restaurationspolitik ledde 1618 till utbrottet af Trettioåriga kriget. Mattias var barnlös och efterträddes af sin kusin och adoptivson Ferdinand af Steiermark. B) Tyrolska linjen. Ferdinand (1564--94) undertryckte med våld protestantismen i sina länder. Med honom utslocknade hans legitima linje, och Tyrolen tillföll 1602 kejsar Rudolfs broder Maximilian (d. 1618) och därefter ärkehertig Leopold af den steiriska linjen. Med dennes son Sigmund Frans utslocknade 1665 Tyrolens regentdynasti, och landet regerades sedan direkt från Wien. C) Steiriska linjen. Ferdinand I:s son Karl (1564--90) var mild och tolerant och gaf religionsfrihet icke blott åt adeln, utan äfven åt flera större städer i hertigdömet. Han grundlade universitetet i Graz 1586. Hans son Ferdinand II (1590--1637) hade fått sin bildning vid jesuithögskolan i Ingolstadt och där fostrats att bli dödsfiende till reformationen. Sedan han själf öfvertagit regeringen, 1596, började han 1598 utrota det hatade kätteriet. Evangelisk gudstjänst förbjöds, de protestantiska skolorna stängdes, och prästerna befalldes lämna landet inom fjorton dagar. Den, som ej ville återvända till katolicismen, kunde få sälja sin egendom och, sedan han till fursten lämnat en tiondel, med återstoden draga till främmande land. På detta sätt utrotades alldeles protestantismen i Steiermark, Kärnten och Krain. Ferdinand valdes till konung i Böhmen (1617) och Ungern (1618). Efter Mattias' död innehade Ferdinand sålunda alla de tyska habsburgska länderna och valdes äfven till kejsare. Med samma konsekvens som förut i hertigdömet sökte han nu utrota protestantismen i de öfriga kronländerna, ja i hela Tyskland, därtill eggad af jesuiterna. Men därigenom framkallade han Trettioåriga kriget. Han upplefde ej dess slut, men hans son Ferdinand III (1637--57) måste i Westfaliska freden af sina arfländer afstå till Frankrike Sundgau i Elsass och fästningen Breisach i Baden. Han regerade f. ö. i alldeles samma anda som fadern. Hans son Leopold I (1657--1705) hade att bekämpa uppror i Ungern och invecklades därigenom i krig med turkarna, som 1683 belägrade Wien, men slutligen besegrades och måste afstå största delen af Ungern i freden i Karlowitz (1699). Efter de piastiska furstesläkternas utslocknande (1675) vann Leopold återstoden af Schlesien. Dessutom blef Ungern förvandladt till ett arfrike 1687, och därmed förenades det af turkarna 1699 afträdda Siebenbürgen. I freden i Rijswijk 1697 återfick Leopold af Frankrike bl. a. Freiburg och Breisach. Leopold sökte genom Spanska tronföljdskriget, hvars slut han icke upplefde, skaffa sin son Karl spanska monarkien. Hans äldre son, Josef I (1705--11), var hela sin regeringstid upptagen af Spanska tronföljdskriget och af uppror i Ungern. Af Karl XII tvangs Josef 1706 att medge protestanterna i Schlesien religionsfrihet. Han efterträddes af sin yngre broder Karl VI (1711--40), som genom frederna i Utrecht (1713) och Rastatt (1714) vidgade sina arfländer med Neapel, Sardinien (1718 utbytt mot Sicilien), Milano och Belgien, hvarjämte han några år senare genom freden i Požarevac (1718) från Turkiet vann Temesvárbanatet, Bosnien till Sava, Serbien och Valakiet till Aluta. Ö. hade därmed vunnit sin största utsträckning. Karl hade ingen son, endast två döttrar, och därför lät han genom en pragmatisk sanktion (se d. o.) af 19 april 1713 tillförsäkra dem arfsrätt. Sedan lagen godkänts af alla medlemmar af kejserliga familjen och af landtdagarna i arfländerna, blef den högtidligen utfärdad 6 dec. 1724. Pragmatiska sanktionen bestämde Karls allmänna politik och vållade honom efter Polska tronföljdskriget förlusten af Neapel och Sicilien mot ersättning af Parma och Piacenza i freden i Wien 1735. I freden i Belgrad 1739 måste han till Turkiet återlämna Serbien med Belgrad samt den del han innehaft af Valakiet. Han efterträddes af sin dotter Maria Teresia (1740--80), förmäld med Frans Stefan af Lothringen. Hon måste dock i Österrikiska tronföljdskriget (se d. o.) med vapen försvara sin arfsrätt och förlorade därunder Schlesien till Preussen och Parma med Piacenza till spanske prinsen Filip. Genom Sjuåriga kriget (se d. o.) sökte hon fåfängt återtaga Schlesien. Hon vann däremot vid Polens första delning 1772 Galizien och Lodomerien och 1775 Bukovina (af Turkiet) samt 1779 genom Bajerska tronföljdskriget (se d. o.) Innviertel från Bajern. Af genomgripande betydelse voro Maria Teresias inre reformer. Österrikiska monarkien var före hennes tid endast ett konglomerat af länder, som oftast icke hade något annat gemensamt än samma härskare. Till stor del hade de sammanbragts genom dynastiska förbindelser (jfr den bekanta versen Bella gerant alii, tu, felix Austria, nube, "andra må föra krig, men gå du, lyckliga Österrike, åstad och håll bröllop"). Starkare sammanhållning måste skapas, om staten skulle bestå, och det var Maria Teresia, som började det viktiga inre reformarbete, som hennes son Josef sedan fullföljde. Hon understöddes därvid af utmärkta rådgifvare, af hvilka de förnämste voro furst Kaunitz och jämte honom grefvarna Haugwitz och Chotek. Regentens högsta råd var sedan gammalt den hemliga konferensen, som från denna tid kallades "statsråd" och bestod af sju medlemmar, hvilka hade att representera rikets enhet. Centralförvaltningen var delad på 1) hof- och statskansliet speciellt för utrikes frågor, 2) hofkrigsrådet för militärväsendet, 3) hofkammaren för finanserna, 4) bömisk-österrikiska hofkansliet för inrikes civila ärenden, samt 5) "oberste justizstelle" för rättsväsendet, hvilket först 1749 skildes från den öfriga administrationen. De italienska provinserna, Belgien och Ungern hade egna förvaltningsorgan. Som högsta förvaltningsmyndighet i hvar provins infördes ett "gubernium" och under detta "kreisämter", som hade att vaka öfver lagarnas verkställande och särskildt att skydda allmogen mot förtryck. Bönderna erhöllo rätt att köpa den jord de odlade; deras skattebördor reglerades, och skyldigheten att arbeta på jordegarens gods (s. k. robot) fick efter 1777 utbytas mot viss betalning. Skattskyldigheten, som förut ålegat blott borgare och bönder, utsträcktes nu äfven till adel och prästerskap. Man har kallat dessa och andra likartade reformer urbarialreformer (af urbarium, se d. o.). Rättsväsendet ombildades på flera sätt. Förut hade i Ö. olika provinser olika