amnesti. Särskildt hade tjechernas kraf vuxit i samband med ententens krigsframgångar och den uppmuntran de allierade gett den i utlandet för en fullt oberoende tjechisk stat agiterande professor Masaryk (se d. o.; äfven i Suppl.). De tjechiska deputeradena uttalade sig på möte i Prag 12 jan. 1918 enhälligt för internationell lösning på den blifvande fredskongressen af frågan om Böhmens framtid; tyskarna i Böhmen åter kräfde (22 jan.) upprättandet af en särskild provins Deutsch-Böhmen, och rutenerna fordrade Öst-Galiziens förvandling till ett från det öfriga Galizien skildt kronland Ukraina (3 mars). Polackerna kände sig kränkta öfver, att regeringen i freden med Ukraina i Brest-Litovski gått med på att åt den nya ukrainska folkrepubliken öfverlåta det till Polen fordom hörande Cholm-området, och de hotade t. o. m. att inställa lifsmedelstillförseln till öfriga österrikiska landsdelar. Då tjecherna genom en af den ur politisk fångenskap frigifne Kramař (se d. o.; äfven i Suppl.) ledd "nationell kommitté" uttalade sig för programmet "en suverän och oberoende tjecho-slovakisk stat", insåg Seidler omöjligheten af att på parlamentarisk väg genomföra sitt autonomiprogram och afgick. Han ersattes med baron M. Hussarek (25 juli--27 okt. 1918), hvilken återvann polackernas stöd genom att afstå från planerna på Galiziens delning, men däremot ej kunde förmå tjecherna till några medgifvanden i rikstrogen riktning, allra minst som ententemakterna nu började officiellt erkänna tjecho-slovakerna som "allierad nation". Upplösningen gick snart så långt, att ett i Prag upprättadt tjecho-slovakiskt "nationalråd" började på egen hand utskrifva skatter (sept.). Ett jugo-slaviskt nationalråd upprättades i början af okt. i Agram, och både där och i Prag utfärdades oafhängighetsförklaringar, utan att regeringen vågade ingripa mot separatiströrelsen. Sista försöket att sammanhålla den sönderfallande staten Ö. var kejsarens manifest af 16 okt. om Ö:s förvandling till en förbundsstat af fria nationer, hvarvid dock till tjechernas och sydslavernas misshag den ungerska statens integritet angafs som en oföränderlig förutsättning. Den österrikiska monarkiens undergång stod nu för dörren. Närmast vållades den af centralmakternas afgörande nederlag i Världskriget och misslyckandet af alla försök att 1917, då ryska revolutionen försvagat de allierades ställning, åvägabringa förhandlingar om samförståndsfred. Genom hemliga förhandlare (bl. a. kejsar Karls svåger prins Sixtus af Bourbon-Parma) hade kejsaren, delvis i samförstånd med utrikesministern Czernin, hört sig för på ententehåll om möjligheterna för en fred, som skulle trygga den österrikisk-ungerska monarkiens integritet, och Czernin hade äfven gjort starka påtryckningar på Tyskland för att åstadkomma gemensamma, för fienden antagliga fredsanbud. Då det genom franska afslöjanden april 1918 blef klart, att kejsaren genom prins Sixtus gått vida längre i utfästelser, än Czernin vetat, afgick denne (14 april) och ersattes af Burian, som fortsatte fredsbemödandena och t. o. m. i strid mot tyska regeringens önskan 14 sept. utsände en, f. ö. resultatlös, vädjan till alla krigförande att öppna fredsunderhandlingar. Ö. vädjade sedermera samtidigt med Tyskland till presidenten Wilson om stillestånd och fredsunderhandlingar på "de 14 punkternas" grundval (5 okt.), hvari för Ö. ställts i utsikt nationalitetsfrågans lösning genom autonomier med riksenhetens bevarande. Wilson gaf emellertid (18 okt.) ett afvisande svar (jfr Wilson, sp. 592) och hänvisade till direkt uppgörelse på grundval af de olika nationaliteternas oafhängighetssträfvanden. Dessa togo sig de följande dagarna däraf och af kejsarmanifestet af 16 okt. anledning att upprätta egna lokalregeringar, tjecherna och slovakerna i Prag, rutenerna i Lemberg, slovenerna och kroaterna i Agram samt tysk-österrikarna i Wien, där 21 okt. en "nationalförsamling för Tysk-Österrike" under presidium af socialdemokraten Seitz proklamerade upprättandet af en ny stat "Tysk-Österrike", som förklarades innefatta alla den österrikisk-ungerska monarkiens tysktalande landsdelar. Äfven i Budapest bildades en själfständig regering, ett ungerskt "nationalråd" (25 okt.). Som österrikisk-ungersk utrikesminister aflöstes Burian 24 okt. af grefve G. Andrassy (se d. o. 2, äfven i Suppl.), och denne bröt formligen förbundet med Tyskland genom att 27 okt. i en not till Wilson meddela Österrike-Ungerns beredvillighet till stillestånd och förhandlingar om separatfred "utan att afvakta resultatet af andra förhandlingar". S. d. af gick ministerpresidenten Hussarek och fick till efterträdare professor H. Lammasch (se d. o., äfven i Suppl.), hvilkens värf allenast blef monarkiens afveckling utan blodsutgjutelse. Tysk-Österrikes provisoriska nationalförsamling beslöt 30 okt. öfvertaga landets styrelse fullt oberoende af dynastien och af de öfriga forna riksdelarna. De nybildade nationalråden i Prag, Budapest, Laibach och Agram framträdde de följande dagarna som själfständiga regeringar, stillestånd med de allierade ingicks 2 nov. i Padua, 4 nov. afgingo utrikesministern Andrassy och den gemensamme finansministern Spitzmüller, och 11 nov. meddelade kejsar Karl i en af Lammasch kontrasignerad proklamation, att han godkände Tysk-Österrikes beslut att för framtiden bli en särskild stat, själf afstod från hvarje andel i statsangelägenheterna och löste sin österrikiska regerings medlemmar från deras ämbeten. Med den siste monarkiske statsministern Lammaschs afgång och proklameringen af republiken Tysk-Österrike (12 nov. 1918; se Österrike, förbundsrepublik) beseglades kejsardömet Ö:s undergång. Litt.: Bland källsamlingar märkas den af Vet. akad:s i Wien historiska kommission utg. serien "Fontes rerum austriacarum" (1855 ff.), L. Neumann och A. de Plason, "Recueil des traités conclus par l'Autriche" (1855 ff.), Kejserliga kommissionens för modern österrikisk historia "Österreichische staatsverträge" (1907 ff.). Af sammanfattande arbeten må nämnas J. Majláth, "Geschichte des österreichischen kaiserstaates" (5 bd, 1834--50), A. Springer, "Geschichte Österreichs seit dem Wiener frieden 1809" (2 bd, 1863--65; går till 1849), F. X. von Helfert, "Geschichte Österreichs vom ausgange des Wiener oktoberaufstandes 1848" (6 bd, 1869--86), F. X. Krones, "Handbuch der geschichte Österreichs" (5 bd, 1876--79), A. Huber, "Geschichte Österreichs" (5 bd, 1885--96) och "Österreichische