Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österrike, kejsardöme - Österrike, ärkehertigdöme - Österrike-Ungern - Österrikiska alperna - Österrikiska befästningssystemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
reichsgeschichte" (1895; 2:a uppl. bearbetad af A. Dopsch 1901),
D. Rauter, "Geschichte Österreichs 1848–1890" (1891),
Luschin v. Ebengreuth, "Österreichische reichsgeschichte" (2 bd, 1895–96) och
"Grundriss der österreichischen reichsgeschichte" (1899),
F. M. Mayer, "Geschichte Österreichs mit besonderer rücksicht auf das kulturleben" (2:a uppl., 2 bd, 1899–1901),
G. Kolmer, "Parlament und verfassung in Österreich 1848–1904" (8 bd, 1902–14),
R. Charmatz, "Oesterreichs innere geschichte 1848–1907" (1909) och
"Wegweiser durch die litteratur der österreichischen geschichte" (1912), och
G. Drage, "Austria-Hungary" (1909).
Vidare märkas
A. von Arneth, "Geschichte Maria Theresias" (10 bd, 1863–79),
H. Friedjung, "Der kampf um die vorherrschaft in Deutschland 1859–1866" (2 bd, 1897–98; 10:e uppl., 2 bd, 1916–17),
"Österreich von 1848 bis 1860" (2 bd, 1912),
"Historische aufsätze" (1919) och
"Das zeitalter des imperialismus 1884–1914" (2 bd, 1919–22),
F. von Demelitsch, "Metternich und seine auswärtige politik", I (1898),
B. Auerbach, "Les races et les nationalités en Autriche-Hongrie" (1898),
H. Übersberger, "Österreich und Russland seit dem ende des 15:ten jahrhunderts" (1905 ff.),
Seton-Watson, "The future of Austria" (1907),
B. Molden, "Alois graf Aehrenthal: sechs jahre äusserer politik Oesterreich-Ungarns" (1917),
R. Gooss, "Das Wiener kabinett und die entstehung des weltkrieges" (1919),
Fr. Wieser, "Oesterreichs ende" (1919),
F. Kleinwächter, "Der untergang der österreichisch-ungarischen monarchie" (1920), och
A. F. Přibram, "Die politischen geheimverträge Oesterreich-Ungarns 1879 bis 1914", I (1920).
V. S–g.
Österrike (ty. Österreich), fordom ärkehertigdöme,
den förra österrikiska kejsarstatens grundbeståndsdel,
begränsades af Böhmen, Mähren, Ungern, Steiermark,
Salzburg och Bajern samt bestod af två "kronländer":
Nedre Österrike och Öfre Österrike. Dessa äro sedan
1918 autonoma landsdelar (ty. länder) i
förbundsrepubliken Österrike.
1. Nedre Österrike l. Österrike
nedom Enns (Nieder-Österreich l. Österreich
unter der Enns) har en areal af 19,276 kvkm. I
s. stöter det till Alperna, af hvilka de mellersta
(Centralalperna) med det 1,738 m. höga Wechsel
i s. v. samt de norra Kalkalperna med Dürnstein
(1,872 m.), Ötscher (1,892 m.) och Schneeberg
(2,076 m.) delvis bilda gräns i s. och utbreda sig
öfver en stor del af landet på högra Donaustranden.
Ända till Donaustranden träda längst i ö.
Leithabergen (480 m.), hvilka kunna betraktas som
en förbindelselänk mellan Alperna och Karpaterna,
ofvanför Wien Wienerwalds sandstensberg och i
v. delar af det bömiska granitberget, som genombrytes
af Donau, hvilken på en sträcka af 255 km. strömmar
genom Nedre Ö. På vänstra stranden af Donau är västra
delen ett mot floden brant stupande högland, den östra
kuperad eller slättland (Marchfeld). Af de många
mineralkällorna ha de i Baden och Deutsch-Altenburg
det största ryktet. Klimatet är i allmänhet tempereradt
och sundt, ehuru utsatt för stora temperaturväxlingar.
I östra delen trifves vinrankan, medan i bergen
knappt vanliga trädfrukter mogna. Jordens afkastning
är ej tillräcklig för den talrika befolkningen.
Viktigaste malmen är järnmalm; därjämte brytas sten-
och brunkol samt grafit. Provinsens förvaltningscentrum
är Wien, som dock själf numera utgör ett eget
förvaltningsområde. I öfrigt uppgår Nedre Ö:s befolkning
till 1,457,335 personer (1920); dess öfverväldigande
flertal är tysktalande. Katolikerna, hvilka utgöra
flertalet, tillhöra ärkebiskopsstiftet Wien och
biskopsstiftet S:t Pölten. Provinsens representation
utgöres af en genom allmän rösträtt vald Landesversammlung,
som väljer ett förvaltningsutskott, Landesausschuss.
Det gamla kronlandets vapen var en blå sköld med 5 gyllne örnar.
2. Öfre Österrike l. Österrike ofvan Enns
(Ober-Österreich l. Österreich ob der Enns)
har en areal af 11,982 kvkm. Landet tillhör två
skilda bergssystem: s. om Donau Alperna (Kalkalperna),
som uppstiga öfver snögränsen (Dachstein, 2,996 m., Priel,
2,514 m., Purgas, 2,241 m., m. fl.), n. om Donau Böhmerwald
(Plockenstein, 1,376 m.) och ett därifrån utgående högland,
genomskuret af djupa ådalar. Det är i allmänhet mycket
vattenrikt och hör med undantag af ett litet område vid
Tjecho-Slovakiens gräns till Donaus flodområde. En mängd
alpsjöar finnes, af hvilka Traun- l. Gmundsjön, Hallstadt-, Atter-
l. Kammer- och Aber- l. Wolfgangsjön äro de största.
Mineralkällorna äro öfver 30, men utom soolbaden vid
Ischl ega blott jodkällorna vid Hall någon ryktbarhet.
Klimatet är något kallare än i Nedre Ö., så att ingen
vinodling är möjlig. Bördigast är Donaudalen. Bergsbruket
lämnar brunkol och något manganjärn, granit, gips samt kvarn-
och slipstenar. Af stor vikt är saltberedningen vid
Ischl och Hallstadt i Salzkammergut. Industrien är ej
så högt utvecklad som i Nedre Ö. Af större betydelse äro
endast järntillverkningen i Steyr med omgifning samt
linne- och bomullsindustrien. Folkmängden uppgick 1920
till 858,795 personer, alla katoliker utom ett fåtal
protestanter och judar. Provinsens representation är
likartad med den i Nedre Ö. (se ofvan); förvaltningens
hufvudort är Linz. Det gamla kronlandets vapen var
en i guld och rödt delad sköld med två silfverpålar i
vänstra fältet och en svart örn i det högra.
Österrike-Ungern. Se Österrikisk-ungerska monarkien,
Österrike, kejsardöme, och Ungern.
Österrikiska alperna. Se Alperna, sp. 699.
Österrikiska befästningssystemet grundlades
1763 genom grefve Harrach, som då återupptog
Rimplers förslag till polygonal utstakning samt
visade full förståelse för Montalemberts idéer. I
början af 1800-talet följdes detta system vid
befästandet af Verona, Venezia, Franzensfeste och
Ulm. Som den förnämste förkämpen för detsamma
kan ingenjöröfversten frih. von Scholl (d. 1838
som fältmarskalklöjtnant) anses, och han gaf i ett
betänkande 1819 uttryck åt sina idéer, enligt
hvilka fronten skulle flankeras från en stor framför
dess midt liggande kaponjär, som i sin ordning
flankerades från batterier i hufvudvallen, som därför
på båda sidor om kaponjären bröts inåt och på
midten fick en kavaljerartad förhöjning. Betäckta
vägens vapenplatser fingo stormfria kasematterade
reduiter. Ett fullt utnyttjande af vallen för frontaleld
eftersträfvades, liksom tillförlitlig flankering
af eskarpmuren och ett successivt försvar. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
