konstverk, arkeologiska föremål, manuskript o. s. v. skulle utlämnas till Italien, Tjecho-Slovakien, Belgien m. fl. stater. De s. k. "successionsstaterna" (stater, som erhållit fordom österrikiskt område) åtogo sig proportionella andelar af Ö:s statsskuld från tiden före kriget, men skulderna från krigstiden skulle enbart åligga republiken Ö. Utförliga stadganden gåfvos om "successionsstaternas" öfvertagande af järnvägar o. s. v., om likvidering af österrikisk egendom i de allierade staterna m. m., allt efter Versaillesfredens mönster. Donau nedanför Ulm förklarades för internationell farled, men i Donaukommissionen företräddes ej Ö., utan endast England, Frankrike, Italien och Rumänien. Ö. fick fritt tillträde till Adriatiska hafvet med rätt till fri transitering öfver f. d. österrikiskt område; liknande transiteringsförmåner öfver österrikiskt område till Fiume och Trieste tillförsäkrades Tjecho-Slovakien. I S:t Germain-traktaten ingingo äfven "pakten" för Nationernas förbund och de på Pariskonferensen antagna bestämmelserna om arbetets internationella organisation (se art. Nationernas förbund i Suppl.). Sedan nationalförsamlingen 17 okt. 1919 ratificerat fredsfördraget, ombildade Renner sin koalitionsministär, hvilken därpå genom en rad aftal med växlande framgång sökte få till stånd normala grannförhållanden till successionsstaterna. I Vorarlberg hade en lokal regering bildats och befolkningens flertal (maj 1919) genom omröstning uttalat sig för förening med Schweiz, men Högsta rådet i Paris motsatte sig en sådan union, som f. ö. äfven i Schweiz stötte på motstånd. Förlusten af stora jordbruks- och industriområden i förening med grannstaternas hårda ekonomiska blockadpolitik mot Ö. vållade där ett statsfinansiellt och ekonomiskt nödläge af betänkligaste slag, hvilket bl. a. tog sig uttryck i den österrikiska valutans katastrofala nedgång samt i tidtals fruktansvärd lifsmedels- och bränslebrist särskildt i hufvudstaden Wien. Samarbetet mellan socialdemokraterna och de kristligt sociale blef allt svårare att upprätthålla, och juni 1920 af gick ministären Renner. Efter en lång ministerkris åstadkoms (juli) en ny koalitionsministär med den kristligt sociale d:r Michael Mayr som chef och Renner som utrikesminister; dess uppgift blef att sköta löpande ärenden, tills de nya valen (okt.) hunne skapa fastare partilinjer. Vid valen fingo de kristligt sociale stor framgång (82 mandat mot socialdemokraternas 66 och det stortyska partiets 20; kommunisterna blefvo orepresenterade). I den nya öfre kammaren (bundesrat) var proportionen mellan partierna likartad. Socialdemokraterna i ministären afgingo, och Mayr öfvertog äfven utrikesportföljen. I dec. valdes till republikens president en partilös skriftställare, doktor Michael Hainisch. Ö. hade upptagits i Nationernas förbund (okt. 1920) på dess första delegeradeförsamlingsmöte i Genève. -- Finansnöden och lifsmedelsbristen ha sedan nästan fullständigt behärskat Ö:s samhällslif. Internationell hjälpverksamhet, hvari Förenta staterna och Sverige voro ifrigast verksamma, lindrade i någon mån den värsta nöden i Wien, men alla försök att sätta det ekonomiska lifvet i Ö. på fötter igen ha strandat på segrarmakternas brist på vilja eller förmåga att ge den af dem stympade österrikiska staten erforderlig finanshjälp. Skadeståndskommissionens österrikiska sektion lämnade Wien april 1921 och öfverlät finanshjälpens planering åt Nationernas förbunds finanskommitté, men dennas förslag framkallade blott ändlösa meningsutbyten mellan kabinetten, och Ö. fick nöja sig med tillfälliga, till beloppen alldeles otillräckliga försträckningar tid efter annan. Skatterna måste ständigt ökas, och försök gjordes att småningom nedbringa statsanslagen för tillhandahållande af lifsmedel åt de fattige för nedsatt pris. Ministären Mayr ersattes juni 1921 med en ämbetsmannaministär Schober, i hvilken de kristligt sociale och det stortyska partiet voro företrädda med hvar sin representant. Burgenlands iriförlifning med Ö. och utverkande af smärre utländska krediter voro dess förnämsta positiva resultat. Som förbundskansler efterträddes Schober 31 maj 1922 af den kristligt sociale partiledaren prelat Seipel i spetsen för en koalitionsministär af kristligt sociala och stortyskar. Litt.: A. Merkl, "Die verfassung der republik Deutschösterreich" (1919), H. Kelsen, "Die verfassungsgesetze der republik Österreich" (1920), G. Stolper, "Deutschösterreich als sozial- und wirtschaftsproblem" (1921), och K. Hudeczek, "Die wirtschaftskräfte Österreichs" (2:a uppl. 1921). V. S-g. Österrike (ty. Österreich), kejsardöme, europeisk stormakt, som 1918 i samband med sitt nederlag i Världskriget sönderföll och upplöstes genom inre revolutioner och folkrättsligt styckades genom frederna i S:t Germain 1919 och Trianon 1920. Vid tiden närmast före sitt sönderfallande intog denna stormakt i fråga om folkmängd tredje platsen bland Europas stater (efter Ryssland och Tyskland) och med afseende på areal den andra (efter Ryssland). Belägen i midten af Europa mellan 42° 107 15" och 51° 3' 21" n. br. samt 9° 35' och 26° 27' ö. lgd fr. Greenwich, gränsade den i n. till Sachsen, Preussen och Ryssland, i ö. till Ryssland och Rumänien, i s. till Rumänien, Serbien, Montenegro, Adriatiska hafvet och Italien, i v. till Italien, Schweiz, Liechtenstein och Bajern. Dess sammanlagda areal uppgick till 676,617 kvkm. med omkr. 52 mill. inv. Denna monarkiska statsbildning bestod af två stater ("rikshälfter"), den s. k. cisleithanska (det österrikiska statsområdet, Cisleithanien) och den s. k. transleithanska (det ungerska statsområdet, Transleithanien) samt de från 1878 förvaltade och sedan 1908 med dubbelmonarkien införlifvade forna turkiska provinserna Bosnien och Hercegovina. De båda rikshälfternas förvaltningsområden, som buro på historiska förhållanden beroende, skiftande benämningar (konungariken, ärkehertigdömen, hertigdömen, markgrefskap, furstgrefskap o. s. v.), uppräknas i artikeln Österrikisk-ungerska monarkien. Af alla Europas stater, endast Ryssland undantaget, hade ingen annan en af så många nationaliteter bestående befolkning som denna monarki. Slaviska folk bildade hufvudmassan af befolkningen i Böhmen, Mähren, Krain, Galizien, Dalmatien, Kroatien-Slavonien och norra Ungern, Bosnien och Hercegovina samt omkr. hälften af befolkningen i österrikiska Schlesien och Bukovina. Dit hörde både nordslaviska nationaliteter, såsom tjecher, slovaker, polacker, rutener (ukrainare),