1653). Ö. hade ända till denna tid haft "birkeret",
d. v. s. bildat eget jurisdiktionsområde, det enda
adliga i Skåne. Det kom sedan genom gifte till
vicepresidenten i Göta hofrätt Kristian Barnekow
till Vidtsköfle (f. 1626, d. 1666), hvilkens släkt
innehade Ö. till 1785, då hofmarskalken K. F.
Sack (f. 1726, d. 1797) genom gifte fick lösningsrätt
därtill. Han förskönade Ö. väsentligt, och efter
hans makas död inlöstes det 1809 af mågen grefve
J. H. Dücker (f. 1751, d. 1819). Dennes sonson
grefve J. H. V. Dücker (f. 1820, d. 1892) lät
1857--61 utbygga det förr endast af midtpartiet
bestående slottet till dess nuv. skick och testamenterade,
själf barnlös, Ö. till frih. J. E. F. Bennet,
som f. n. (1922) eger Ö.
Örtomta, socken i Östergötlands län, Bankekinds
härad. 5,990 har. 1,271 inv. (1921). Ö. utgör
ett (före 1922 patronellt) pastorat i Linköpings
stift, Bankekinds kontrakt.
Örtrumpeten. Se
örontrumpeten.
Örträsk, socken i Västerbottens län, Lycksele
lappmarks tingslag. 49,900 har. 1,251 inv. (1921).
Ö. utgör ett pastorat i Luleå stift, Lappmarkens
första kontrakt.
Örträsket, sjö. Se
Öre älf.
Örtstam,
bot., en vanligen grön, oförvedad,
ofvanjordisk stam med nakna knoppar.
Örtstjälk,
bot. Se
Stam 2, sp. 953.
Fig. 1. Gutnisk (Visby-) örtug från medeltiden.
Fig. 2. Västerås-örtyg, slagen för Gustaf I.
Örtug,
Örtog,
Ortig,
Ertog (fnod., möjl.
af
eir, koppar, och
tigr l.
togr,
tugr, tiotal), namn
på en vikt och ett senare infördt silfvermynt, hvilka
voro gängse i de skandinaviska länderna under
medeltiden jämte 1500-talet och hvilka bägge
utgjorde 1/8 af 1 öre, alltså 1/24 af 1 mark. Vikten
delades i 8 penningar. Länge var "penning" det
största slagna mynt i Sverige och örtugen endast
ett sätt att räkna. Det antal penningmyntstycken,
som gingo på 1 örtug, varierade i olika delar
al de skandinaviska länderna alltefter myntens
olika beskaffenhet. Så räknades i mellersta Sverige
(Svealand) 8 på örtugen, i Götaland 16, på Öland
och Gottland 12, i Norge 10, på Island än 10,
än 20 och i Danmark än 10, än 12. I senare
delen af 1300-talet, under Albrekts regering, präglades
de första örtugarna. Myntningsorter voro först
Stockholm och Kalmar, sedermera äfven Västerås
och Åbo. Örtugen bar från början i prägeln
riksvapnets tre kronor. Sten Sture d. ä. lät slå de
första
halförtugarna. Hela och halfva örtugar
myntades äfven under Gustaf I 1522--34 (fig. 2),
hvarefter inga förekommo, förrän Johan III 1589
eller 1590 företog en "ortig"-myntning, hvilken
blef den sista. I art.
Erik, sp. 784, är afbildad
Örtug, slagen för Erik af Pommern.
K. A. W.
Örtugsland. (fsv.
örtogha land), ett äldre
åkerytmått, utgörande 1/24 af 1
markland (se d. o.)
eller 1/3 af 1
öresland (se d. o.) och
innefattande 8
penningsland.
Fig. 1. Hufvudbyggnaden på Örup. I fonden gamla
"stenhuset", t. v. det nyare boningshuset.
Fig. 2. Stall- och ladugårdsbyggnader på Örup.
Örup, egendom i Benestads socken, Kristianstads
län, omfattar 2/4 mtl Ö. säteri och 24/100 mtl
Benestad, med en areal af 287 har, hvaraf 190 har
åker, 33 har äng och 48 har skog och park
samt 330,000 kr. tax.-värde (1922). Där ligger
en af Skånes äldsta borgar (fig. 1) med ännu
bevarad ålderdomlig prägel, hvars äldsta del,
stenhuset, är 26,4 m. lång, 11,14 m. bred, 11,88 m.
hög till taklisten och 19,30 m. till gafvelspetsen.
Murarna, 1,78 m. tjocka, bestå af oregelbundna,
men på ytan jämna block af trapp och sandsten,
med fönster-, dörromfattningar och taklister af tegel
samt släta, enkla rösten. Vid stenhusets västra
gafvel ligger ett fyrkantigt torn, och från detta
utgår vinkelrätt åt v. ett 1773 uppfördt, 1859
restaureradt modernt trevåningars hus af oputsadt
tegel. Det hela omges af park och trädgård (6,5
har). -- Ö. nämnes tidigast 1437 och tillhörde då
