153 Örn-Örnberg 154 från hvarandra vända hufvud, benämnes den dubbelörn. Denna förekommer tidigt i såväl öster- söm Västerlandet. Från förra hälften af 1300-talet uppträder den sporadiskt som symbol för tysk- romerska riket, men blir från början af 1300-talet de romerske kejsarnas gifna vapenbild, under det att konungarna före kejsarkröningen alltid föra örn med blott ett hufvud. De österrikiske kejsarna lik- som de ryske förde äfvenledes dubbelörn, de tyske däremot örn med blott ett hufvud. Såväl Polen som Serbien ha en örn i vapnet. Den s. k. Napoleonska örnen (se of van) skiljer sig från den heraldiska därigenom, att den är mera naturalistiskt fram- ställd efter romerska, antika förebilder. Den är gyllene med hufvudet vanligen vänstervändt samt sitter på en antik åskvigg. Marskalk Bernadotte fick (liksom öfriga marskalkar) insätta napoleonska örnen i of re delen af sitt vapen som furste af Pontecorvo, och med detta kom örnen att ingå i svenska riksvapnet. Boktryckarna föra sedan gammalt ett vapen med en fläkt örn, emedan evangelisten Johannes var deras skyddspatron (se of van). I Sverige påträffas örnen första gången i Joar Johanssons sigill (1222-30), försedd med ofvan vingarna uppskjutande f ramben, hvadan den stun- dom förväxlats med s. k. lejonörn (se d. o.). Huf- vudet såväl som hela kroppen har dock typisk örnform. Johan Philipssons (Karlssons?) sigill (1278) har däremot en lejonörn, men (se fig. 1) Birger Philipssons (1279) en örn af den vanliga skapnaden, liksom i Örebro stads sigill år 1331 (fig. 2). Delar af örn, särskildt vingar, men äfven hufvud, fötter m. m., förekomma ofta i sven- ska medeltida sigill, örnvinge träffas första gån- gen 1270 (se fig. 3 i art. Vapen) och örnfot 1287. - Naturlig örn förekommer äfven, ehuru mera sällan. Se f. ö. Sköld och Vapen. H. F-d. Örn, Nicolaus Andreæ, äfventyrare, enligt egen uppgift en från den urgamla, förnäma bir- karlasläkten härstammande lapp, men enligt A. de la Motraye son af en sockenskomakare och född i Kåneå kyrkoby. Han blef 1698 student i Uppsala, begaf sig 1702 vid 20 års ålder, klädd i lappdräkt, ut på resa till Danmark, Tyskland och Italien, väckte öfverallt uppseende och åter- kom till Sverige 1705. Året därpå gaf han sig ut på nytt, fortfarande i lappdräkt, till Tysk- land, Holland, Frankrike och Ryssland och tog sig därvid namnet "prinsen af Lappland". Enligt hans bref till k. rådet grefve F. Wrede 3 nov. 1706 fick han på denna rese* "uppvakta" vid hof- vet i Versailles. 1707 var han i Tyskland. I bref från Kassel 20 aug. s. å. till k. sekreteraren Cederhielm hos Karl XII i Altranstädt sökte han fritaga sig från den hos K. M:t framförda be- skyllningen att ha uppträdt under nämnda titel och förklarade sig resa endast för att utbilda sig till en nyttig undersåte. I Astrahan blef han 1710 häktad och satt fem år under lås och bom. 1715 bönföll han i en skrifvelse till konung Georg I i England om dennes medling, rymde kort därpå ur fängelset och lär ha dött i Astrahan till följd af dryckenskap. Han utgaf en värdelös Kurtze beschreibung des Lapplandes (Bremen, 1707). (K. B. W.) Örn, Robert Isidor, finländsk ämbetsman, f. 2 jan. 1824 i Kuolemajärvi, d. 25 juni 1885 i Helsingfors, student 1840, auskultant i Viborgs hofrätt 1847, justitierådman i Viborg 1852, poli- tieborgmästare i samma stad 1855, representerade Viborg i det s. k. Januariutskottet 1862 och vid landtdagen 1863-64, då han var talman i borgar- ståndet, hvilket värf han på ett framstående sätt fullgjorde, samt utnämndes 1865 till direktor för generalguvernementskansliet i Helsingfors. På sist- nämnda post gjorde hans ämbetsmannaförmåga sig så mycket mera gällande, som han genom sitt vin- nande väsen i hög grad förvärfvat sig general- guvernören grefve Adlerbergs förtroende, hvarför dennes åtgärder, i synnerhet vid besättandet af högre ämbeten, ofta torde ha berott på ö:s uttalade mening, ö. utnämndes 1874 till senator och vice ordf. i senatens justitiedepartement, fick s. å. geheimeråds titel och upphöjdes 1876 i adligt stånd. 1877 begärde han till följd af sjukdom afsked från sina ämbeten. M. G. S. Örnberg. 1.* Aurora Magdalena ö., författarinna. Se Qvanten, Emil von. 2. Lars Magnus Viktor ö., den före- gåendes kusins son, släktforskare, f. 17 sept. 1839 i Nyköping, d. 6 juli 1908 i Vadstena, blef 1858 student i Uppsala och inskref sig efter aflagd examen 1860 i Kam- markollegium, där han 1864-71 arbetade i Kammararkivet och 1872 befordrades till kammarskrif vare, en tjänst, som indrogs 1879. 1878 blef han kanslist i Riksmar- skalksämbetet och Hof- expeditionen, utnämn- des 1884 till proto- kollssekreterare där och erhöll 1894 hofinten- dents titel. 1898 af- gick ö. såväl från pro- tokollssekreterar- som hofintendentsbefattningarna. Från 1868 tillhörde han därjämte som e. o. amanuens Riksarkivet och var 1899-1904 arkivarie vid Vadstena nyin- rättade landsarkiv. Han var 1885-90 sekrete- rare i Svenska autografsällskapet och redaktör af dess tidskrift. Han redigerade och utgaf på eget för- lag (anonymt) Svensk slägtkalender (4 arg., 1885- 88), som följdes af Svenska ättartal (10 arg., 1889 -1908), "afsedda att utgöra tidskrift för svensk slägtkunskap och slägtforskning samt slägtbok och slägtkalender". Med dessa publikationer gjorde ö. sig i mycket hög grad förtjänt om den svenska släktforskningen icke blott genom de utredningar han i dem lämnade öfver en mängd lefvande och utdöda furstliga, frälse och framför allt ofrälse släkter, utan äfven genom den lust för och det arbete i ämnet, som hans egen sällsporda ifver för detsamma framkallade i vida kretsar, ö. utgaf dessutom Samlingar till beskrifning om Nyköping (1862), Anteckningar om kammarkollegiet (1874) och Seraphimerriddarelängd 1748-1890 (1890) m. m. I handskrift af ö. förvaras å Kungl. biblio- teket 3 vol. "Anteckningar och utdrag ur Stock- L. M. V. Örnberg. Efter en