Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Örsted ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
175
Örsted
176
Örsted. 1. Hans Kristian ö., dansk
fysiker, f. 14 aug. 1777 i Rudkjöbing, hvarest
fadern var apotekare, d. 9 mars 1851, blef stu-
dent 1794 och lefde under flera år i dagligt um-
gänge med sin yngre broder (se Ö. 2). Han egnade
sig åt kemi och fysik, men var därjämte mycket
poetiskt anlagd och kände sig starkt dragen till
skalden öhlenschläger. 1797 erhöll han universite-
tets guldmedalj för en
estetisk och 1798 för en
med. afh., tog farma-
ceutisk examen med
utmärkelse 1797 och
blef filos. doktor 1799.
Som olönad universi-
tetsadjunkt höll han
föreläsningar i kemi
1800. Hans första skrift
var Grundtrækkene aj
natur metafysik (1799),
i hvilken han närmast
sluter sig till Schel-
lings naturfilosofi. Efter
en utländsk resa 1801
-03 föreläste han of ver elektricitet, magnetism
och galvanism och utnämndes till professor 1806
(men blef först 1817 ord. sådan). 1808 offent-
liggjorde han sina vackra rön om klangfigu-
rerna och utgaf 1809 d. l af Videnskalen om
naturens almindelige love samt 1812 Ansichtcn der
chemischen naturgesetze (öfv. till fr.). 1820 gjorde
han sin stora upptäckt om elektricitetens magne-
tiska verkan (se Elektromagnetism; 21 juli
1820 utsände han ett kort meddelande, på lat.,
om sin upptäckt), hvilken strax gjorde honom
världsberömd och genom sin praktiska användning
vid elektriska telegrafen vann vida större bety-
delse, än ö. någonsin anat. 1829 blef han direk-
tör för polytekniska skolan, vid hvars inrättande
han kraftigt lagt hand, och var sedermera mycket
verksam för att få naturvetenskaperna upptagna
bland skolornas läroämnen och häfdade realunder-
visningens betydelse emot den dittills allenahär-
skande klassiska riktningen. Han arbetade lika-
ledes för att sprida naturkunnighet i vidare kret-
sar, stiftade 1824 Selskabet for naturlærens ud-
bredelse och var 1839 en bland stiftarna af samt
senare en bland de verksammaste deltagarna i de
skandinaviska naturforskarmötena. Sedan 1815 var
han sekreterare i Videnskabernes selskab. Som
varmt frisinnad fosterlandsvän var han en af stif-
tarna af föreningen för tryckfrihet 1835; han ifrade
också för språkets renhet och uppfann bl. a. en
mängd vetenskapliga fackuttryck. Vid sitt 50-års-
jubileum som ämbetsman (1850) utnämndes ö. till
geheimekonferensråd. Utom hans rent vetenskap-
liga afh., intagna i tidskrifter, må nämnas den
populärt filosofiska skriften Aanden i naturen (2
bd, 1849-50; 3:e uppl. 1856, öfv. till flera språk,
till sv. 1850 och 1860), hvari ö. framlägger sin
världsåskådning, och Luftskibet (1836), en dikt,
hvari han 70 år i förväg uttalade sin tro på luft-
seglingens framtid. Hans skrifter utkommo 1850
-52 i 9 bd (med lefnadsteckning a! J. C. Hauch),
bref till och från H. K. ö. utkommo 1870 i 2 bd.
1876 restes åt honom en minnesvård af Jerichau i
den efter honom senare uppkallade "örstedsparken"
i Köpenhamn; i denna ha rests minnesmärken
äfven öfver L. N. Hvidt, A. S. Örsted och Nät.
Zahle samt åtskilliga skulpturgjutningar. En staty
af ö. (mod. af H. V. Bissen) restes 1880 vid
polytekniska skolan och står nu på gården till
dennas nya byggnad (uppf. 1890). Till hans ära
anslog staten 1919 Rask örstedske fond till främ-
jande af dansk vetenskap och internationell forsk-
ning. Yid örstedskongressen i Köpenhamn 1920
antogs förslag, att ö:s namn skulle användas som
beteckning för den elektrotekniska måttsenheten
för elektriska fältstyrkan i ledningssystemet.
2. Anders (eg. Andreas) Sandöe ö.,
den föregåendes broder, statsman och rättslärd, f.
21 dec. 1778 i Rudkjöbing, d. l maj 1860, blef
student 1794 och tog
med utmärkelse juridisk
examen 1799. Där-
jämte studerade han
grundligt Kants och
Fichtes filosofi. Han
blef assessor i hof- och
stadsrätten 1801 samt
i Höjesteret 1810,
deputerad i kansliet
1813 (l:e deputerad
1834), därjämte gene-
ralprokurör (se d. o.)
1825 och, med bibe-
hållande af sistnämnda
båda ämbeten, geheime-
statsminister mars 1842. Därjämte erhöll han
1832 plats bland de s. k. "erfarne män", en
församling, som hade att rådslå om införande af
provinsialständer, och var 1835-44 k. kommissarie
vid ständerförsamlingarna i Roskilde och Yiborg.
Under de första åren åtnjöt ö. ovanligt anseende
som "konungens och folkets man", men förlorade
sedan 1840 sympatier hos de frisinnade, emedan
han som regeringens representant, till en del mot
sin egen öfvertygelse, motsatte sig sträfvandena
efter fri författning och det understöd, som stän-
derna skänkte nordslesvigarna i deras nationella
strid. Efter Kristian VIILs död (20 jan. 1848)
erhöll ö. tills, med P. G. Bång och K. Moltke
i uppdrag att uppgöra ett utkast till författning,
gemensam för konungariket och hertigdömena (Sles-
vig och Holstein), men knappa två månader där-
efter tvangs han af allmänna meningen att afgå
ur regeringen, såsom den där motarbetade fri-
hetens sak. Det oaktadt invaldes han i okt. s. å.
i den grundlagstiftände riksförsamlingen, inom hvil-
ken han ständigt kritiserade den nya utvecklingen
och slutligen nedlade sin protest mot grundlagen.
1850-53 satt han i landstinget, vald för Köpen-
hamn, och i april 1853 biel han till allmän häp-
nad förste minister. Då han icke dolde sin sträf-
van att hämma det frisinnade arbete, som gjorts
1849, och om möjligt vrida utvecklingen tillbaka,
framträdde oppositionen på det häftigaste mot ho-
nom, i synnerhet då han 26 juli 1854 genom en
k. förordning oktrojerade en ny gemensam författ-
ning för hela monarkien. Under intrycket af den
allmänna upphetsning, som därigenom uppstod,
aflägsnades ö. i dec. 1854, och året därpå väcktes
mot honom och hans ämbetsbröder åtal inför riks-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
