Till konstindustrien kunna "ryorna" från Syd-Österbotten och "pukkoknifvarna" från Kauhava räknas. Båtbyggeriet har länge stått högt i flera kustsocknar, särskildt i Jakobstads- och Kristinestads-trakterna. Numera förfärdigas mest motorbåtar. Ett stort antal cykel- och bilverkstäder har uppstått i Syd-Ö. Befolkningens antal var 1910 703,787 pers. (22,6 proc. af Finlands folkmängd). Af dessa voro de hemmavarande svensktalande 110,695 pers. Dessa utgjordes till mesta delen af allmoge i kustsocknarna från Sideby (Ö:s sydligaste socken) till Gamlakarleby och Nedervetil socknar norrut. Den svenska befolkningen är i allmänhet konservativt anlagd samt bevarar ännu i dag gamla plägseder och sin folkdräkt, hvilken däremot från de finska orterna nästan fullständigt försvunnit. Den visar sig misstrogen mot nyheter, brusar lätt upp, har stor själfkänsla och synnerligen praktiskt sinne. De tre sistnämnda egenskaperna delar den med sina finska grannar, som tillhöra i södra Ö. den tavastländska, i mellersta Ö. den tavastländska och den savolaksska, i östra Ö. den sistnämnda och i nordligaste Ö. karelska grenen af den finska stammen. I antropologiskt afseende skilja sig österbottningar något från det öfriga Finlands befolkning. I riktning från s. v. mot n. ö. blir kroppslängden märkbart mindre, hår-, ögon- och hudfärg mörkare. I Syd-Ö. är stark germansk påverkan, medan i Kuusamo-trakten någon uppblandning med den tidigare där boende lapska befolkningen egt rum. De svenske österbottningarnas medelkroppslängd (män) är 1,679 mm., medan ödemarksbefolkningen i det inre har en kroppslängd af endast 1,636 mm. Dolikocefalien är störst i s. (52,4 proc.), medan i n. ö. de brakycefala utgöra 92 proc. af samtliga uppmätta individer. Österbottningen är religiöst anlagd, och många märkliga andliga rörelser ha utgått därifrån eller där vunnit stor spridning, t. ex. pietismen, læstadianismen, den frikyrkliga rörelsen, baptismen m. fl. Emigrationen har tidtals varit mycket stor. 1904--13 emigrerade 72,841 pers. från Ö. Jämte emigrationen ha stor barnadödlighet och lungsot bidragit till att decimera befolkningen. Befolkningen är mycket ojämnt fördelad: i flera af Syd-Ö:s kommuner (t. ex. Jurva, Östermyra, Mustasaari, Ylihäsmä) finnas 30 pers. på 1 kvkm., medan i Nordbottens och Kuusamo-traktens ödsligaste socknar finns blott 1 per kvkm. Ö. är fördeladt på 10 härad (Ilmola, Korsholms, Lappo, Pedersöre, Kuortane, en del, Salo, Uleå, Haapajärvi, Kajana och Kemi, en del), af hvilka de 5 första höra till Vasa län, de senare till Uleåborgs län. (Inom kort kommer Uleåborgs län att delas i 2 län.) Judiciellt lyder Ö. under hofrätten i Vasa samt ecklesiastikt dels under Åbo ärkestift (socknarna i Vasa län), dels under Kuopio stift (socknarna i Uleåborgs län). Församlingarnas antal är 140. Ö. har 10 städer (från s. räknadt Kaskö, Kristinestad, Vasa, Nykarleby, Jakobstad, Gamlakarleby, Brahestad, Uleåborg, Kemi och Kajana). Historia. Kristendomen och det svenska väldet började få fotfäste i Syd-Ö. i 1200-talets midt. Ännu långt in på 1600-talet nämnes i handlingarna Ö. så, som om det icke räknats till det öfriga Finland; man talade vanligen om Finland och Österbotten. Det stod i äldre tider vanligen under sin egen höfding, som residerade på Korsholm eller, sedan 1590, äfven på Uleå slott. Någon gång var det äfven lagdt under gemensam höfding med Västerbotten på svenska sidan om Bottniska viken. Omkr. midten af 1500-talet lydde trakterna kring Ule träsk under höfdingen på Nyslott, som då koloniserade dessa områden med inbyggare från Savolaks. Redan sedan uråldriga tider synes norra Ö. ha varit ett omtvistadt land mellan svenskarna och storfurstarna i Novgorod, hvilka gjorde anspråk på vissa rättigheter öfver karelerna. Många plundringståg företogos dels från rysk, dels från finsk sida in på fiendens område. Huruvida svenskarna redan före Nöteborgska freden 1323 innehaft detta område som sin besittning och i fredsslutet erhållit bekräftelse därpå, är emellertid omtvistadt, hvarvid finländska forskare i allmänhet ansluta sig till den tolkningen, att gränsen gått utmed Pyhäjoki (hvaraf följt, att norra Ö. varit ryssarnas), och svenska forskare hålla före, att norra Ö. i nämnda fred högtidligt fastställdes som svenskt område. Genom fredsslutet i Stolbova 1617 bestämdes landskapets nuv. gräns mot Ryssland. Under Stora ofreden fördes 5,000 pers. af civilbefolkningen i slafveri till Ryssland, och befolkningssiffran minskades till ungefär hälften af hvad den var 1695. Under frihetstiden led Ö. under det såväl stads- som landtbefolkningen tryckande handelstvånget, hvarifrån Ö. befriades vid 1765 års riksdag i synnerhet tack vare österbottningen A. Chydenius' förtjänst. Under Gustaf III:s tid delades Ö. i Uleåborgs och Vasa län (1776), inrättades Vasa hofrätt och började storskiftet (1775). Under kriget 1808--09 var Ö. länge krigsskådeplats och led stort men genom de af och an tågande härarna. Frihetskriget 1918 begynte först i Vasa-trakten, där de i hast organiserade skyddskårerna lyckades öfverrumpla de ryska bolsjevikafdelningarna och bemäktiga sig deras vapen. Efter några veckors sagolika bragder var hela Ö. fritt, och österbottniska hären kunde med kraft vända sig mot de finske "röde" samt verksamt bidra till, att hela landet befriades och bolsjevikgränsen flyttades 600 km. åt ö. A. G. F. J. E. R. Ö:s svenska folkmål, hvilkas område utgöres af landskapets närmast hafvet belägna del från sydgränsen t. o. m. Gamlakarleby och Nedervetils socknar, tillhöra liksom det öfriga Finlands och Östersjöprovinsernas samma gren af de svenska dialekterna som folkmålen i norra Sverige. De öfverensstämma närmast med de nu nästan utdöda Satakuntamålen och med åländskan. De österbottniska dialekterna, i synnerhet de sydligare, äro något mindre ålderdomliga än Egentliga Finlands och Nylands mål. I de fall, där de sistnämnda kvarstå på en äldre ståndpunkt än högsvenskan (se Nyland), gör österbottniskan det visserligen i allmänhet också. Men i följande fall gör den det endast delvis. Ett kort i, som i högsvenskan öfvergått till e, har i starkt betonad stafvelse framför kort konsonant undandragit sig denna öfvergång blott i Vörå, Oravais och Munsala, och äfven där endast om på konsonanten följde a, t. ex. hitan<>/i>, "hettan"; i svagt betonad, ifall den är sluten och icke slutat på nn, endast i områdets norra hälft, t. ex. nytjil (nytsil), "nyckel". Endast där