159 Örnpapegojor-örnsköld 160 ordentlig hjälp vid deras arbeten. I förening med S. Leijonmarck, A. Engberg och J. Peringer ut- arbetade han 1691 på kungl. befallning en Kela- tion om biskops-, kanonie-, prebende- samt kyrko- och klostergods och deras reduction, från Gustaf I:s till drottning Kristinas tid, hvartill ö. fogade en inledning om de andliga godsen under tiden före Gustaf I (allt tryckt i "Handl. rör. Skand:s hist.", 21:a och 22:a dlrna, 1836-37). Ö. utgaf 1677 Eimberts "Vita Anscharii" (efter Lambecius' text) jämte en gammal från Nådendals arkiv här- stammande svensk of v. samt Corbey-munken Gualdos latinska versifierade parafras al Rimberts verk. Örnpapegojor, Dasyptilus, zool., ett släkte, som tillhör fam. papegojor och ordn. Cuculiformes inom fåglarnas klass. Till det yttre likna de något örn- fåglarna och ha mycket förlängd, sammantryckt näbb. Hufvudets sidor äro nakna. Vingarna äro trubbiga, stjärten stor och rundad. D. Pesqueti, som har glänsande svarta fjädrar, lefver på Nya Guinea. L-e. Örnrockor, Myliolatidæ, zool., en fiskfamilj bland rockorna (se d. o.), skild från spjutrockorna och de egentliga rockorna bl. a. därigenom, att bröstfenorna icke som hos dessa sträcka sig öfver sidorna af hufvudet. På den långa, snärtlika stjärten finns liksom hos spjutrockorna en eller två stora, bakåtriktade, sågtandade taggar. De äro tämligen storvuxna fiskar och tillhöra eg. var- mare haf. Inom Skandinavien har blott en art, Vanliga örnrockan. vanliga örnrockan, Myliobatis aquila (se fig.) en gång (1882) anträffats (i Kristianiaf jorden). Den blir 80 cm.-1,5 m. lång samt förekommer all- mänt i Medelhafvet och vid iranska kusterna, där den dock norrut, liksom vid engelska kusten, är mera sällsynt. Den simmar snabbt (liksom flyger genom vattnet) och kan med stjärttaggen tillfoga farliga, enligt uppgift giftiga, sår, hvarför den af fiskare är fruktad och sällan tillvaratages, helst som den sällan ätes. Vid upptagandet ur vattnet skall den ge ifrån sig ett starkt, ramande ljud. Färgen är växlande efter olika lokaler: brun eller gråaktig, utan fläckar. &. L.* Örnsköld, Per Abraham, friherre, lands- höfding, f. 18 nov. 1720, d. 16 april 1791 i Ny- köping, son till kungl. lif drabanten Johan Löth, som 1719 adlats med namnet Löth-örnschiöld, stu- derade i Uppsala, blef 1736 auskultant, 1746 ord. notarie, 1751 sekreterare, 1757 ord. assessor i Bergskollegium och 1759 e. o. bergsråd. 1762 utnämndes ö. till landshöfding i Västernorrlands län (då omfattande Medelpad, Ångermanland och Jämtland), ö. kom snart till insikt om dessa trak- ters slumrande millioner, hvilket bl. a. tog sig uttryck i en af honom 1765 utdelad anonym skrift, Tankar om Norrlands rätta uppodlingssätt af Hyper Boreus. Gång på gång färda- des han, i vagn, till häst, till fots, i båt, ganom sitt vidsträckta län. Därjämte höll han själf matros- och sol- datmönstringarna. Han anställde i egen person jordrannsakningar, som förut icke varit hållna i dessa bygder, samt lät upprätta förbätt- rade eller nya jorde- böcker, hvarigenom flerstädes gränser för första gången blefvo uppdragna mellan landskapen, hära- den, socknarna och de enskilda byalagen. Där- jämte blefvo många "förut i oredig samman- blandning söndersplittrade byalag storskiftade", hvarefter egorna bättre kunde ordnas och skötas. I de stora ödeskogarna lät han anlägga nybyggen, dit han utflyttade en del af den öfverbefolkning, som fanns i de gamla byarna. För jordbrukets upphjälpande verkade han oförtrutet. Före hans tid hade allmogen icke velat dika sina tegar, eme- dan den menade, att dikena borttogo en del af åkerjorden, och vid tegarna hade den bibehållit stora löfskogsdungar i den tron, att dessa skyddade säden för nattfroster, ö. lyckades på många ställen dels med godo, dels genom egenmäktighet göra slut på denna fördärfliga plägsed. Han lät utdika en mängd stora vattendränkta mossar, hvilka med- förde nattfroster, samt införde bruket af höstråg i st. f. den dittills vanliga och ofta bortfrysande vårrågen. Han var ock den förste, som i denna aflägsna landsända införde potatisodlingen. Han skaffade många idkare af linodling och väfnad af finare lärfter understöd genom statsanslag, eller ock lämnade han dem, när dessa icke räckte till, bidrag ur sin egen kassa. ö. reste ock själf omkring i bygderna för att lära männen bättre sätt att odla linet och kvinnorna att göra finare spa- nad, och genom hans oförtrutna ifver fingo dessa näringar en förut okänd utveckling och utbredning. Icke mindre ifver visade han för landtbruket. Han författade själf en lärobok i landtbruket, som han jämte andra nyttiga skrifter vid sina resor ut- delade i socknarna. Vid sina sammankomster med allmogen sökte han upplysa denna dels genom att uppläsa de viktigare styckena af sina skrifter, dels genom muntliga råd och förmaningar, som voro framställda så lättfattligt, "att enhvar förstod meningen, och tillika så varmt, att enhvar insåg välmeningen". Under de sju år ö. styrde detta län hade inom detsamma "406 byar blifvit stor- skiftade, 62 nybyggen anlagda på kronoskogarna och 172 nya henunansdelar bildade, 411 kärr eller mossar uttorkade, 211,274 famnar diken upptagna,