sistnämnda, som var svårt ödelagdt, inflyttades franker, sachsare och bajrare. Då Karl den stores rike delades (843), blefvo nu ifrågavarande länder delar af Ludvig den tyskes rike. Dock underkastade sig kroaterna Östromerska riket, slovenerna blefvo oberoende, och de nordligare boende slaverna samlades af den märiske fursten Svatopluk (d. 894) i ett kortvarigt stormäriskt rike. Detta föll för de omkr. 900 västerut framryckande ungrarna, som äfven öfversvämmade Pannonien och Östmark och härjande trängde in i Bajern, Thüringen och Sachsen. Men efter deras nederlag mot tyske kejsaren Otto I på Lechfältet (955) drefvos de tillbaka, och tyska markgrefvar uppträdde åter i Östmark. Östmark (Österrike) under babenbergarna (976--1246). Med markgrefve Leopold (Luitpold) I af Babenberg (976--994) tillträdde den berömda babenbergska ätten herraväldet öfver Östmark, närmast som län under Bajern. Residenset var till en början den från ungrarna eröfrade staden Melk. Leopolds son Henrik (994--1018) utvidgade landet till Wiener wald. I en urkund från 996 finner man för första gången Österrike (Ostarichi) som benämning på babenbergarnas land. Henriks broder Adalbert (1018--55) flyttade gränsen till Leitha och March, och ytterligare landvinningar gjordes af dennes son Ernst (1055--75) och sonson Leopold II (1075--96). Dennes son Leopold III den helige (1096--1137) gifte sig med kejsar Henrik V:s syster Agnes, änka efter den hohenstaufenske hertigen Fredrik af Schwaben, hvarigenom babenbergarna blefvo nära befryndade med den nya kejsarätten. Han byggde en borg på Leopoldsberg invid Wien. Konung Konrad III gaf åt sin halfbroder, babenbergaren Leopold IV (1137--41) Bajern, hvilket land fråndömdes welferna; dock återlämnades det till welfern Henrik Lejonet af Leopold IV:s broder Henrik Jasomirgott (1141--77) i samband med, att Österrike blef hertigdöme och befriades från sitt gamla beroende af Bajern (1156). Henrik gjorde Wien till sitt residens. Hans son Leopold V den dygdige (1177--94) vann Steiermark, sedan den hertigliga ätten där utslocknat 1192. Han deltog i tredje korståget, men återvände redan 1191, sedan han råkat i tvist med Rikard Lejonhjerta. När Rikard i slutet af 1192 på sin hemresa från Palestina for genom Österrike, greps han af Leopold och insattes på klippborgen Dürnstein samt utlämnades året därpå till kejsar Henrik VI mot en betydlig penningsumma. Äfven sonen Fredrik I den katolske (1194-98) företog ett korståg, på hvilket han dog. Hans broder Leopold VI den ärorike (1198--1230) är den mest lysande af babenbergarna. Under tronstriderna efter kejsar Henrik VI:s död höll han sig alltid till den starkare parten och slutade sålunda som vän till kejsar Fredrik II. Han företog korståg till Spanien 1212 och (med Andreas af Ungern) till Palestina 1217 samt därifrån 1219 på egen hand till Egypten. För sina länders inre utveckling arbetade han med ifver och framgång. Handeln uppblomstrade, och samtidigt var hans hof en bildningens medelpunkt. Hans son Fredrik II den stridbare (1230--46) låg i ständiga krig mot sina grannar, mot kejsaren och äfven mot sina undersåtar. Han förklarades 1236 i riksakt och fråndömdes sina länder, men lyckades till sist behålla dem och försonade sig 1240 med kejsaren, h vilken 1245 förlänade honom Krain, som han ärft 1234 efter den därvarande markgrefvesläktens utslocknande. Fredrik stupade i ett krig mot konung Béla IV af Ungern och var den siste af sin ätt. Det österrikiska interregnum (1246--82). Efter babenbergarnas död utbröto häftiga strider om deras besittningar mellan olika arfspretendenter. Slutligen lyckades det Ottokar (se d. o. 2) af Böhmen (gift med hertig Fredriks syster Margareta) att under 1250- och 1260-talen småningom rycka till sig det ena landet efter det andra, och han kom 1269 genom testamente i besittning äfven af Kärnten och största delen af Krain. Äfven kejsarkronan sökte han vinna, men kurfurstarna valde i stället grefve Rudolf af Habsburg. Då Ottokar ej ville erkänna honom, tvang Rudolf honom 1276 att afstå från Kärnten och Krain, och då Ottokar följande år ånyo grep till vapen, stupade han 1278 i Marchfeldslaget vid Dürnkrut. Alla de babenbergska länen indrogos då till kronan, men Ottokars son fick behålla Böhmen och Mähren. Till en början lämnade Rudolf Ö. åt Bajern, men 1281 åt sin son Albrekt, och sedan kurfurstekollegiet samtyckt därtill, insattes Rudolfs söner Albrekt och Rudolf högtidligen 27 dec. 1282 till herrar öfver Ö., Steiermark och Krain, men redan 1283 förordnades, att Albrekt ensam skulle utöfva regeringsmyndigheten. Kärnten lämnades 1286 till grefve Meinhard af Tyrolen. Ö. under habsburgarna (1282--1780). Albrekt I (1282-1308) egde utom dessa nyförvärfvade länder äfven habsburgarnas gamla besittningar v. om Bodensjön på båda sidor om Rhen, hvilka sedermera brukade kallas Främre Österrike. Hans försök att utvidga sitt välde i Schweiz misslyckades. Albrekt, som äfven var tysk konung (1298--1308), mördades af sin brorson Johan Parricida och efterlämnade fem söner, af hvilka Fredrik I den sköne (1308--30) och Leopold I (1308--26) voro myndiga och tillsammans öfvertogo regeringen. Fredrik sökte efter Henrik VII:s död vinna den tyska konungakronan, valdes af ett parti och bekrigade den af motpartiet valde konungen, Ludvig af Bajern, men blef tillfångatagen vid Mühldorf 1322 och återfick friheten först efter tre år. Leopold, som sökte återtaga Schweiz, led nederlaget vid Morgarten 1315. Efter Fredriks död öfvertogs regeringen af hans två yngre bröder Albrekt II (1330--58) och Otto (1330--39). Deras politik bestämdes af rivaliteten mellan de tre mäktiga husen Wittelsbach, Habsburg och Luxemburg, hvilka voro grannar och alla sökte utvidga sina områden. Habsburgarna lyckades 1335 som län förvärfva Kärnten, och Albrekts son Rudolf IV stiftaren (1358--65) vann 1363 Tyrolen; äfven sökte han genom s. k. arffördrag bereda sin ätt successionen i Ungern, Böhmen och Görz. Sitt tillnamn erhöll han såsom frikostig donator, grundläggare af Stefansdomens långhus (1359) och af Wiens universitet (1365). Han är den förste habsburgare, som begagnade titeln ärkehertig. Hans båda bröder Albrekt III och Leopold III regerade 14 år gemensamt (1365--79) och vunno