står ock i sluten stafvelse, som icke slutar på n, äfvensom i ordslut den i högsvenskan genom o ersatta, men i nyländskan bevarade ändelsevokalen u, t. ex. sĭnur, "senor", vĭku, "vecka" (jfr vecko-). Betonad kort vokal med därpå följande kort konsonant, af hvilka i högsvenskan alltid endera förlängts, förekommer fortfarande öfver hela området, t. ex. skŭri, "skurit"; i ordslut dock endast i dess nordligare del, t. ex. lŏk, "lock". I den öfriga delen är här konsonanten, ifall högsvenskan förlängt den, alltjämt kort, men vokalen i stället förlängd, t. ex. bēt, "bett". Till de nordligare österbottniska målen är ock bevarandet af lång vokal framför lång konsonant inskränkt; t. ex. lētt, "lätt", rōdd, "rodde". Däremot ha blott de sydligaste icke liksom högsvenskan bortkastat h i förbindelsen hw-, utan bevarat det, visserligen förändradt till k eller (i södra Korsnäs) g, t. ex. kvit, gvit, "hvit". I några punkter representera emellertid österbottniska mål ett äldre tillstånd än både nyländskan och högsvenskan. I ord, där dessa båda visa ändelsevokalen o för äldre u, ha alla bevarat u oförändradt, ifall stafvelsen slutar på n, t. ex. aftun, "afton"; alla fr. o. m. Vasatrakten norrut äfven om den slutar på en annan konsonant, t. ex. tjeldur (tseldur), "källor"; alla dessa utom Gamlakarleby- och Nedervetilsmålen om den är öppen, t. ex. åvu, "afvig" (jfr afvog). Öfverallt utom i Gamlakarleby och Nedervetil har ock l fortfarande i vissa ställningar det "tjocka" uttal, som det i den äldre svenskan där haft, t. ex. i blå, tălar. Blott i norra Svensk-Ö. och några socknar i Vasatrakten har ū i förbindelsen iū, där denna föregåtts af r eller "tjockt" l, bibehållit sig, utan att bli ȳ (hvaremot dess i liksom i högsvenskan bortfallit), t. ex. brut, "bryta", kluv, "klyfva"; blott i ett mindre område s. om Vasa det halfvokaliska ("engelska") w-ljudet, där det föregåtts af h eller k, bevarats utan att öfvergå till vanligt v, t. ex. wit, "hvit", wän, "kvarn". -- Folkspråket i Ö. karakteriseras likväl också af många för högsvenskan främmande förändringar. Åtskilliga af dem äro allmänfinländska. Kort a har framför kort, af u efterföljd konsonant undergått omljud -- i allmänhet, liksom i öfriga finländska mål, till ä, men i ett par socknar i Jakobstadstrakten till ö, t. ex. lädur, lödur, "lador". Förbindelsen arn har öfvergått till ån, t. ex. bån, "barn"; kort u till öppet o framför n + konsonant, m + konsonant, dd och bb, t. ex. bronn, "brunn", tromb(u), "trumma", trobbu, "trubbig"; långt ä till e, t. ex. sed, "säd", tjen (tsen), "tjäna". En i ordslut i svagt betonad stafvelse stående vokal har under vissa betingelser bortfallit, t. ex. dik, "dike", hästa(n), "hästarna", full, "fulla", bäter, "bättre", kast, "kasta", lȳst, "lyste", ill, "illa". I samma ställning ha ock konsonanterna t, d, g, v, l gjort det, t. ex. an(n)a, "annat", kalla, "kallad", ja, "jag", å, "af", ti, "till". Ändelserna -e hos maskulina och -a hos feminina substantiv ha i allmänhet blifvit ersatta genom resp. -a och -u (-o), den gamla gen.-, dat.- och ack.-ändelsen, t. ex. drŏpa(n), "droppe(n)", grimu(n), "grimma(n)". Enstafviga pluraler med ändelsen -r af mask. och fem. substantiv på lång vokal ha blifvit undanträngda af den gamla bestämda formen med ändelsen -nar, t. ex. tånar, "tår". Den starka adjektivdeklinationen har (en egendomlighet, som dock i mellersta delen af området numera är så godt som utplånad) klufvits i två parallella formsystem, det ena, med sing. mask. på -an, fem. på -un eller -in, neutr. på -t eller -i, brukad, där adjektivet står som attribut; det andra, med sing. mask. och fem. utan ändelse, neutr. på -t, i öfriga fall; t. ex. in ilakan kar, "en elak karl", e ilakun kvinn (in ilakin kvinnu), "en elak kvinna", e ilakt (i ilaki) bån, "ett elakt barn", men karin eller kvinnun jä ilak, "karlen eller kvinnan är elak", båne jä ilakt, "barnet är elakt". Komparativerna på -are ha i st. f. denna ändelse fått en annan, -an (numera aflagd i de nordligaste och de sydligaste målen), t. ex. starkan, "starkare". Hos de svaga verben ha mask. och fem. sing. af pret.-participet alternativt införts i st. f. dettas öfriga former samt supinum; hos de starka neutr. sing. af pret.-participet i st. f. dess öfriga former; t. ex. kalla, "kallade" (part.), byggd, "byggt, byggda", bĭti, "biten, bitna". Och i verbens passiv ha pret. ind. och supinum utvidgats genom tillägg af pret.-märket -t efter ändelsen -s, framför hvilken i pret. ind. af de starka verben inskjutits ett -i- (-e-) och (afvikande från behandlingen i nyländskan) i supinum af de svaga (utom 1:a konj.) -di- (-de-), t. ex. kallast, "kallades, -ats", bäitist (-est), "bets", bĭtist (-est), "bitits", byggdist (-est), "byggdes, byggts". I de nordligaste målen ha dock passivets pret. ind. och supinum i allmänhet blifvit lika med dess presens med tillägg af -t, t. ex. bītist, "bets, bitits", brænnst, "brändes, bränts". Gemensamma för alla österbottniska mål äro också åtskilliga förändringar, som skilja dem från alla eller en del andra finländska dialekter. Kort a har öfvergått till ä framför kort, af i efterföljd konsonant, t. ex. gälin, "galen"; kort ä till i i samma ställning, t. ex. (j)ĭti, "ätit"; å till u i svagt betonad stafvelse framför n, t. ex. fämtun, "femton". "Förmjukning" af k och g har egt rum framför "len" vokal och j, också om dessa tillhört en svagt betonad stafvelse, t. ex. sättjin (sättsin), "säcken", stĭdji (stĭdzi), "stigit". Vidare har g i början af ett ord öfvergått till k framför n, t. ex. knid (hnid), "gnida", rd utvecklats till "tjockt" l, t. ex. fjäl, "fjärd", och vanligt l bortfallit framför s, t. ex. kvässval, "kvällsvard". Verb böjda som döma och med stammen slutande på r ha i allmänhet i pret. part. utbytt suffixkonsonanten -d- mot -t-, t. ex. stȳrt, "styrd", och svaga verb af 1:a konj. i 2:a pers. plur. af passivets imperativ erhållit ändeisen -asin, andra verb ändelsen -sin, t. ex. harmasin, "harmens", stjämsin (stsämsin), "skämmens". -- Ö:s folkmål ha icke i samma grad som vissa sydligare finländska dialekter blifvit förstörda genom inflytandet från den bildade svenskan, men visa dock rätt många spår af detta inflytande. -- Litt.: A. O. Freudenthal, "Über den Närpesdialekt" (jämte ordbok, 1878) och "Vöråmålet" (1889), K. J. Hagfors, "Gamlakarlebymålet" (1891), H. Vendell, "Pedersöre-Purmo-målet" (1892 och 1895) och "Ordbok öfver de östsvenska dialekterna" (1904--07), O. F. Hultman, "De östsvenska dialekterna" (1894), och B. Hesselman, "Stafvelseförlängning och vokalkvalitet" (1902). O. F. H.