjärt bestå af ett fåtal symme- triskt ordnade fjädrar. Stjärten, som ofta liknar en heraldisk lilja, slutar med en nedåt riktad spetsig fjäder. Fötterna, som äro onaturligt stora, sakna fjäderbeklädnad och ha tro främre tår och en bakre, alla försedda med stora krökta klor. örnens form förändras något under olika perioder. Under 1200- och 1300-talen har den uppåtriktadt hufvud och sluten näbb (fig. l-3). Vingarnas of re Fig. 3. Tidig gotik. Fig. 4. Sen gotik. Fig. 5. Renässans. bars på en spjutspets framför hären, och från per- serna öfvergick detta bruk till egypterna under Ptolemaios Soter, 305 f. Kr. (jfr å pl. VIII till art. Egypten bilden Härtecken). Hos romarna var den med blixtar 1. viggar väpnade örnen, såsom attribut åt den latinske förbundsöfverguden Juppi- ter, sinnebild af romerska staten såväl under repu- bliken som under kejsartiden, hvarför ock dess bild förekommer allmänt på romerska mynt o. a. föremål. Marius upphöjde 104 f. Kr. örnen (med utbredda vingar) till legionernas fälttecken (se d. o. med fig.), sedan den redan förut hade tjänat som fälttecken för den första manipeln i hvarje legion. Den var först af delar äro snäckformigt hoprullade, och samtliga dess fjädrar äro riktade nedåt, så i regel äfven benen. Stjärten består af en knippa styfva fjädrar, som upptill sammanhållas af en knut. Mot slutet af 1300- och början af 1400-talet blir hufvudet vågrätt, näbben öppnar sig, och tungan blir syn- lig (fig. 4). Vingarnas hoprullning försvinner, och fötterna bilda större vinkel mot kroppens längdaxel. Under 1400-talet bilda vingarna en halfcirkel, hvars spetsar stå i jämnhöjd med huf- vudet, och fjädrarna bli radialt ställda. Under 1500-talet ökas i än högre grad stiliseringen