167 öronkolesteatom-öronsjukdomar 168 större antal molarer (se Tänderna, sp. 742), nämligen 3-4 i öfver- och 4 i underkäken på hvar- dera sidan, än hos andra nu lefvande Eutheria (se D ä g g d j u r, sp. 1202). Förekomsten af det större tandantalet har förr antagits såsom något ursprung- ligt, ett arf från äldre geologiska perioders hund- djur med ett rikare tandsystem. Men redan före- komsten i Indiens tertiärlager af en nära släkting till öronhunden med det för hundsläktet Canis van- liga lägre tandantalet gör det mer än sannolikt, att det större antalet är ett senare förvärf. Tän- derna äro dessutom delvis ombildade och försva- gade, hvilket torde stå i sammanhang med dju- rets hufvudsakliga kost: insekter och frukter. Den lef ver i torra trakter i södra och östra Afrika. L-e. Öronkolesteatom. Se öronsjukdomar, sp. 171. Öronmakier, zool. Se Ga la gös. Öronmandlar, anat. Se Mandel 2. Öronmaneten, zool. Se Cælenterata, sp. 489. Öronpplyper. Se ö r o n s j u k d o m a r, sp. 171. Öronsjukdomar äro icke blott synnerligen van- liga, utan kunna ock räknas till de besvärligaste och farligaste sjukdomar, för hvilka människan kan råka ut. Om deras verkliga frekvens sväfvar man i allmänhet i fullkomlig ovisshet. Enligt i Tysk- land gjorda undersökningar sakna ej mindre än 30 proc. bland barnen normal hörsel; bland medel- ålders personer skall man helt säkert bland 3 indi- vider finna åtminstone en, som ej längre hör nor- malt på ettdera örat, och bland äldre personer äro vi så vana att träffa individer med nedsatt hörsel, att vi ej längre fästa oss därvid. Flera män än kvinnor (3 : 2) ha skadade hörselorgan. Många af örats sjukdomar förlöpa med så lindriga symtom, att de lätt förbises och äfvenså försum- mas, i hvilka fall de kunna medföra synnerligen menliga följder för såväl barn som vuxna. Ett barn, som genom en eller annan öronsjukdom fått sin hörsel betydligt nedsatt, har råkat ut för ett svårt hinder för sin andliga utveckling; förlorar barnet sin hörsel, innan det ännu lärt sig tala, blir det döfstumt. Friska hörselorgan äro med få undantag nödvändiga villkor för, att den vuxne individen skall kunna sköta sin verksamhet i offent- liga lifvet. Några öronsjukdomar äro förenade med synnerligen besvärande symtom, t. ex. de s. k. öronsusningarna, hvarmed förstås subjektiva hörselförnimmelser af växlande styrka och karaktär (sjungande, ringande, pipande, klingande, kokande eller sjudande); dessa, som kunna förnimmas såväl dag som natt, bli ej sällan, i synnerhet hos nervösa individer, en verklig plåga, då de verka nedstäm- mande på lynnet och olust för andligt arbete, ja det ges exempel på, att svåra öronsusningar varit orsak till själfmord. Med a u t o f o n i förstås ett alltför tydligt hörande af den egna rösten med ökad resonans i hufvudet. Sjukliga processer i vestibulapparaten (se d. o.) medföra balansrubb- ningar, till en början åtföljda af äckel och kräk- ningar. öronsjukdomar med dödlig utgång äro ingen sällsynthet; de ha i sådant fall ledt till inflammation i h järnhinnorna, i hjärnans stora blodledare, till hjärnabscesser och allmän blodför- giftning. - Få organ äro i så hög grad som örat utsatta för skadliga inflytanden. En vanlig för- kylning, åtföljd af katarr i öfre delen af respira- tionsorganet, andra sjukliga processer i detta, t. ex. ulcerationer och svulster i näsan, varbild- ning i dess bihålor, förstoring af en under nor- mala förhållanden befintlig körtel i nässvalgrum- met hos barn, s. k. adenoida vegetationer (se därom Nässjukdomar, sp. 350-351), kunna fram- kalla öronsjukdomar. Sådana äro vanliga komplika- tioner till de flesta af våra akuta och kroniska infektionssjukdomar, t. ex. scharlakansfeber, in- fluensa, mässling, difteri, nervfeber, syfilis, tuber- kulos m. fl. Sjukdomar, som leda till cirkulations- rubbningar (hjärtfel, vissa lung-, lef ver- och njur- sjukdomar), kunna ha menligt inflytande på hörsel- organen. Detsamma kan sägas om vissa läkemedel, t. ex. kina, salicylsyra, morfin, af ven alkohol m. m., samt om buller, antingen tillfälligt (t. ex. detonationer) eller långsamt verkande (t. ex. i in- dustriella anläggningar, smedjor, valsverk m. m.). Af denna anledning bli öronsjukdomar ej sällan s. k. yrkessjukdomar (bland artillerister, flott- anställda, smeder, mjölnare, lokomotivförare, tele- fonister m. fl.). - Sjukdomar i ytter- ör a t. öronmusslans sjukdomar äro mindre vik- tiga. Bland sådana må här endast erinras om otematomet (öronblodsvulst), hvilket, framkalladt genom en blödning under ytterörats broskhinna, igenkännes som en blåröd, elastisk och fluktue- rande svulst, som ej framkallar andra obehag än en känsla af spänning i huden. Det bildas dels spontant, dels efter yttre våld (vanligt hos brot- tare). Det ansågs länge vara egendomligt för sinnessjuka, men träffas af ven hos fullkomligt friska personer. Åkomman försvinner hastigast och säk- rast efter det koagulerade blodets aflägsnande ge- nom ett snitt i huden, långsammare under använd- ning af massage och tryckförband. - Ofta träffas personer, som äro onödigt ängsliga öfver utébltfven af söndring af örvax i hörselgången: denna ano- mali har endast den betydelsen, att känsla af torrhet och klåda framkallas. Vid för riklig örvax- afsöndring bildas proppar, som kunna fylla hela hörselgången, i hvilket fall minskad hörsel, känsla af tilltäppning, smärta och någon gång susningar uppstå. Är proppen mjuk, kan den aflägsnas med insprutning af ljumt vatten; i annat fall måste den först uppmjukas genom indrypning af något lösande v ämne, t. ex. ljumt vatten, glycerin, tvållösning. - Inflammation i yttre hörselgången kan vara antin- gen diffus, d. v. s. utbredd Öfver hela dess yta, eller begränsad till ett mindre parti af densamma (otitis externa diffusa s. circumscripta); i det senare fallet har den karaktären af en vanlig s. k. finne (öronfurunkel). Båda formerna och i synner- het den senare kunna bli mycket smärtsamma åkom- mor. Smärtorna äro liksom vid de flesta andra öronsjukdomar starkast under natten. Förr eller senare af söndras en mer eller mindre varig vätska. Under å lämplig tid anbringad användning af köld eller värme (isblåsa eller våtvärmande omslag) kan åkomman gå tillbaka. Mycket intensiva smärtor påverkas endast af s. k. smärtstillande medel (mor- fin, opium, kokain). Den snabbaste lindringen och läkningen vinnas dock genom insnitt å själfva sjuk- domshärden, hvilket af läkaren verkställes med en härtill särskildt konstruerad s. k. furunkelknif. - Barn ha stor benägenhet att införa främmande