Länge efter det Ö. uppgått i Sveriges rike, fortlefde dess provinsiella själfständighet, hvarpå landskapets lag ger flera bevis. När denna kommit till, är ej kändt, men dess upptecknande i skrift härrör från början af 1300-talet. Ö. utgjorde tills. med norra och östra Småland Östgöta lagsaga med eget landsting i Linköping, där konungen på sin eriksgata skulle hyllas af landskapets befolkning. Lagsagan delades i härad, hvilka hade betydelse ej blott för rättskipningen, utan ock för förvaltningen. I spetsen för häradet stod en häradshöfding, i början liksom lagmannen af bondesläkt, sedermera af frälse- och stormannaklassen. Häradens antal var redan på 1200-talet 18, hvilka på ett par undantag när hade eget tingsställe. (Kinda och Ydre härad räknades länge till Småland. Sedan de förenats med hertigarna Magnus' och Johans hertigdöme, ha de ansetts tillhöra Ö. Finspånga läns härad omnämnes först i 1581 års jordebok. Det uppkom på så sätt, att Finspångs gård med kronohemman i 7 närgränsande socknar förlänades åt hertig Johan, sedermera Johan III.) För uppbörden hade konungen en länsman i häradet. Beskattningsenheten för fastigheter var i Ö. attungen (se d. o.) och bråkdelar däraf. Under den senare medeltiden förlorade denna indelning af jorden sin betydelse och aflöstes af sättungen (se d. o.) som enhet för beskattningen. I kyrkligt afseende tillhörde Ö. Linköpings stift, som i afseende på inkomster kanske var det förnämsta i Sverige under medeltiden. Till biskopsbolet hörde utom en massa gårdar Rönö slott, längre fram Munkeboda samt ett slott i Linköping. Från slutet af 1200-talet omtalas 2 prosterier, Östan- och Västan-Stång, en fördelning, som stundom följdes äfven i världsliga ärenden. Västan-Stång omfattade landet v. om Stångån med 9 härad (Hanekind, Valkebo, Vifolka, Göstring, Lysing, Dal, Aska, Boberg och Gullberg) samt städerna Linköping, Skänninge och Vadstena. Östan-Stång var landet ö. om ån, likaledes med 9 härad (Åkerbo, Bankekind, Skärkind, Östkind, Lösing, Memming, Bråbo, Hammarkind och Björkekind) samt städerna Norrköping och Söderköping. Prosteriernas antal ökades sedermera, men namnen Östan-Stång och Västan-Stång behöllos längo först på kontrakt och sedan på två af de s. k. "divisioner", i hvilka stiftet från 1730 till 1820 var indeladt för val af riksdagsmän i prästeståndet. — En kunglig höfvitsman öfver Ö. omtalas först under konung Albrekts tid (1373). Under Margareta tillhörde Ö. drottningens morgongåfva och styrdes af en hennes fogde. Sedermera var landet vanligen deladt mellan åtminstone tre fogdar, som residerade på Hofs kungsgård (vid Tåkern), Ringstadaholm (på en ö i Motala ström nära Norrköping) och Stäkeborg (på en ö i Slätbaken). De två sistnämnda gårdarna voro landskapets starkaste slott. På 1500-talets midt funnos tre län, Linköpings, Stegeborgs och Vadstena. Genom Gustaf I:s testamente gafs hela Västan-Stång utom Hanekinds och Valkebo härad jämte två härad af östra Ö. och Norrköpings stad åt prins Magnus till hertigdöme. Det lades under kronan 1569, men bortgafs ånyo 1606 åt hertig Johan, som 1608 erhöll äfven Stegeborgs län. 1618 återgick detta hertigdöme till kronan. Från Gustaf II Adolfs tid omnämnas ej vidare ståthållare öfver särskilda delar af Ö., men stora områden voro ännu länge som län undandragna kronans förvaltning. Så var Stegeborgs län 1622—89 i Pfalziska husets händer som pant. Änkedrottning Maria Eleonora hade till sitt lifgeding af Ö. Linköping, Norsholm, Bråborg och Kungsbro med underlydande. Till drottning Kristinas underhåll efter hennes abdikation anslogs af Ö. Norrköping, och änkedrottning Hedvig Eleonora hade till lifgeding af Ö. Vadstena län, som först 1719 lades under kronans förvaltning. Därefter utgjorde Ö. endast ett län, Östergötland, ehuru den officiella titeln ännu till efter midten af 1800-talet var Östergötlands med Vadstena län. Under 1600-talet funnos flera rätt betydliga adliga förläningar, men gref- och friherreskapen berörde endast föga Ö. Visingsborgs och Stegeholms grefskap samt Kungslena friherreskap hade inom landskapet ett fåtal hemman, hvarjämte Skänninge 1654—64 var grefskap för släkten Douglas. — Ö. har i sin mellersta del, den egentliga slättbygden, länge varit ett utprägladt jordbrukslandskap, begränsadt i n. och s. af betydande skogstrakter, Kolmården och Holaveden. Den rikliga möjligheten af kolfångst och förekomsten af malm framkallade i slutet af 1300-talet Hällestads och Vånga bergslag i norra Ö. I början af 1400-talet omtalas Åtvidabergs koppargrufvor. På 1600-talet dref Louis De Geer betydande bruksrörelse vid Finspång, och samtidigt började Norrköping som handelsstad öfverflygla Söderköping. Ö:s öfriga gamla städer, Linköping, Skänninge och Vadstena, voro länge helt obetydliga, och deras invånare lefde lika mycket af åkerbruk som af handel och handtverk. Först med kommunikationernas förbättring har ett uppsving inträdt. Landskapets öfriga städer äro unga. Motala blef stad 1881, Mjölby 1 jan. 1920. På grund af sitt läge har Ö. mindre än de andra landskapen i Göta land varit utsatt för krigets hemsökelser. Under medeltiden var det dock en tummelplats för Folkungarnas inbördes fejder och flera strider med danskarna. Det berördes ock af den engelbrektska resningen. I många trakter bevaras sägner från Dackeoroligheterna. Svåra lidanden öfvergingo Ö. vintern 1567—68, då Daniel Rantzaus skaror ödelade hela den fruktbara slättbygden. 30 år senare afgjordes i Ö. den världshistoriskt betydelsefulla kampen mellan Sigismund och hertig Karl. Sista gången Ö. hemsöktes af krigets förödelse var 1719, då östra kusten söderut till Norrköping härjades af ryssarna. Af litteratur öfver Ö. må utom akademiska disputationer och beskrifningar öfver särskilda orter nämnas: Östgötalagen, K. Fr. Broocman, "Beskrifning öfwer the i Ö. befintelige städer, slott m. m." (1760), P. D. Widegren, "Försök till en ny beskrifning öfver Ö." (2 dlr, 1817—29; register jämte tillägg af N. Willén, 1830), W. Tham, "Beskrifning öfver Sveriges rike. II. Linköpings län" (2 dlr, 1854—55), E. Brate, "Ö:s runinskrifter granskade och tolkade" (1911—18), A. Ridderstad, "Ö:s historia" (1914) och "Ö:s beskrifning" (1918), E. Wessén, "Forntida gudsdyrkan i Ö." (i "Medd. fr. Ö:s fornm.-för." 1921), Styffe, "Skandinavien under unionstiden" (3:e uppl. 1911) samt landshöfdingämbetets i Östergötlands län femårsberättelse. K. B—n.