bortfall af t och bevarade vokaler i ändelsen och stamstafvelsen: biti, bitet, yppi, öppet, muli, mulet (spetsigt u); svaga verb kunna ha sup. på i: lemni, lämnat, resi, rest; i n. sönjer, söner; -v kvarstår i bastve, bastu, farstve, farstu; bevaradt d i pluraler med grav accent och inskott af d, g mellan två vokaler: smeder, huder, hudar, öder, öar, sjöger, sjöar; mask. slutartikeln förkortas till -n: pinn, pinnen, kvälln, kvällen; verbböjningen inf., pret. och sup. kalle (på Vikbolandet inf. kalle, pret. kalla, sup. kalla) och köfte, köpte, köft, köpt. -- I Ydre och Lysings skogsbygd faller på småländskt vis r: höde, hörde, atter, ärter, kåss, kors, hon, horn; slutartikeln bevaras: stenen, gålen, gården, åckren, åkern, staplen, stapeln; efter bakre vokal har Ydre j för g: fåjla, fåglar; i sydligaste Lysing v: have, hage; efter främre vokal j i Ydre, Lysing och Dal: ejen, egen. Böjningen kallade, kallat går från Småland upp i västra Ö. fram mot Boren. -- I Ö:s bergslag tyda flera drag på äldre förbindelser med Närke och Södermanland: öppet å uttalas likt bredt ä eller öppet a: räg, råg; "surrande" (Viby-) i och y; sup. på dd, d: ja ha bodd, sajd (bott, sagt). Gränssocknarna i n. visa stark blandning af böjningsformer: obest. pl. dike, diken, diker (i Regna); ä-målen i Kvarsebo och norra Skedevi räknas bäst till sörmländskan. -- Om gamla förbindelser sjöledes med Södertörn och Roslagen vittna i Ö:s kustsocknar n-bortfall i best. sing. af typen bro, bron, och kortvokaliska former som ledd, gärdsgårdsled, fenn, fena, sönner, söner. Tidigare lär i Ö:s skärgård j ha stått kvar efter k, g: bryddje, brygga, hötje, öka, och h saknats: äst, häst. -- Götisk-östgötska eller allmännare drag äro: äldre kort y framför l < rd bevaras: byle, börda; e för i i de ursprungliga ändelserna -il, -in: kättel, kittel; å för a framför ursprungligt mb, ld, nd: kåmm, kamm, kåll, kall, bånn, band, men ej framför nk: stanke, stånka; e, ö för i, y framför' konsonant + j: veje, vidja, dröppje, idissla; best. sing. neutr. taket, höt, utom i gränssocknarna i n., som ha take och i n. ö. hö, höet; ungefär s. om Motala ström skorrande r efter "götiska regeln": ro, ärr, Maria och bortfall af r i pl. på ar: häste, hästar; i pres. kallar faller r i Ydre; "tjockt" l äfven efter i, e, y: sil, sele, hvila; bortfall af d i slutljud och akut betonade ord: bru, brud, säa, säden, vär, väder; bortfall af kort n i obetonadt slutljud: boka, boken, husa, husen; svaga mask. subst. sluta på e: vane, vana; best. pl. äro hästa, gatera, prästera, fött(e)ra; subst. på -el äro, utom längst i n. ö. och s. v., lika i best. och obest. ställning: stapel. En speciellt östgötsk företeelse är Linköpingstrakten och österut gåarn, gården, muarn, muren, fönstart, fönstret. -- Litt. utom hithörande delar af Lundells och Hesselmans grundläggande verk Rääf, "Ydremålet" (1859), Noreen, "Vårt språk I", Norrby, "Ydre härads gårdnamn" (1905), Danell, "Några anmärkningar om Vättern som språkgräns" (i "Xenia Lidéniana" 1912), uppsatser af Danell i "Sverige" (utg. af Kempe, bd II) och af H. Geijer i Flodström, "Sveriges folk". I handskrift finns en förtjänstfull afh. af K. Nyrén (se denne) från 1700-talets senare hälft, hvarjämte värdefulla samlingar (nu i Landsmålsarkivet, Uppsala) hopbragts af Styrelsen för undersökning af Ö:s folkmål 1899 ff. F. T. Historia. De äldsta spåren af människans tillvaro i Ö. härröra från äldre stenåldern, alltså mer (sannolikt mycket mer) än 3,000 år f. Kr. Fyndorterna för de från denna tid härstammande föremålen ligga alla på den bördiga slätt, som sträcker sig s. om Motala ström från Vättern till Östersjön. Landskapets första invånare ha kommit från Västergötland och lefvat af fiske och jakt. Att de varit den nuv. befolkningens stamfäder, kan, efter hvad den nyare forskningen gett vid handen, anses säkert. Från yngre stenåldern äro fynden i Ö. talrikare och visa, att åkerbruket då gjort sitt inträde i landskapets västra del, under det att den äldre kulturen drar sig åt ö. Den intressanta motsättningen visar sig i fynden af pålbyggnaden från Alvastra från tiden 2500--2000 f. Kr. (1908), den enda hittills kända från norra Europa, som visar, att där lefvat ett åkerbrukande folk, och boplatserna vid Kvarsebo, där en befolkning haft sitt hemvist, som tagit sin näring ur skogen och sjön. En annan märklig boplats i Ö. ligger vid Hults bruk, där under yngre stenåldern tillverkats yxor af grönsten. Äfven under bronsåldern låg hufvudbygden i landskapets västra del, men odlingen utbredde sig alltmer åt ö., hvilket framgår af de många hällristningar, som funnits vid Roxen och i trakten af Norrköping. Af minnen från järnåldern må särskildt nämnas de många fornborgar, som anses vara uppförda af götarna till försvar mot svearna under de heta striderna dem emellan. Från samma tid omtalas för första gången östgötarna (lat. ostrogothæ) i litteraturen af den gotiske författaren Jordanes. -- Vid tiden för kampen mellan svear och götar synes Ö. liksom Sveriges öfriga landskap ha varit ett rike för sig med egen konung. Sagan om Ingjald Illråde, som den nyare forskningen visat vara en historisk person, hvars död inträffat omkr. 650 e. Kr., berättar, att Ingjald ej lyckats intaga Ö., hvars konung med framgång försvarade sig. Senare omtalas Harald Hildetand som konung i Ö., där han skall ha förlorat krona och lif i det ryktbara Bråvalla slag. Vid tiden för Ansgars vistelse i Sverige (på 800-talet) tyckas de svenska landskapen ha varit förenade till ett rike, om än enheten ännu ej var fullt fast rotad. När kristendomen först predikades i Ö. och af hvem eller hvilka, är ej kändt, men under 1100-talets början var Linköping biskopssäte och hade domkyrka. Ungefär samtidigt fick kristendomen en ifrig befordran i Sverker, som af östgötarna valdes till konung och hyllades äfven i några andra delar af landet. Under hans tid anlades Sveriges första kloster vid Alvastra, en ort, där Sverker gärna synes ha vistats och där betydande fynd från hans tid gräfts fram ur jorden (se Alvastra. Suppl). Den ökade betydelse Ö. fått under Sverkers ätt fortfor under Folkungarnas, som också härstammade från Ö., där den egde betydande jordområden. Bägge släkterna stodo på god fot med kyrkan. Under deras tid grundlades de flesta af Ö:s 9 kloster: munkkloster, utom i Alvastra, i Linköping, Söderköping, Skänninge och Krokek, och nunnekloster i Vreta, Askeby, Skänninge och Vadstena, det sista ryktbarast af dem alla. Två viktiga kyrkomöten höllos ock i Ö., 1152 i Linköping och 1248 i Skänninge.