Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Östergötland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bortfall af t och bevarade vokaler i ändelsen och
stamstafvelsen: biti, bitet, yppi, öppet, muli, mulet
(spetsigt u); svaga verb kunna ha sup. på i:
lemni, lämnat, resi, rest; i n. sönjer, söner; -v
kvarstår i bastve, bastu, farstve, farstu; bevaradt
d i pluraler med grav accent och inskott af d, g
mellan två vokaler: smeder, huder, hudar, öder,
öar, sjöger, sjöar; mask. slutartikeln förkortas till
-n: pinn, pinnen, kvälln, kvällen; verbböjningen
inf., pret. och sup. kalle (på Vikbolandet inf.
kalle, pret. kalla, sup. kalla) och köfte, köpte,
köft, köpt. – I Ydre och Lysings skogsbygd faller
på småländskt vis r: höde, hörde, atter, ärter,
kåss, kors, hon, horn; slutartikeln bevaras: stenen,
gålen, gården, åckren, åkern, staplen, stapeln;
efter bakre vokal har Ydre j för g: fåjla, fåglar;
i sydligaste Lysing v: have, hage; efter främre
vokal j i Ydre, Lysing och Dal: ejen, egen.
Böjningen kallade, kallat går från Småland upp i
västra Ö. fram mot Boren. – I Ö:s bergslag tyda
flera drag på äldre förbindelser med Närke och
Södermanland: öppet å uttalas likt bredt ä eller
öppet a: räg, råg; "surrande" (Viby-) i och y;
sup. på dd, d: ja ha bodd, sajd (bott, sagt).
Gränssocknarna i n. visa stark blandning af
böjningsformer: obest. pl. dike, diken, diker (i Regna);
ä-målen i Kvarsebo och norra Skedevi räknas bäst
till sörmländskan. – Om gamla förbindelser
sjöledes med Södertörn och Roslagen vittna i Ö:s
kustsocknar n-bortfall i best. sing. af typen bro,
bron, och kortvokaliska former som ledd,
gärdsgårdsled, fenn, fena, sönner, söner. Tidigare lär
i Ö:s skärgård j ha stått kvar efter k, g: bryddje,
brygga, hötje, öka, och h saknats: äst, häst. –
Götisk-östgötska eller allmännare drag äro: äldre
kort y framför l < rd bevaras: byle, börda; e
för i i de ursprungliga ändelserna -il, -in: kättel,
kittel; å för a framför ursprungligt mb, ld, nd:
kåmm, kamm, kåll, kall, bånn, band, men ej
framför nk: stanke, stånka; e, ö för i, y framför’
konsonant + j: veje, vidja, dröppje, idissla; best.
sing. neutr. taket, höt, utom i gränssocknarna i n.,
som ha take och i n. ö. hö, höet; ungefär s. om
Motala ström skorrande r efter "götiska regeln":
ro, ärr, Maria och bortfall af r i pl. på ar:
häste, hästar; i pres. kallar faller r i Ydre;
"tjockt" l äfven efter i, e, y: sil, sele, hvila;
bortfall af d i slutljud och akut betonade ord: bru,
brud, säa, säden, vär, väder; bortfall af kort n
i obetonadt slutljud: boka, boken, husa, husen;
svaga mask. subst. sluta på e: vane, vana; best.
pl. äro hästa, gatera, prästera, fött(e)ra; subst.
på -el äro, utom längst i n. ö. och s. v., lika i
best. och obest. ställning: stapel. En speciellt
östgötsk företeelse är Linköpingstrakten och österut
gåarn, gården, muarn, muren, fönstart, fönstret.
– Litt. utom hithörande delar af Lundells och
Hesselmans grundläggande verk Rääf, "Ydremålet"
(1859), Noreen, "Vårt språk I", Norrby, "Ydre
härads gårdnamn" (1905), Danell, "Några
anmärkningar om Vättern som språkgräns" (i "Xenia
Lidéniana" 1912), uppsatser af Danell i "Sverige"
(utg. af Kempe, bd II) och af H. Geijer i
Flodström, "Sveriges folk". I handskrift finns en
förtjänstfull afh. af K. Nyrén (se denne) från
1700-talets senare hälft, hvarjämte värdefulla samlingar
(nu i Landsmålsarkivet, Uppsala) hopbragts af
Styrelsen för undersökning af Ö:s folkmål 1899 ff.
F. T.
Historia. De äldsta spåren af människans tillvaro
i Ö. härröra från äldre stenåldern, alltså mer
(sannolikt mycket mer) än 3,000 år f. Kr. Fyndorterna
för de från denna tid härstammande föremålen
ligga alla på den bördiga slätt, som sträcker sig
s. om Motala ström från Vättern till Östersjön.
Landskapets första invånare ha kommit från
Västergötland och lefvat af fiske och jakt. Att de varit
den nuv. befolkningens stamfäder, kan, efter hvad
den nyare forskningen gett vid handen, anses
säkert. Från yngre stenåldern äro fynden i Ö.
talrikare och visa, att åkerbruket då gjort sitt
inträde i landskapets västra del, under det att
den äldre kulturen drar sig åt ö. Den intressanta
motsättningen visar sig i fynden af pålbyggnaden
från Alvastra från tiden 2500–2000 f. Kr. (1908),
den enda hittills kända från norra Europa, som
visar, att där lefvat ett åkerbrukande folk, och
boplatserna vid Kvarsebo, där en befolkning haft
sitt hemvist, som tagit sin näring ur skogen och
sjön. En annan märklig boplats i Ö. ligger vid
Hults bruk, där under yngre stenåldern tillverkats
yxor af grönsten. Äfven under bronsåldern låg
hufvudbygden i landskapets västra del, men
odlingen utbredde sig alltmer åt ö., hvilket framgår
af de många hällristningar, som funnits vid Roxen
och i trakten af Norrköping. Af minnen från
järnåldern må särskildt nämnas de många
fornborgar, som anses vara uppförda af götarna till
försvar mot svearna under de heta striderna dem
emellan. Från samma tid omtalas för första gången
östgötarna (lat. ostrogothæ) i litteraturen af
den gotiske författaren Jordanes. – Vid tiden för
kampen mellan svear och götar synes Ö. liksom
Sveriges öfriga landskap ha varit ett rike för sig
med egen konung. Sagan om Ingjald Illråde, som
den nyare forskningen visat vara en historisk person,
hvars död inträffat omkr. 650 e. Kr., berättar, att
Ingjald ej lyckats intaga Ö., hvars konung med
framgång försvarade sig. Senare omtalas Harald
Hildetand som konung i Ö., där han skall ha
förlorat krona och lif i det ryktbara Bråvalla slag. Vid
tiden för Ansgars vistelse i Sverige (på 800-talet)
tyckas de svenska landskapen ha varit förenade till
ett rike, om än enheten ännu ej var fullt fast rotad.
När kristendomen först predikades i Ö. och af
hvem eller hvilka, är ej kändt, men under
1100-talets början var Linköping biskopssäte och hade
domkyrka. Ungefär samtidigt fick kristendomen
en ifrig befordran i Sverker, som af östgötarna
valdes till konung och hyllades äfven i några andra
delar af landet. Under hans tid anlades Sveriges
första kloster vid Alvastra, en ort, där Sverker
gärna synes ha vistats och där betydande fynd
från hans tid gräfts fram ur jorden (se Alvastra.
Suppl). Den ökade betydelse Ö. fått under Sverkers
ätt fortfor under Folkungarnas, som också
härstammade från Ö., där den egde betydande jordområden.
Bägge släkterna stodo på god fot med kyrkan.
Under deras tid grundlades de flesta af Ö:s 9
kloster: munkkloster, utom i Alvastra, i Linköping,
Söderköping, Skänninge och Krokek, och
nunnekloster i Vreta, Askeby, Skänninge och
Vadstena, det sista ryktbarast af dem alla. Två
viktiga kyrkomöten höllos ock i Ö., 1152 i Linköping
och 1248 i Skänninge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
