religionsfrihet, undervisningens frihet, tryckfrihet, petitionsrätt, föreningsfrihet, skydd för den personliga friheten och för brevhemligheten samt föreskref införande af jury och allmän värnplikt. Denna författning tillfredsställde icke de olika folkstammarnas fordran på nationellt oberoende, men ej heller regeringen älskade sitt verk, utan såg däri snarast en nödfallsutväg att lugna sinnena, och när de revolutionära rörelserna voro fullständigt undertryckta, blef författningen, som f. ö. aldrig tillämpats, formligen afskaffad 31 dec. 1851. Riksrådet förvandlades därvid till ett af kejsaren utsedt "kronråd". Absolutismen var sålunda återställd, och den österrikiska revolutionens enda frukt var, att jordens skattebörda lättats; alla öfriga koncessioner återtogos. Ledare af reaktionspolitiken var 1852--59 ministern A. von Bach, hvilken sökte sitt stöd hos hären och prästerskapet och med påfven ingick konkordatet af 25 sept. 1855, som betydligt ökade katolska kyrkans maktställning och bl. a. gjorde kyrkan till ledare af skolväsendet. Ö:s yttre politik, i synnerhet under Krimkriget, var så vacklande, att det stötte ifrån sig både Ryssland och västmakterna. Däraf begagnade sig med stor skicklighet Sardiniens store statsman Cavour för att vinna Frankrikes hjälp att drifva Ö. ur Italien. I kriget 1859 blef den österrikiska armén slagen vid Magenta (4 juni) och Solferino (24 juni), och Ö. måste i freden i Zürich (10 nov. 1859) afstå Lombardiet till Frankrike, som lämnade det till Sardinien. Olyckorna i detta krig fingo stor betydelse för Österrikes inre utveckling. Bach entledigades, och hans efterträdare grefve A. Goluchowski sökte genom reformer i liberal anda ge ny kraft åt monarkien. Riksrådet, som efter Marsförfattningens upphäfvande varit blott en af kejsaren utnämnd samling förtroendemän, blef 5 mars 1860 "förstärkt", så att det skulle bestå äfven af 38 ledamöter, som landtdagarna utvalde. Det skulle behandla de frågor, som kejsaren förelade, bl. a. statsreglering, granskning af statsmedlens förvaltning, statsskulden, viktigare lagar o. s. v. Likväl hade det endast att ge råd, och det saknade initiativ. Någon tid därefter utfärdades Oktoberdiplomet (20 okt. 1860), som var ett uttryck för de federalistiska sträfvandena, i det att det hänsköt de viktigaste frågorna till landtdagarna, hvilka skulle få välja 100 ledamöter i riksrådet. "Diplomet" gällde äfven Ungern, som också skulle utse ledamöter i riksrådet. Men ungrarna fordrade full själfständighet för sitt land, och äfven i Österrike var missnöjet stort med denna författning. Dess upphofsman Goluchowski afgick då och efterträddes af A. von Schmerling (1860--65). Han sökte stärka rikets centralisering och genomdref i detta syfte utfärdandet af Februaridiplomet (26 febr. 1861), som gjorde riksrådet till en riksdag på två kamrar (herrenhaus och abgeordnetenhaus) samt dessutom ökade dess myndighet. I Ungern protesterade man mot en dylik förening med Ö. och valde ej några medlemmar i riksrådet. Inom detta förekommo de häftigaste partistrider mellan federalister och centralister, mellan klerikala och liberala samt slutligen mellan olika nationaliteter. Äfven i den yttre politiken var regeringen olycklig. Trots dess protester ledde Preussen Tyska tullföreningen efter sina önskningar och omintetgjorde samtidigt Österrikes planer att reorganisera Tyskland (se d. o., sp. 668 ff.). I dansk-tyska kriget 1864 var Ö. Preussens bundsförvant, men de påräknade gynnsamma följderna för Ö. af detta krig uteblefvo. Omöjligheten att centralisera hela den österrikisk-ungerska monarkien blef allt tydligare, och då slutligen kejsaren på en resa till Ungern 1865 lofvade tillfredsställa ungrarna, afgick Schmerling (juli 1865). Han efterträddes af grefve R. Belcredi, hvars mål var att på federalismens väg åstadkomma en försoning med Ungern. Han började med att suspendera författningen ("sistirung der verfassung") 29 sept., till dess förhandlingarna med Ungern ledt till något resultat. Endast landtdagarna fortforo att funktionera till stort jubel för slaverna, som nu hoppades kunna förverkliga sina separatistiska önskemål. Ungrarna förklarade emellertid, att enda utgångspunkten för vidare förhandlingar var 1848 års lagar och egen ansvarig ministär. Då regeringen ej ville godkänna detta, strandade förlikningsförsöket. Samtidigt började tvisten med Preussen om Schleswig-Holsteins ställning (se Preussen, sp. 225--226) anta alltmer hotande karaktär, i synnerhet då Preussen våren 1866 äfven drog fram frågan om Tysklands enande och vann Italien till bundsförvant. I det krig, som utbröt i juni 1866 (se Tyskland, sp. 671--672), segrade väl österrikarna öfver italienarna vid Custozza (24 juni) och till sjöss vid Lissa (20 juli), men blefvo i stället fullständigt krossade af preussarna vid Königgrätz (3 juli). Och detta nederlag framkallade jubel hos tjecher och ungrare samt föranledde flera tyska landsorter att hos kejsaren yrka på författningens efterlefnad och ombyte af ministrar. Under sådana förhållanden kunde man ej tänka på krigets fortsättande. Genom fredspreliminärerna i Nikolsburg 26 juli och freden i Prag 23 aug. 1866 måste Ö. medge, att Tyskland ställdes under Preussens hegemoni; det afstod dessutom från anspråken på Schleswig och Holstein. 24 aug. s. å. afträdde Ö. till Frankrike Venetien, hvars förening med konungariket Italien det erkände i freden med Italien i Wien 3 okt. s. å. -- Nödvändigheten af en försoning med Ungern blef nu tydlig för enhvar. Underhandlingarna härom fördes på ungersk sida af grefve Andrassy, på österrikisk af den nyutnämnde utrikesministern von Beust. Genom den nya författningen af 1867 vann Ungern full inre själfstyrelse, men skulle vara förenadt med Ö., med lika rättigheter som detta land. Monarkiens namn blef nu Österrike-Ungern. I den österrikiska riksdelen kunde man nu ej längre låta författningen vara suspenderad. Belcredi afgick i febr. 1867 och fick till efterträdare von Beust, som inkallade riksrådet i mars s. å., då förlikningen med Ungern godkändes. Konkordatet med påfven upphäfdes, och i författningen vidtogs en del ändringar, som inneburo vissa eftergifter för de federalistiska åsikterna, i det landtdagarnas makt blef något större, än den 1861 bestämts. En ny ministär bildades med furst K. W. Auersperg som chef (30 dec. 1867), det s. k. "Bürgerministerium", under det att v. Beust kvarstod som för båda rikena gemensam utrikesminister. Denna ministär, hvars chef grefve E. Taaffe (se d. o.) var sedan sept. 1868,