ryktbara § 14 i 1867 års författning, som gaf kejsaren rätt att i trängande nödfall, då riksrådet ej var samladt, af egen maktfullkomlighet vidtaga åtgärder, som egentligen kräfde riksrådets gillande; de skulle dock senare föreläggas riksrådet och blefvo då ogiltiga, om de ej godkändes af dess båda hus. Oppositionen häfdade, att § 14 ej var tillämplig vid "ausgleich" med Ungern, och efter nya fruktlösa kompromissförsök aflöstes Thun af grefve Clary (sept.--dec. 1899), som upphäfde de bömiska språkförordningarna, men därigenom utsatte sig för obstruktion från tjechisk sida, hvarför någon genom parlamentsbeslut tillkommen "ausgleich" ej stod att uppnå. En ren ämbetsmannaministär Wittek (dec. 1899--jan. 1900) ombesörjde med hjälp af § 14 löpande ärenden, hvarpå följde nya försök att åstadkomma normala förhållanden genom en ministär von Körber (jan. 1900--dec. 1904). Körber sökte på lagstiftningsväg ordna språkförhållandena i Böhmen, men regeringsförslaget tillfredsställde ingendera parten, och obstruktionstaktiken återupptogs ånyo (juni 1900). Då upplöste Körber riksrådet (sept.); vid nyvalen (jan. 1901) stärktes bland tyskar och tjecher de nationalistiskt radikala elementen, hvaremot socialdemokraterna förlorade 4 af sina 14 mandat och äfven de förmedlande kristligt sociale gingo tillbaka i antal. Körber lyckades dock till en tid länka in det nya riksrådets verksamhet på opolitiska frågor af praktiskt allmännyttig art (järnvägs- och kanalanläggningar m. m.). Däremot strandade jan. 1903 hans kompromissförslag i språkfrågan, enligt hvilket Böhmen skulle indelas i 5 tjechiska, 3 tyska och 2 blandspråkiga kretsar. Tjecherna fordrade full likställighet för båda språken öfver hela Böhmen, hvilket tyskarna förklarade oantagligt. En svår konflikt med Ungern i arméfrågan (jfr Ungern, sp. 1047) samt nationalitetstvister med italienare och slovener försvårade ytterligare Körbers ställning. Italienarna fordrade upprättandet af ett italienskt universitet i Trieste, men regeringen ville förlägga det till någon för agitationsändamål obekvämare mindre stad; slovenerna kräfde slovenska parallellklasser vid tyska gymnasiet i Trieste och en slovensk akademi i Laibach. Då regeringen ej tillmötesgick deras önskemål, anslöto sig både italienare och slovener till tjechernas obstruktionstaktik. Nödvändigheten af samförstånd med riksrådet för upptagande af oundgängliga statslån förmådde Körber att af gå (dec. 1904), och efterträdaren von Gautsch (31 dec. 1904--2 maj 1906) slog in på nya vägar. Han bebådade (28 nov. 1905) framläggandet af ett genomgripande valreformförslag på den allmänna rösträttens grund och tillät en s. d. hållen, af socialisterna anordnad jättedemonstration i Wien för allmän rösträtt. Regeringsförslaget framlades 23 febr. 1906 och gick ut på allmän rösträtt för män öfver 24 år, riksrådsmandatens ökning från 425 till 455 och fördelning bland de olika nationaliteterna enligt ett efter folknumerär och skattebetalning i förening uppgjordt schema. Då Gautsch för att underlätta förslagets framgång sökte rekonstruera sin ministär genom att däri upptaga ledande parlamentariker, ställde polackerna för sin medverkan härtill så vidtgående kraf på ändring i valreformförslaget, att Gautsch uppgaf försöket och afgick. En kortvarig ministär under prins Konrad Hohenlohe-Schillingsfürst (maj) föll på en konflikt med Ungern om tulltariffen, och rösträttsreformen genomfördes därefter af ministären von Beck (juni 1906--nov. 1908), hvilken så till vida var "parlamentarisk", att däri upptagits en tysk, en tjechisk och en polsk nationalitetsminister (landsmannsminister). Beck fick verksamt stöd af den gamle kejsaren, som till sig uppkallade motsträfviga partigängare och personligen för dem inskärpte nödvändigheten af reformens genomförande. Efter långvariga förhandlingar kunde den nya vallagen utfärdas 26 jan. 1907. Riksrådets deputeradekammare skulle för framtiden räkna 516 genom allmän, lika och hemlig rösträtt valda medlemmar; valrätt inträdde vid 24 och valbarhet vid 30 års ålder. Valkretsarna fördelades efter provinser och inom dessa efter nationaliteter med det resultat, att de tyska valkretsarna kommo i minoritet mot öfriga nationaliteters (233 tyska valkretsar af 516; 108 tjechiska, 80 polska, 37 sydslaviska, 34 rutenska, 19 italienska och 5 rumänska). Valen i maj kännetecknades främst af socialdemokraternas stora mandattillväxt (från 11 till 87) och af betydande framgång för Luegers kristligt sociala parti, som efter sammanslagning med den katolskt konservativa gruppen blef husets talrikaste (96 medlemmar). Beck lyckades dec. 1907 i det nya riksrådet genomföra en "ausgleich" med Ungern, och kejsarens 60-års jubileum som monark gaf anledning till allmänna lojalitetsbetygelser. Men snart voro åter nationalitetsstriderna i full gång, och Beck föll, liksom så många företrädare, på ett misslyckadt försök till uppgörelse mellan tyskar och tjecher i Böhmen. Hans efterträdare baron R. Bienerth (nov. 1908--juni 1911) lyckades få till stånd en obstruktionsförsvårande revision af kammarens arbetsordning, men hans förslag till ny kretsindelning i Böhmen föll på tjechernas motstånd (1909), och nationalitetsstriderna började hota förlama äfven landtdagarnas verksamhet. Två gånger rekonstruerade Bienerth sin ministär under de ständiga kompromisserna för nående af majoritet för riksviktiga regeringsförslag, men då han (mars 1911) upplöst deputeradekammaren och nyvalen i juni medfört stark nedgång för de kristligt sociale (till 76 mandat), medan de förenade tyska partierna (Deutscher nationalverband) växte till husets starkaste grupp (104 mandat), vållades däraf en partiell ministerkris, som snart föranledde hela ministärens afgång. Baron Gautsch fick nu åter ledningen (juni--okt. 1911). Hans värf försvårades af stor köttbrist i Wien, beroende på, att ungerska regeringen af politiska skäl vägrade sin författningsenligt nödvändiga medverkan till åtgärder för främjande af köttimport från Argentina. Det kom i Wien till blodiga kravaller på grund af lifsmedelsfördyringen (17 sept.) och ett revolverattentat mot justitieministern Hochburger under pågående kammarsammanträde (5 okt.), och då Gautsch sökte komma ut ur regeringens maktlöshet genom nya eftergifter åt tjecher och polacker för åvägabringande af regeringsduglig majoritet, vållade denna svängning hans fall (3 nov.). Efterträdare blef dittillsvarande undervisningsministern grefve Stürgkh, som lofvade polackerna omfattande kanalbyggnader i Galizien och efter smärre eftergifter åt tjecherna lyckades få ett budgetprovisorium antaget samt 1912 genomdref betydande nya anslag till armén. -- Jämsides