157 Örnen-örnhiälm 158 till kommendant i Damm och utarbetade en öfver- siktskarta öfver Pommern. 1673 blef ö. öfverste- löjtnant vid Dalregementet, utnämndes 1675 till öfverste vid ett "tremänningsregemente" i Hälsing- land och beordrades med detsamma efter danska krigets utbrott till Jämtland samt iståndsatte som generalkvartermästarlöjtnant vid general Sparres trupper där Mörsils och Järpe skansar. 1676 kom- menderades ö. med sitt regemente till Skåne och deltog med lysande tapperhet i slaget vid Lund, där han ånyo blef sårad, men var redan 30 dec. s. å. med om att intaga Hälsingborgs slott. 1677 biel han öfverste vid Södermanlands regemente och tillika kommendant i Halmstad, men ålades redan i jan. 1678 att ej vidare befatta sig med kommen- dantskapet. S. å. utförde han en straff expedition mot snapphanarna i Blekinge och deltog 1679 i Stenbocks misslyckade belägring af Uddevalla skans. Efter krigets slut 1679 ändades ö:s mili- tära bana. Han blef nu en ifrig partigängare i enväldets och reduktionens tjänst, utmärkte sig genom våldsamt uppträdande vid riksdagarna 1680 och 1682, insattes i sekreta utskottet af Karl XI själf och fick som medlem af Stora kommissionen tillfälle att lägga i dagen sin hätskhet mot de höge herrarna. Han blef 1683 landshöfding i Skaraborgs län och 1687 friherre. Hans egenmäk- tighet, våldsamhet och egennytta framkallade många klagomål och föranledde en räfst, som slöt därmed, att Karl XI befallde Ö. att begära afsked för att undvika fiskalisk aktion. Af skedet bevilja- des, men några dagar senare (21 april 1690) ut- nämndes ö. till landshöfding på ösel, emedan Karl XI af barmhärtighet "ville i nåder anse hans beträngda läge". Fullmakten åtföljdes likväl af en kunglig skrifvelse af det ampraste slag. ö. var emel- lertid oförbätterlig. Efter upprepade tjänstefel af- skedades han 1701, rymde ur landet och skall en tid därefter ha dött i Lübeck. Hjr. (L. W:son M.) Örnen (lat. Aquila), astron., en kring himmels- ekvatorn belägen stjärnbild, sträckande sig från omkr. ISVs till 20Vs timmars rektascension och mellan 20 graders nordlig och 12 graders sydlig deklination. Den innehåller mellan 80 och 90 för blotta ögat synliga stjärnor, däribland l af l:a, 5 af 3:e och 4 af 4:e storleken. Stjärnbilden igenkännes lätt på de tre nästan i rät linje med hvarandra liggande stjärnorna /3, a och y, af hvilka den mellersta, a Aquilæ 1. Altair, är af l:a storleken och stjärnbildens ljusstarkaste stjärna, örnen genomskäres af Vintergatan, som där har ett af sina ljusstarkare partier ("Aquila-stjärn- molnet"). I örnens stjärnbild, nästan alldeles i himmelsekvatorn, uppflammade 8 juni 1918 en af de ljusstarkaste kända s. k. nya stjärnorna, Nova Aquilæ 3, som i sitt maximum vida Öfverträffade t. o. m. l:a storlekens stjärnor i glans. Stjärnan aftog hastigt i ljusstyrka och var efter några må- nader åter osynlig för obeväpnadt öga. B-d. Örnfelt, Jonas Fredrik, friherre, amiral, f. 25 april 1674, d. 30 sept. 1733 på Nyköpings slott, var son till Henrik Schulze (f. 1633 i Hamburg, 1675 krigs- och 1676 öfverkrigskommissarie, d. 1691), som 1675 adlades med namnet ö. Han ingick 1690 vid örlogsflottan och deltog som volontär och underofficer i konvoj erna till Portugal, Frankrike och Holland. Sedan 1696 tjänade han först på den engelska, sedermera på den venezianska flottan, slutligen tjänade han sig upp till "artillerikapten till sjöss". Därefter gaf han sig i kejserlig tjänst och kämpade därunder mot fransmännens eskader i Adriatiska hafvet. Lyckligt och väl konvojerade han äfven en transportflotta från Trieste uppför Po med Mantua och Cremona som mål. Hemkom- men 1704, blef han öfverlöjtnant, men gjorde s. å. kaptenstjänst på Anckarstiernas eskader i Nyenska farvattnen samt deltog i anfallet på Retusaari. 1705-08 kryssade han som befälhafvare på ett holländskt 50-kanonskepp i Medelhafvet under flera strider med kapare och kryssare. Hetast var hans strid med "amiralen af Alger, som förde 2 50- kanonskepp", en kamp, som räckte från kl. l middagen till mörkrets inbrott, då de algeriska skeppen, illa tilltygade, nödgades söka skydd i närmaste hamn. Efter krigets utbrott med Dan- mark 1709 befalldes ö. hem och deltog de tre närmast följande åren som kapten i alla den svenska hufvudflottans expeditioner och viktigare strider. 1712 utnämndes han till schoutbynacht, fick 1716 befälet öfver Stockholmseskadern och blef s. å. vice amiral med bibehållande af nämnda befäl. 1719 blef han amiral och fri- herre. 1732 utnämndes han till landshöfding i Nyköpings län. A. H-ld. Örnhiälm, Klas (Claudius Arrhenius- örnhiälm), kyrkohistoriker, f. 22 dec. 1627 i Linköping, d. 19 maj 1695 i Stockholm, son till handelsmannen i Linköping Arvid Kapfel- m a n, tog sig, liksom de fleste af hans bröder (bland dem psalmdiktaren Jakob Arrhenius), nam- net Arrhenius (af grek. arrhèn, öfv. af slut- stafvelsen i fädernenamuet). Han blef 1650 stu- dent i Uppsala och studerade där teologi, öster- ländska språk och historia. En lång tid "kondi- tionerade" han, bl. a. som lärare för Gabriel Oxenstiernas son Gabriel, och gjorde med denne 1664-67 en utländsk resa, under hvilken han i Heidelberg 1665 afskref Hugo Grotius' bref till Camerarius (afskriften förvaras nu i Uppsala biblio- tek). Efter hemkomsten anställdes han 1667 som docent vid Uppsala universitet, men utnämndes redan 1668 till professor i historia där. Arrhenius blef därjämte 1669 assessor i Antikvitetskollegiet och 1679 rikshistoriograf. 1684 upphöjdes han i adligt stånd med namnet ö. Han tog 1687 afsked från sin professur, då han utnämndes till universi- tetsbibliotekarie. 1689 blef han censor librorum. Hans historiska föreläsningar, som rörde sig än om tiden före syndafloden, än om de förnämsta riken, som därefter uppstodo, än om Roms, än om fädernes- landets häfder, voro mycket besökta, emedan hans framställning utmärktes ej endast för omfattande forskning, utan äfven för glänsande form. Hans tryckta arbeten utgöras, utom af ett 50-tal akade- miska disputationer m. m., af Historia sveonum gothorumq' ecclesiastica (4 "böcker", 1689), som omfattar tiden till konung Sverker Karlsson, Vita illustris herois Ponti De la Gardie (Leipzig, 1690) samt början af texten till "Sueciæ-verket" (se d. o.). I handskrift efterlämnade han storartade bevis på sitt forskar- och samlarnit, bl. a. ett bullarium (samling af påfvebullor rör. Sverige, nu förvarad i Vitt. hist. o. ant. akad:s arkiv), som