lyckades genomföra flera nyttiga lagreformer, men var dock mycket svag till följd af de häftiga nationalitetsstrider, som fortfarande upprörde riksrådet; de vållade Taaffes fall i jan. 1870. Grefve A. Potocki, som i april s. å. bildade den nya ministären, lyckades ej bättre försona tjecherna, hvilka vid denna tid delade sig i "gammaltjecher" (konservativa) och "ungtjecher" (radikala). Potocki fick i febr. 1871 till efterträdare grefve K. S. v. Hohenwart, en ifrig anhängare af de federalistiska principerna. Tjecherna framlade nu några "fundamentalartiklar", som gingo ut på, att Böhmen skulle få samma ställning som Ungern med egen ministär o. s. v. Detta väckte emellertid sådan förbittring både bland tyskarna och i Ungern, att Hohenwart måste afgå (okt.). Efterträdaren furst Adolf Auersperg (nov. 1871--febr. 1879) lyckades vinna polackerna och behöfde därefter, då dessutom hela det tyska författningspartiet till en början stod vid hans sida, ej längre frukta tjecherna. Sedan följde (12 aug. 1879) åter grefve Taaffe, som öfver 14 år lyckades behålla sin ställning, hufvudsakligen med stöd af riksrådets slaviska och klerikala element. Då han 1893 framställde ett förslag om utvidgad rösträtt, öfvergafs han af sina forna vänner och måste afgå, hvarefter furst A. Windischgrätz blef förste minister (nov. 1893--juni 1895). -- Ö:s ställning till Preussen, som närmast efter kriget var så fientlig, att man ännu 1870 öfvervägde att bistå Frankrike i dess krig mot Nordtyska förbundet, ändrades snart nog. 1871 sammanträffade Frans Josef och kejsar Vilhelm I i Ischl och Salzburg, och därmed inleddes den nya vänskapen, som medförde, att von Beust nov. 1871 som utrikesminister aflöstes af Bismarcks vän grefve Andrassy. Under rysk-turkiska kriget 1877--78 var Österrike-Ungern neutralt, men fick vid Berlinkongressen 1878 rätt att ockupera och, med bibehållande af sultanens formella suveränitet, förvalta Bosnien och Hercegovina. Besluten vid denna kongress, hvilka i så många afseenden utföllo emot Rysslands önskningar, skilde Ryssland från Tyskland och Ö., med hvilka stater det sedan 1872 förtroligt samverkat i det s. k. trekejsarförbundet. I stället ingingo Österrike och Tyskland defensivförbundet 1879, hvilket, då Italien 1882 slutit sig till det, vidgades till trippelalliansen (se d. o.). Vid denna nya förbundspolitik höll Ö. troget fast äfven under Andrassys efterträdare Haymerle (nov. 1879--okt. 1881) och Kalnoky (nov. 1881--aug. 1895). J. F. N. (V. S-g.) Koalitionsministären Windischgrätz nödgades juni 1895 afgå, enär den mist de tyska partigruppernas stöd genom att tillmötesgå slovenernas önskan om upprättande af parallellklasser med slovenskt undervisningsspråk vid sidan af de tyska i gymnasiet i Cilli. Språkstriderna hade från 1880-talet alltmer satt sin prägel på Ö:s politiska lif, i synnerhet sedan de nationalistiskt radikale ungtjecherna vid 1891 års riksrådsval i Böhmen alldeles besegrat de klerikale och i sitt framträdande relativt moderate gammaltjecherna samt å andra sidan de radikala tyska partigrupperna 1881 samlats kring programkrafvet på tyskans erkännande som rikets officiella språk. Från denna tyska vänster skilde sig 1888 en "alltysk" grupp under Schönerer, som svärmade för politisk förening med Tyska riket och dessutom bedref en bullrande antisemitisk propaganda. Antisemitisk läggning fick äfven med åren den katolsk-demokratiska partibildning, som 1882 under prins Aloys von Liechtensteins ledning framgick ur den tysk-konservativa Hohenwartgruppen och från 1890-talets början under K. Lueger (se d. o.) tillkämpade sig först den kommunala makten i Wien och sedan en inflytelserik ställning äfven i riksrådet; det nya partiet fick namnet det kristligt sociala. Till skarpa parlamentariska strider mellan de i språkfrågor alltmer fanatiska nationalistiska partigrupperna i riksrådet kom det under grefve K. Badenis ministär (sept. 1895--nov. 1897). Badeni hade 1896 lyckats genomföra en valrättsreform, som till de tidigare bestående fyra valklasserna (de större godsegarna; städer, köpingar och industriorter; handels och industrikamrar; landskommuner) lade en femte, omfattande utom de i de fyra öfriga röstberättigade äfven alla andra österrikiska manliga statsborgare, som fyllt 24 år och dessutom uppfyllde vissa valrättsvillkor (god frejd, fast bostad, skattebetalning o. s. v.). Valmännens antal ökades genom reformen från 1,732,000 till 5,543,000, riksrådsledamöternas från 353 till 425 (de 72 nykomne företrädde den nya femte valklassen). Nyvalen till riksrådet (mars 1897) vållade stark förskjutning inom partigrupperna. Den gamla högern nästan försvann, liksom äfven den gamla förenade tyska vänstern, de kristligt sociale vunno i styrka, socialdemokraterna blefvo för första gången företrädda i riksrådet, och dettas 200 tyska led. voro söndrade i 8 grupper; genomgående satte de många nya partigrupperna nationalitetsfrågorna främst på sitt program, hvilket nödgade regeringen till ständiga kompromisser för att hopsamla majoritet för nödvändiga riksuppgifters fyllande. Badenis närmaste uppgift var en "ausgleich" med Ungern; för dennas genomförande behöfde han stöd af den manstarka ungtjechiska gruppen och köpte då detta genom en rad språkförordningar för Böhmen och Mähren (april 1897), enligt hvilka ämbetsskrifvelser skulle utfärdas på tjechiska, då så begärdes, och alla efter 1903 utnämnda ämbetsmän vara fullt mäktiga tjechiska språket. Den tyska oppositionen i riksrådet sökte då genom obstruktion framtvinga språkförordningarnas återkallande och väckte förslag om Badenis ställande inför riksrätt. Våldsamma scener förekommo under de ändlösa riksrådsdebatterna på hösten; vid ett tillfälle höll deputeraden Lecher ett 12 timmar långt obstruktionsanförande, vid ett annat nödgades talmannen fly undan personligt öfvervåld. Då polis tillkallades för att aflägsna de värste bråkmakarna, följde häftiga gatudemonstrationer i Wien och Graz, och 25 nov. nödgades Badeni afgå. Hans efterträdare Gautsch (nov. 1897--mars 1898) ajournerade riksrådet, upphäfde Badenis språkförordningar och sökte förgäfves genom förhandlingar med partierna vinna samförstånd om gillande af nya, till tyskarnas förmån modifierade provisoriska språkförordningar. Lika liten framgång hade efterträdaren (mars 1898--sept. 1899), förutvarande ståthållaren i Böhmen grefve F. A. v. Thun (se d. o. 2), hvilken därför nödgades på administrativ väg på ett år förlänga den "ausgleich" med Ungern, som utlöpte 31 dec. 1898. Detta skedde med åberopande af den