under denna tid bl. a. Breisgau i Baden (1369). De delade 1375 sina länder (afdelningen i Klosterneuburg): Albrekt behöll Öfre och Nedre Österrike utom Wiener-Neustadt; allt det öfriga -- Steiermark, Kärnten, Tyrolen, Krain, Istrien samt besittningarna i Schwaben och Elsass -- tillföll Leopold. På detta sätt uppstodo två släktlinjer. A) Albertinska linjen. Albrekt III dog 1395 och efterträddes af sonen Albrekt IV (1395--1404), som lyckades från sin kusin återtaga Krain. Sonen Albrekt V(1404--39) slöt sig liksom fadern till de luxemburgske kejsarna och blef kejsar Sigmunds måg. Efter svärfaderns död, 1437, valdes han till konung af Ungern och Böhmen samt till tysk konung (under namn af Albrekt II). Han dog snart därefter. Albrekts postume son, Ladislaus (Vladislav; se d. o., sp. 932; 1440--57), behöll sin faders arfländer, men både Ungern och Böhmen behöfde myndiga regenter. I Böhmen var Ladislaus dock konung till namnet, men landet regerades af Georg Pódiebrad, som sedan blef hans efterträdare; i Ungern däremot valde man en polsk prins, Vladislav (se Vladislav, polska konungar 3), men efter dennes död, 1444, hyllades Ladislaus, ehuru landets verklige styresman var Johan Hunyadi. Med Ladislaus utslocknade den albertinska linjen; Böhmen och Ungern gingo åter förlorade för habsburgarna. B) Leopoldinska linjen. Dess stiftare, Leopold III (1379--86), förvärfvade Feldkirch, Bludenz, Hohenberg, delar af nuv. Vorarlberg (1381) och Trieste (1382). Han stupade i strid mot schweizarna, vid Sempach (1386). Efter hans död regerade hans fyra söner Vilhelm (1386--1406), Leopold IV (1386--1411), Ernst och Fredrik IV gemensamt, men sedan de båda förstnämnde aflidit, delade Ernst och Fredrik besittningarna så, att Ernst fick Steiennark, Kärnten och Krain, Fredrik Tyrolen och områdena i Elsass, Schweiz och Schwaben. På detta sätt delades den leopoldinska linjen 1411 i två, den steiriska och den tyrolska. a) Steiriska linjen. Ernst dog 1424 och efterlämnade tre söner, Fredrik V (som kejsare Fredrik III), Albrekt VI och Ernst, som dock dog redan 1432. Fredrik valdes 1440 till romersk konung (efter sin frände Albrekt II). Med sin broder Albrekt delade han arfländerna så, att han själf behöll Steiermark, Kärnten och Krain, medan Albrekt fick Främre Ö. Efter den albertinska linjens utslocknande genom Ladislaus' död, 1457, delades arfvet efter honom så, att Fredrik fick Nedre och Albrekt Öfre Ö., hvaremot den tyrolska linjen fick Fredriks besittningar i Nederländerna. När Albrekt dog barnlös 1463, kom Öfre Ö. åter till Fredrik (d. 1493). Äfven Ungerns och Böhmens kronor sökte denne vinna, men utan framgång. Däremot vann den habsburgska makten en viktig tillväxt genom hans son Maximilians gifte 1477 med Maria af Burgund, arftagerska till Bourgogne, Franche-Comté och Nederländerna; Bourgogne stannade dock i franske konungens händer. b) Tyrolska linjen. Fredrik IV (d. 1439) förlorade Aargau och Kyburg i Schweiz. Hans son Sigmund (1439--90) låg i strid med påfven, blef bannlyst, förlorade till schweizarna Thurgau och abdikerade 1490 till förmån för sin kusin Fredriks son Maximilian. Maximilian I (d. 1519), som 1493 efterträdde sin fader, förenade sålunda åter alla de habsburgska länderna, sedan de öfriga grenarna af huset utslocknat, och ytterligare hade tillkommit de burgundiska länderna. Han förmälde 1496 sin son Filip med Johanna, dotter till Ferdinand af Aragonien och Isabella af Kastilien, och förberedde därmed det stora spanska väldets öfvergång till habsburgarna. En ny tillväxt erhöllo hans arfländer 1500, då Görz, Gradiska och Pusterdalen tillföllo honom efter den Görzska grefvesläktens utslocknande. 1507 fick han af Bajern Rotenberg, Kufstein och några andra smärre områden. Slutligen förmälde han sin sonson Ferdinand med en prinsessa af Böhmen-Ungern, hvarigenom utsikter till dessa länders förvärfvande öppnades. Vid Tyska rikets indelning i kretsar 1512 förenades alla de habsburgska arfländerna i den Österrikiska kretsen. Wiens universitet understöddes kraftigt af Maximilian och blef ett hufvudsäte för humanismen. -- (Om Maximilians och alla hans efterträdares verksamhet som tyska kejsare till 1806 se Tyskland, sp. 653--658.) Hans sonsöner Karl I (som kejsare Karl V) och Ferdinand I regerade till en början gemensamt i de österrikiska länderna, men en ny delning egde rum genom fördrag i Worms 1521 och i Bruxelles 1522, hvarigenom Ferdinand fick alla de tyska habsburgska besittningarna. Ferdinand I (1522--64) blef såsom svåger till den 1526 vid Mohács stupade konung Ludvig 1527 vald till konung i Böhmen och Ungern; turkarna eröfrade emellertid större delen af Ungern. Under detta krig belägrade de Wien 1529 och härjade både i Ö. och i Ungern på ett ohyggligt sätt. Vid samma tid utbredde sig reformationen hastigt i arfländerna. Snart bekände sig större delen af adeln i Ö., Steiermark och Kärnten till den nya läran, och det lägre folket anslöt sig äfven i stor utsträckning till reformationen, som jämväl vann spridning i Ungern och i all synnerhet i Böhmen. Ferdinand delade sina länder mellan sina tre söner så, att Maximilian, som redan under faderns lifstid valts till romersk konung och tronföljare i Ungern och Böhmen, dessutom erhöll Ö., Ferdinand fick Tyrolen och Främre Ö. och Karl Steiermark, Kärnten, Krain och Görz. Så uppstodo åter tre regerande linjer. A) Österrikiska linjen. Maximilian II (1564--76) var, ehuru själf katolik, protestantismen mycket bevågen och gaf den evangeliska adeln fri religionsöfning. Under hans äldste son, Rudolf II (1576--1612), började den katolska reaktionen vinna öfverhand. Den stele och misstrogne, från 1598 tidtals sinnesrubbade kejsaren kom i skarp konflikt med sina bröder, hvilka nödgade honom att genom fördraget i Lieben 1608 åt den äldste af dem, Mattias, öfverlåta Ö., Mähren och Ungern. Af oenigheten mellan Mattias och Rudolf begagnade sig protestanterna för att skaffa sig full religionsfrihet. Sålunda måste Rudolf 1609 utfärda "majestätsbrefvet" (se d. o.) för Böhmen. Mattias tvang 1611 kejsaren att afträda äfven Böhmen. Kort därefter afled Rudolf. Mattias (1612--19) var redan en gammal man och leddes helt och hållet af kardinal Klesl. Hans kyrkliga