171 Öronsjukdomar 172 den kroniska mellanöroninflammationen ge, emedan örat och dess omgifning vid denna äro prisgifna åt en hel rad nybildnings- och förstörelseprocesser: ofta bildas från mellanörat eller dess omedelbara omgifning s. k. öronpolyper, hampfrö- till ärt- och bönstora, ja någon gång hela hörselgången fyllande, till färgen mer eller mindre röda svulster, som lätt blöda, hvarför varet blir blodblandadt. Största faran från öronpolyper är den, att de kunna hindra varets fria aflopp och tvinga detta att ta andra, farliga vägar. En annan komplika- tion är bildandet af s. k. öronkolesteatom, som bestå af afstötta epitelceller, hvilka samlas till större svulstliknande, illaluktande massor; dessa kunna genom retning af och tryck på omgifningen framkalla sjukdomens spridning till labyrinten och hjärnskålskaviteten. Äfven en hel rad bensjukdo- mar kan utbildas; ovanligt är ej, att hörselbenen i större eller mindre utsträckning förstöras, ja t. o. m. h. o. h. afstötas; genom inflammations- processens öfvergång på benväggarna uppstår stor fara för dess spridning till öronlabyrinten, hjärn- hinnor, hjärnan och dess blodkärl, i hvilket fall lifsfärlig situation hotar. - Behandling. Ehuru såväl den akuta som kroniska mellanöroninnamma- tionen, den senare framför allt i okomplicerad form, genom naturens egen kraft kan läka ut, är emellertid denna sjukdom förenad med sådana risker, att den är värd den allra största uppmärksamhet. I det akuta stadiet bör den sjuke hålla sig i still- het (barn till sängs) samt undvika allt, som retar närliggande organ (dålig luft, rökning, sprit m. m.). Lokalt nyttjas karbolsyrelösning i glycerin (1: 10) eller våtvännande omslag, mot mycket svåra smär- tor smärtlindrande medel (opium, morfin, kokain). Bäst är att genast rådfråga läkare. Vanligen pläga dessa göra ett snitt i trumhinnan (para- centes), så snart exsudat af ett eller annat slag i större mängd hopats i trumhålan. Under pågående flytning hålles örat rent genom indrypning af 3 proc. vätesuperoxidlösning eller oxygenol i hörsel- gången morgon och afton. Vid affektioner åt vårtutskottet nyttjas våtvärmande omslag eller isblåsa; hjälpa ej dessa, blir operation nöd- vändig. När det akuta stadiet är öfver, göres luftinblåsning genom eustachiska röret i trumhålan (af läkare) dels för att påskynda exsudatets upp- sugning, dels för att förbättra hörseln. Vid den kroniska formen är en sorgfällig renhållning af öronen i första hand nödvändig; sådan göres med sprutning af svaga antiseptiska lösningar (t. ex. 2-4 proc. borsyrelösning) eller indrypning af 3 proc. vätesuperoxidlösning eller oxygenol, fint pul- veriserad borsyra i substans till inblåsning eller indrypning af lapislösning i sprit (0,5-l : 10). Mellanörat bör dessutom alltid skyddas genom bomullstampon i yttre hörselgången. Hvarje kom- plikation fordrar sakkunnig läkarvård, och vid sådan blir kirurgiskt ingrepp af ett eller annat slag af nöden dels för att begränsa sjukdomens spridning, dels för att en gång för alla få bukt med den sjukliga processen. Det här åsyftade in- greppet benämnes oftast radikaloperation, då det gäller att kirurgiskt behandla en kronisk inflam- mation i mellanörat. Genom att i rätt tid vidtaga här berörda åtgärder lyckas man häfva sjukdomen, undanröja faran för lifsf ärliga komplikationer, rädda hörseln och i ett stort antal fall hejda dess vidare nedsättning. Otoskleros (af grek. sklero's, hård) är en öron- sjukdom karakteriserad af en redan från yngre år långsamt försiggående försämring af hörseln, för- enad med öronsusning, ofta mycket höggradig, och någon gång med svindelkänsla. En egendomlighet beträffande hörseln är, att många på detta sätt öronsjuka höra bättre i en larmande eller brusande omgifning (t. ex. å ett i gång varande tåg, vid gatubuller etc.), ett tillstånd, som kallats para- kusis Willisii. Anledningen till denna öronåkomma är okänd; man vet endast, att benägenheten för densamma oftast går i arf från familj till familj samt att kvinnor angripas oftare af densamma än män. Åtskilliga moment, t. ex. afkylning af hvarje slag af kroppen (drag, kalla bad m. m.), nedsatt fysiskt och psykiskt tillstånd samt hafvandeskap, bidraga ofta till försämring af hörseln. Anatomiskt beror sjukdomen på egendomliga benförändringar dels kring stigbygelplattan, genom hvilka denna fixeras och blir orörlig, dels i snäckan, hvarigenom dess nervösa element ta skada. Åkomman är obot- lig; det enda, som den sjuke själf har att iakt- taga, är att undvika of van nämnda moment, som leda till försämring; vistelse i torrt höjdklimat be- reder alltid lättnad, fuktigt klimat däremot bör undvikas. Genom luftinblåsning i mellanörat samt några andra mekaniska behandlingsmetoder lyckas det läkaren ibland att förbättra situationen. På senare tider har man genom kirurgiskt ingrepp på labyrintkapseln försökt häfva hörselnedsättningen och därvid delvis lyckats, och måhända blir detta framtidens behandling af denna åkomma. Det är ej sällsynt, att personer klaga öfver be- tydande öronsmärtor, utan att läkaren kan påvisa någon anledning till desamma i hörselorganen; vi ha här att göra med öronsmärtor (otalgia ner- vosa), som utlösas från sjukliga processer i när- liggande organ, såsom munkaviteten (i tänder och tungan), i svalget (t. ex. s. k. halsbölder), samt i luftstrupen (tuberkulos, ondartade nybildningar); dessa smärtor försvinna vid behandling af den pri- mära sjukdomen. Innerörats sjukdomar. Bland dessa spelar en infektion, fortledd från mellanörat, hjärn- skålskaviteten eller från blodet, en synnerligen framstående roll, då i första hand öronlabyrinten på detta sätt delvis eller i sin helhet kan förstöras; det blir här fråga om en diffus eller begränsad labyrintinflammation (labyrintitis dif- fusa vel circumscripta). Bryter en mellanöronin- flammation in i labyrinten, är därigenom vägen till hjärnskålskaviteten öppnad, och situationen kan bli lifsf ärlig, t. ex. genom tillstötande hjärnhinne- inflammation. En inflammatorisk process i öron- labyrinten kännetecknas vid sitt utbrott af nedsatt hörsel och susningar, kväljningar eller kräkningar, balansrubbningar samt af egendomliga (endast objektivt iakttagbara) rörelser i ögonbulberna, ny- stagmus, bäst synliga vid stark sidoblick åt den friska sidan (jfr art. Ménières sjukdom). Samtliga dessa retningssymtom försvinna små- ningom och efterföljas af förlamningssymtom, som beträffande snäckan uppgår i döfhet; v e s t i- bularapparatens (se vidare d. o.) funktion