rättsstadganden. Nu utfärdades 1767 en allmän civillag, som dock befanns tarfva omarbetning och i sitt nya skick blef gällande 1787. 1768 utfärdades en allmän strafflag, Institutio criminalis Theresiana, som dock med hänsyn till straffbestämmelsernas grymhet stod kvar på äldre tiders ståndpunkt. Helgdagarnas och klostrens antal inskränktes, bannlysning fick utfärdas endast med regentens samtycke. Universiteten och gymnasierna ombildades, hvarjämte 4,000 folkskolor upprättades. Ö. under huset Habsburg-Lothringen (1780--1918). Josef II (1780--90), son till Maria Teresia och hennes gemål, Frans Stefan af Lothringen, hade sedan sin faders död, 1765, varit romersk kejsare. Eldad af upplysningstidens idéer, fortsatte han det började reformarbetet, men visade sig därvid sakna sin moders praktiska blick och gick alltför brådstörtadt och egenmäktigt till väga, hvarför också många af hans reformer misslyckades. Förvaltningens centralisation genomfördes med hänsynslös konsekvens: hela riket skulle regeras från kejsarens palats. Alla spår af provinsernas gamla autonomi bortskaffades. Äfven kyrkan ställdes under kejsarens högsta ledning; han förbjöd bl. a. biskoparna att direkt förhandla med Rom. 1781 stadgades, att alla påfliga bref och bullor skulle, innan de offentliggjordes, underställas kejsarens godkännande, och s. å. började en omfattande reducering af klostrens antal, hvarvid de andliga ordnar, som ej ansågos göra folket eller staten någon synlig nytta, förklarades upphäfda i Ö. Af de indragna klostrens förmögenhet bildades en religionsfond för utgifter till kyrkor och skolor. 1781 utfärdades ett toleranspatent, hvarigenom protestanter och icke unerade greker fingo religionsfrihet. Dylika åtgärder väckte en sådan oro i kyrkliga kretsar, att påfven Pius VI själf 1782 reste till Wien för att förmå kejsaren att öfverge den nya reformvägen. I stället lät Josef 1783 förklara äktenskapet vara ett rent borgerligt fördrag. 1781 infördes tryckfrihet. Genom patent af 1781 och 1782 upphäfdes lifegenskapen. 1787 utkommo ny civillag och ny strafflag, med mildare straffbestämmelser. Slutligen utfärdades ny rättegångsordning, genom hvilken ett humant och snabbt rättegångssätt infördes. -- Många af dessa reformer voro af den natur, att både enskilda och hela stånd, synnerligen adel och präster, ansågo sig genom dem förorättade. Dessutom voro de österrikiska länderna så olika till nationalitet och historisk utveckling, att det ej var möjligt införa full likhet i förvaltning i dem. Josefs reformer framkallade också flerstädes lifligt missnöje och i Belgien fullt uppror, så att kejsaren mot slutet af sin regering måste återkalla en del af dem. Detta jämte olyckorna i kriget med turkarna bröt hans kraft och bidrog till hans död. Hans broder Leopold II (1790--92) återställde lugnet genom att upphäfva en stor del af Josefs reformer; i Belgien måste dock vapenmakt användas. Leopolds son Frans II (som kejsare af Österrike Frans I; 1792--1835) genomleide franska revolutionens och de napoleonska krigens stormar, hvilka i hög grad skakade Ö. (se Tyskland, sp. 658). Som ett svar på franska kejsardömets upprättande förklarades de österrikiska arfländerna utgöra ett ärftligt kejsardöme Österrike, 1804. När Napoleon fallit, afstod Ö. på Wienkongressen 1815 från Belgien, men erhöll i stället Venetien, hvarjämte det återfick sina gamla besittningar i Tyskland och i Italien och erhöll presidiet i det 1815 upprättade Tyska förbundet. Ö:s ledande statsman från denna tid ända till 1848 var den strängt reaktionäre furst Metternich. I den utländska politiken kom Ö. till en början att spela en viktig roll, enär Metternich blef den ledande mannen inom Heliga alliansen (se d. o.), men sedan denna fallit sönder, förlorade Ö. alltmer sin forna betydelse. Äfven inom Tyskland förbigicks det af Preussen, som förenade Tysklands flesta stater kring sig i Tyska tullföreningen (se d. o.). I den inre styrelsen sökte Metternich framför allt utplåna hvarje spår af franska revolutionens idéer, hvarvid polisförtryck och sträng censur flitigt anlitades. Efter Napoleonskrigens slut utvecklades Ö:s handel och industri i raskt tempo: nya vägar byggdes, flodrensningar företogos, ångbåtar började byggas, Nationalbanken och Wiensparkassan grundades. Frans' son Ferdinand I (1835--48) regerade i sin faders anda och hade Metternich till ledande minister. 1846 utvidgades Ö:s område genom inkorporeringen af republiken Krakau. Missnöjet med metternichska regimen utbröt slutligen vid underrättelsen om franska Februarirevolutionen 1848. Ett folkupplopp i Wien 13 mars förmådde Metternich att lämna landet. Kejsaren utfärdade 25 april en oktrojerad författning (med tvåkammarrepresentation, "Aprilförfattningen"). Denna tillfredsställde dock ej de liberales fordringar, utan ett nytt uppror utbröt 15 maj, och kejsaren tvangs att sammankalla ett konstituerande "riksråd" (reichsrat), som samlades 22 juli. Samtidigt började oroligheterna i Ungern (se d. o., sp. 1043--44), och då regeringen ville nedslå dem med truppernas hjälp, utbröt åter uppror i Wien, 6 okt., hvilket nödgade kejsaren att fly till Olmütz. Nu anryckte emellertid furst Windischgrätz med trupper från Böhmen och eröfrade Wien efter en häftig strid (29--31 okt.). Revolutionens ledare afrättades eller fängslades, det konstituerande riksrådet flyttades till Kremsier i Mähren, och i spetsen för regeringen trädde furst Felix Schwarzenberg (22 nov.). Samtidigt därmed hade revolutioner utbrutit i Böhmen och Italien, hvilka dock snart kufvades, samt i Ungern, där lugnet återställdes med Rysslands hjälp 1849. Alla dessa oroligheter förmådde Ferdinand att nedlägga sin krona (2 dec. 1848) till förmån för sin brorson Frans Josef (1848--1916). Till en början lät denne riksrådet i Kremsier fortsätta sitt författningsarbete; men då den nya grundlagen blef färdig, i mars 1849, vann den ej kejserlig sanktion, utan i stället utfärdade kejsaren en oktrojerad grundlag 4 mars 1849, ämnad att gälla äfven i Ungern. Därpå skingrades riksrådet i Kremsier, 7 mars. Enligt denna s. k. Marsförfattning skulle österrikiska staten vara en enda, odelbar konstitutionell monarki med en representation (riksrådet) i två kamrar, den ena vald genom samfällda direkta val inom hela monarkien, den andra utsedd genom val af de särskilda ländernas landtdagar. De olika "kronländerna" skulle ha sina landtdagar, som afgjorde vissa frågor, hvilka voro undantagna från helstaten. För öfrigt stadgade författningen