och sydslaviska, såsom kroater, serber och slovener. Tyskarna voro spridda öfver hela monarkien och bildade dess sammanhållande element, ungrarna bildade hufvudbefolkningen i Ungern och västra delen af Siebenbürgen, rumäner bodde i Siebenbürgen, sydöstra Ungern och Bukovina, italienare i Syd-Tyrolen, delar af Kustlandet och Dalmatien. Dessutom funnos inom monarkiens område några tiotusental bulgarer i Siebenbürgen, albaner i Dalmatien och Kroatien-Slavonien, armenier i Siebenbürgen, Ungern, Galizien och Bukovina, zigenare i Ungern och Siebenbürgen, judar spridda öfver hela monarkien och greker i åtskilliga handelsstäder. Vid monarkiens sprängning 1918 blef Ungern med starkt förminskadt område en fullt fristående stat, Ö:s icke-tyska landsdelar (och äfven flera öfvervägande tyskbefolkade områden) fördelades mellan Italien, Serbien (Jugo-Slavien) och de nyupprättade republikerna Tjecho-Slovakien och Polen, en ringa återstod af den habsburgska kronans arfländer bildade den nuv. förbundsrepubliken Ö. (se Österrike, förbundsrepublik, sp. 225--234). Den gamla österrikiska kejsarstaten, hvars nationellt mycket brokigt skiftande beståndsdelar sammanbragts af den habsburgska dynastien, hade fått sitt namn Ö. efter det ärkehertigdöme Ö. (se Österrike, ärkehertigdöme, sp. 255--256), som var dess grundbeståndsdel; den kallades kejsardöme, alltsedan dess monarker från 1400-talet regelbundet börjat väljas till tyska kejsare (se Tyskland, sp. 653 ff.). Officiellt upprättades ett (ärftligt) kejsardöme Ö. först 1804, två år innan det gamla Tyska riket upphörde, och benämningen kejsardömet Ö. fick 1868 officiellt vika för Österrikisk-ungerska monarkien (Ö.-Ungern), i hvilken nya statsbildning den österrikiska kronans länder då ingingo som dess "cisleithanska riksdel" (se Österrikisk-ungerska monarkien). Emellertid användes äfven sedermera utomlands i tal och skrift oftast den gamla benämningen Ö. på hela "dubbelmonarkien" som europeisk stormakt. Österrikiska stora riksvapnet företedde i en gyllene hufvudsköld kejsarörnen (svart, tvehöfdad, krönt, med gyllene näbb och klor och röd tunga, hållande med högra foten svärdet och spiran, i den vänstra riksäpplet), bärande på bröstet en delad och klufven sköld, hvars nio sektioner voro delade i flera fält, hvilka buro kejsarhusets och provinsernas vapen. I lilla riksvapnet bar örnen på bröstet i en treklufven sköld det s. k. familje- och husvapnet (Habsburgs röda krönta lejon i guld, Österrikes silfvertvärbjälke i rödt fält och Lothringens röda snedbjälke med tre silfverörnar i guld). Det medelstora vapnet bar på örnens utbredda vingar och stjärt de österrikiska provinsernas elfva vapensköldar. -- Riksfärgerna voro svart och gult. -- Krigsflaggan innehöll tre horisontala band: rödt, hvitt, rödt med österrikiska husvapnet i det mellersta, hvita fältet. Handelsflaggan var på tvären tudelad; den ena delen öfverensstämde med krigsflaggan, den andra hade tre horisontala band rödt, hvitt, grönt med ungerska vapnet i midten (jfr planschen till art. Flagga). -- Om de gamla österrikiska riddarordnarna se Ordnar, sp. 840. Historia. De första historiska uppgifterna om Ö:s länder härröra från de närmaste århundradena f. Kr. Då innehade keltiska stammar (bojer, räter, taurisker och karner) Högalpernas område; i nejden mellan Östalperna och Donau bodde keltisk-illyriska blandningsfolk, och illyriska stammar bebodde det södra Karstlandet och Adriatiska kusten. Norr om Donau, i bömisk-märiska höglandet, utbredde sig germaner (markomanner och kvader) och mellan dem enstaka keltiska folk. Romarna kufvade först illyrerna, därefter under Augustus rater och taurisker (senare kallade norici), och Donau blef Romerska rikets norra gräns. Landet delades i provinserna Rætia (v. om Inn), Noricum (från Inn till Passau -- Mur) samt Pannonia (till Donaus lopp mot s.). Romersk civilisation infördes; vägar och städer anlades, bl. a. Wien (Vindobona), Salzburg (Juvavum), Trieste (Tergeste), Linz (Lentia) och Trident (Tridentum). Redan på 100-talet e. Kr. började kristendomen intränga. De keltiska och illyriska folken blefvo småningom fullt romaniserade. Men romarnas försök att utbreda sitt välde n. om Donau misslyckades; däremot trängde markomannerna ofta härjande in på det romerska området (se Markomanner). Till skydd mot de germanfolk (vandaler, markomanner, kvader, heruler, rugier m. fl.), som under 200-talet företogo plundringståg in på romerskt område, upptogo romarna germaner inom sitt rike till gränsvakter mot deras stamförvanter, och på detta sätt började högra Donaustranden alltmer germaniseras. Emellertid kufvade hunnerna i slutet af 300-talet hela detta område. Efter Attilas död, då hunnernas rike upplöstes, stannade gepiderna i Theisslandet, östgoterna i Pannonien. Efter Västromerska rikets undergång (476) behärskade Odovakar en tid dessa länder, hvilka efter hans fall utgjorde en del af östgoternas rike. Då detta efter Teoderiks död upplöstes, eröfrade langobarderna Pannonien, och gepidernas område ö. om Donau intogs efter deras undergång af avarerna, hvilka, då langobarderna snart (568) tågade till Italien, utbredde sig äfven öfver Pannonien och Noricum. Avarerna, som i öfver 200 år innehade största delen af de senare österrikiska länderna, tillhörde den ural-altaiska folkgruppen och voro ett vildt ryttarfolk, hvilket efter vidsträckta plundringståg slutligen fullständigt besegrades (791--795) af Karl den store, som därigenom flyttade det frankiska rikets gränser till Donaus lopp mot s. Under det avariska väldets tid inträffade de slaviska folkens invandring i de österrikiska länderna. I slutet af 600-talet började slovenerna slå sig ned i nuv. Nedre Österrike, Steiermark, Krain och Kärnten ända till öfre Drava. Efter år 600 inträngde serberna och kroaterna (chrovater) med avarernas samtycke i sina nuv. boplatser och befolkade äfven Dalmatien och Istrien (där tills. med slovener). I Böhmen inryckte tjecherna och i Mähren moraverna. -- Alla dessa stammar voro i början avarernas undersåtar, men de förenade sig under franken Samos ledning och lyckades göra sig fria (624). Samo blef då konung öfver ett stort rike, som föll sönder efter hans död (658). -- Alla de skilda stammarna kommo småningom under Karl den stores spira. I de nyförvärfvade östra gränstrakterna af sitt rike upprättade han två markgrefskap, Friuli (se d. o.) i s. och Östmark i n. Till det