Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Östergötland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Länge efter det Ö. uppgått i Sveriges rike, fortlefde dess provinsiella själfständighet, hvarpå
landskapets lag ger flera bevis. När denna kommit till, är ej kändt, men dess upptecknande i
skrift härrör från början af 1300-talet. Ö. utgjorde tills. med norra och östra Småland Östgöta lagsaga med eget landsting i Linköping, där konungen på sin eriksgata skulle hyllas af landskapets befolkning. Lagsagan delades i härad, hvilka hade betydelse ej blott för rättskipningen, utan ock för förvaltningen. I spetsen för häradet stod en häradshöfding, i början liksom lagmannen af bondesläkt, sedermera af frälse- och stormannaklassen. Häradens antal var redan på 1200-talet 18, hvilka på ett par undantag när hade eget tingsställe. (Kinda och Ydre härad räknades länge till Småland. Sedan de förenats med hertigarna Magnus’ och Johans hertigdöme, ha de ansetts tillhöra Ö. Finspånga läns härad omnämnes först i 1581 års jordebok. Det uppkom på så sätt, att Finspångs gård med kronohemman i 7 närgränsande socknar förlänades åt hertig Johan, sedermera Johan III.) För uppbörden hade konungen en länsman i häradet. Beskattningsenheten för fastigheter var i Ö. attungen (se d. o.) och bråkdelar däraf. Under den senare medeltiden förlorade denna indelning af jorden sin betydelse och aflöstes af sättungen (se d. o.) som enhet för beskattningen. I kyrkligt afseende tillhörde Ö. Linköpings stift, som i afseende på inkomster kanske var det förnämsta i Sverige under medeltiden. Till biskopsbolet hörde utom en massa gårdar Rönö slott, längre fram Munkeboda samt ett slott i Linköping. Från slutet af 1200-talet omtalas 2 prosterier, Östan- och Västan-Stång, en fördelning, som stundom följdes äfven i världsliga ärenden. Västan-Stång omfattade landet v. om Stångån med 9 härad (Hanekind, Valkebo, Vifolka, Göstring, Lysing, Dal, Aska, Boberg och Gullberg) samt städerna Linköping, Skänninge och Vadstena. Östan-Stång var landet ö. om ån, likaledes med 9 härad (Åkerbo, Bankekind, Skärkind, Östkind, Lösing, Memming, Bråbo, Hammarkind och Björkekind) samt städerna Norrköping och Söderköping. Prosteriernas antal
ökades sedermera, men namnen Östan-Stång och
Västan-Stång behöllos längo först på kontrakt och
sedan på två af de s. k. "divisioner", i hvilka
stiftet från 1730 till 1820 var indeladt för val
af riksdagsmän i prästeståndet. — En kunglig
höfvitsman öfver Ö. omtalas först under konung
Albrekts tid (1373). Under Margareta tillhörde
Ö. drottningens morgongåfva och styrdes af en
hennes fogde. Sedermera var landet vanligen deladt
mellan åtminstone tre fogdar, som residerade på
Hofs kungsgård (vid Tåkern), Ringstadaholm (på
en ö i Motala ström nära Norrköping) och
Stäkeborg (på en ö i Slätbaken). De två sistnämnda
gårdarna voro landskapets starkaste slott. På
1500-talets midt funnos tre län, Linköpings, Stegeborgs
och Vadstena. Genom Gustaf I:s testamente gafs
hela Västan-Stång utom Hanekinds och Valkebo
härad jämte två härad af östra Ö. och Norrköpings
stad åt prins Magnus till hertigdöme. Det lades
under kronan 1569, men bortgafs ånyo 1606 åt
hertig Johan, som 1608 erhöll äfven Stegeborgs
län. 1618 återgick detta hertigdöme till kronan.
Från Gustaf II Adolfs tid omnämnas ej vidare
ståthållare öfver särskilda delar af Ö., men stora
områden voro ännu länge som län undandragna
kronans förvaltning. Så var Stegeborgs län 1622—89
i Pfalziska husets händer som pant.
Änkedrottning Maria Eleonora hade till sitt lifgeding
af Ö. Linköping, Norsholm, Bråborg och Kungsbro
med underlydande. Till drottning Kristinas
underhåll efter hennes abdikation anslogs af Ö.
Norrköping, och änkedrottning Hedvig Eleonora hade
till lifgeding af Ö. Vadstena län, som först 1719
lades under kronans förvaltning. Därefter utgjorde
Ö. endast ett län, Östergötland, ehuru den
officiella titeln ännu till efter midten af 1800-talet
var Östergötlands med Vadstena län. Under
1600-talet funnos flera rätt betydliga adliga förläningar,
men gref- och friherreskapen berörde endast föga
Ö. Visingsborgs och Stegeholms grefskap samt
Kungslena friherreskap hade inom landskapet ett
fåtal hemman, hvarjämte Skänninge 1654—64 var
grefskap för släkten Douglas. — Ö. har i sin
mellersta del, den egentliga slättbygden, länge varit
ett utprägladt jordbrukslandskap, begränsadt i n.
och s. af betydande skogstrakter, Kolmården och
Holaveden. Den rikliga möjligheten af kolfångst och
förekomsten af malm framkallade i slutet af
1300-talet Hällestads och Vånga bergslag i norra Ö. I
början af 1400-talet omtalas Åtvidabergs
koppargrufvor. På 1600-talet dref Louis De Geer
betydande bruksrörelse vid Finspång, och samtidigt
började Norrköping som handelsstad öfverflygla
Söderköping. Ö:s öfriga gamla städer, Linköping,
Skänninge och Vadstena, voro länge helt
obetydliga, och deras invånare lefde lika mycket af
åkerbruk som af handel och handtverk. Först med
kommunikationernas förbättring har ett uppsving
inträdt. Landskapets öfriga städer äro unga.
Motala blef stad 1881, Mjölby 1 jan. 1920. På
grund af sitt läge har Ö. mindre än de andra
landskapen i Göta land varit utsatt för krigets
hemsökelser. Under medeltiden var det dock en
tummelplats för Folkungarnas inbördes fejder och flera
strider med danskarna. Det berördes ock af den
engelbrektska resningen. I många trakter bevaras
sägner från Dackeoroligheterna. Svåra lidanden
öfvergingo Ö. vintern 1567—68, då Daniel
Rantzaus skaror ödelade hela den fruktbara slättbygden.
30 år senare afgjordes i Ö. den världshistoriskt
betydelsefulla kampen mellan Sigismund och hertig
Karl. Sista gången Ö. hemsöktes af krigets
förödelse var 1719, då östra kusten söderut till
Norrköping härjades af ryssarna.
Af litteratur öfver Ö. må utom akademiska
disputationer och beskrifningar öfver särskilda
orter nämnas: Östgötalagen, K. Fr. Broocman,
"Beskrifning öfwer the i Ö. befintelige städer,
slott m. m." (1760), P. D. Widegren, "Försök till
en ny beskrifning öfver Ö." (2 dlr, 1817—29;
register jämte tillägg af N. Willén, 1830), W.
Tham, "Beskrifning öfver Sveriges rike. II.
Linköpings län" (2 dlr, 1854—55), E. Brate, "Ö:s
runinskrifter granskade och tolkade" (1911—18),
A. Ridderstad, "Ö:s historia" (1914) och "Ö:s
beskrifning" (1918), E. Wessén, "Forntida
gudsdyrkan i Ö." (i "Medd. fr. Ö:s fornm.-för."
1921), Styffe, "Skandinavien under unionstiden"
(3:e uppl. 1911) samt landshöfdingämbetets i
Östergötlands län femårsberättelse.
K. B—n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
