med de inrikespolitiska svårigheterna hade sedan 1908 en rad utrikespolitiska konflikter kännetecknat Ö:s offentliga lif. Som gemensam österrikisk-ungersk utrikesminister hade Goluchovski 1906 efterträdts af Aehrenthal (se d. o. Suppl.), och dennes åtgärd att efter 1908 års ungturkiska statshvälfning genom en österrikisk-ungersk proklamation förklara de förut till namnet under turkisk suveränitet stående provinserna Bosnien och Hercegovina införlifvade med monarkien (okt. 1908) hade ledt till en allvarlig europeisk kris. Trippelententens makter motsatte sig nämligen ensidigt vidtagna ändringar i 1878 års Berlintraktats bestämmelser och Rysslands skyddsling Serbien såg i annexionsbeslutet ett slag mot de storserbiska planerna på framtida förvärf af den österrikisk-ungerska monarkiens sydslaviska landsdelar (jfr Världskriget, sp. 136--137, och Bosnien. Suppl.). Med stöd af Tyskland lyckades Aehrenthal genomföra sin nya aktiva Balkanpolitik och äfven bevara ett drägligt förhållande till Italien, hvarvid han dock måste framtvinga den för ett preventivkrig mot Italien benägne generalstabschefen frih. Conrad von Hötzendorfs afgång (1911). Aehrenthal afled 17 febr. 1912 och efterträddes af grefve L. Berchtold (se d. o. Suppl.), som i mindre smidig form fortsatte Aehrenthals Balkanpolitik och därigenom kom i allt svårare konflikter med Serbien och dess beskyddare Ryssland. Serbiens kraf att efter de kristna Balkanstaternas framgångar mot Turkiet i första Balkankriget (1912--13) vinna tillträde till Adriatiska hafvet framkallade en ny europeisk kris, under hvilken österrikiska regeringen ånyo öfvervägde ett väpnadt ingripande på Balkanhalfön för att hindra Serbiens för dubbelmonarkiens sammanhållning farliga makttillväxt (jfr Världskriget, sp. 137--138). Äfven då afvärjdes den öfverhängande faran för ett europeiskt krig, men då österrikisk-ungerske tronföljaren Frans Ferdinand, hvars inflytande på Österrikes politik sedan 1908 varit i stark tillväxt, 28 juni 1914 jämte sin gemål mördades i Sarajevo och mördarnas spår ledde till Belgrad, så uppstod ur denna tilldragelse en ny konflikt med Serbien, ur hvilken efter några veckors nervösa förhandlingar Världskriget (se d. o., sp. 139 ff.) framgick. Vid Världskrigets början afgåfvos lojalitetsförklaringar från tjechernas, polackernas, rutenernas och rumänernas politiska organisationer, men Stürgkh ansåg dock ej rådligt att inkalla riksrådet, utan föredrog en helt parlamentslös styrelse för att ej riskera demonstrationer i parlamentet mot monarkiens enhet. Frånvaron af parlamentarisk kontroll möjliggjorde ett hänsynslöst polisgodtycke mot alla politiskt misstänkta, och de militära myndigheternas maktbefogenheter voro äfven onödigt omfattande. Dessa omständigheter i förening med en outtröttligt verksam fientlig propaganda nötte småningom på de flesta icke-tyska nationaliteternas lojalitet, hvilket särskildt kom till uttryck i massdeserteringar från tjechiska regementen och förrådande till fienden af statshemligheter genom ämbetsmän af tjechisk nationalitet. Krigshändelsernas gång återverkade f. ö. rätt väsentligt på regeringens både yttre och inre politik. Utrikesministern Berchtold af gick j an. 1915 hellre än att ge Italien de löften om landafträdelser Tyskland tillrådde för att hindra Italiens öfvergång till centralmakternas fiender. Hans efterträdare baron Burian (se d. o.; äfven i Suppl.) tillbjöd, under trycket af de ryska framgångarna i Galizien, Italien rätt stora landafträdelser, men ej tillräckliga för att förebygga dess krigsförklaring (maj 1915). Centralmakternas eröfring af större delen af ryska Polen föranledde långvariga och i stort sedt resultatlösa förhandlingar med Tyskland om Polens framtid, hvarvid de mest skiftande förslag diskuterades. Rumänien kräfde, liksom förut Italien, landafträdelser som pris för sin fortsatta neutralitet, men ungerska regeringen satte däremot ett obevekligt motstånd, och i aug. 1916 följde äfven Rumäniens krigsförklaring. Hösten 1916 tilltog bland befolkningen missnöjet med det godtyckliga militär- och polisväldet, och vänstersocialisten d:r Friedrich Adler gjorde sig till dess tolk genom att (21 okt.) nedskjuta ministerpresidenten Stürgkh. Hans efterträdare Körber (28 okt.--20 dec. 1916) sökte bringa ordning i lifsmedelsfördelningen genom att efter tyskt mönster upprätta ett särskildt ämbetsverk därför (volksernährungsamt), och utrikesministern Burian påyrkade hos tyska regeringen (okt.) energiskt, att centralmakterna skulle framlägga konkreta förslag till fredsvillkor för att därigenom söka framkalla neutral medling och fredsunderhandlingar. Medan tvisten om denna för den tyska krigsledningen motbjudande taktiks lämplighet som ifrigast pågick, afled kejsar Frans Josef 21 nov. 1916. Den nye kejsaren, Frans Josefs brorsons son Karl (1916--18) var en personligen älskvärd, men politiskt oerfaren och vek ung man, som starkt påverkades af sin energiska gemål, den ententevänliga Zita af Bourbon-Parma, och hennes moder. Snar samförståndsfred och frisinnade inre reformer voro hans främsta syftemål. I modifierad form kom Burians fredsanbudsplan att utföras genom centralmakternas meddelande (12 dec. 1916) om beredvillighet till fredsunderhandlingar, dock utan "krigsmålens" tillkännagifvande på förhand. Körber afgick och fick till efterträdare en tjechisk magnat, grefve Clam-Martinitz (20 dec. 1916--23 juni 1917), och som utrikesminister ersattes ungraren Burian med tjechen O. Czernin (se d. o. Suppl.). Österrike-Ungern förmåddes af Tyskland att, om än motvilligt, biträda det oinskränkta undervattensbåtskriget från 1 febr. 1917 (jfr Världskriget, sp. 258); då amerikanska regeringen till följd af detta förklarade Tyskland krig (6 april s. å.), nöjde den sig däremot med att afbryta de diplomatiska förbindelserna med Österrike-Ungern, och krigsförklaringen följde först 7 dec. s. å. Österrikiska riksrådet hade, för första gången under kriget, sammanträdt 31 maj 1917; vid förhandlingar med partiledarna lyckades Clam-Martinitz ej åvägabringa enighet om riktlinjer för nationalitetsfrågornas lösning och afgick därför. Efterträdaren E. von Seidler (23 juni 1917--25 juli 1918) bildade först en ren ämbetsmannaministär, men rekonstruerade den sedermera (aug.) och bebådade en vidtgående plan till statens omorganisation på de nationella autonomiernas grundval. Rent separatistiska sträfvanden började nu alltmer öppet framträda, i synnerhet sedan kejsaren juli 1917 proklamerat en mycket vidtgående politisk