reichsgeschichte" (1895; 2:a uppl. bearbetad af A. Dopsch 1901), D. Rauter, "Geschichte Österreichs 1848--1890" (1891), Luschin v. Ebengreuth, "Österreichische reichsgeschichte" (2 bd, 1895--96) och "Grundriss der österreichischen reichsgeschichte" (1899), F. M. Mayer, "Geschichte Österreichs mit besonderer rücksicht auf das kulturleben" (2:a uppl., 2 bd, 1899--1901), G. Kolmer, "Parlament und verfassung in Österreich 1848--1904" (8 bd, 1902--14), R. Charmatz, "Oesterreichs innere geschichte 1848--1907" (1909) och "Wegweiser durch die litteratur der österreichischen geschichte" (1912), och G. Drage, "Austria-Hungary" (1909). Vidare märkas A. von Arneth, "Geschichte Maria Theresias" (10 bd, 1863--79), H. Friedjung, "Der kampf um die vorherrschaft in Deutschland 1859--1866" (2 bd, 1897--98; 10:e uppl., 2 bd, 1916--17), "Österreich von 1848 bis 1860" (2 bd, 1912), "Historische aufsätze" (1919) och "Das zeitalter des imperialismus 1884--1914" (2 bd, 1919--22), F. von Demelitsch, "Metternich und seine auswärtige politik", I (1898), B. Auerbach, "Les races et les nationalités en Autriche-Hongrie" (1898), H. Übersberger, "Österreich und Russland seit dem ende des 15:ten jahrhunderts" (1905 ff.), Seton-Watson, "The future of Austria" (1907), B. Molden, "Alois graf Aehrenthal: sechs jahre äusserer politik Oesterreich-Ungarns" (1917), R. Gooss, "Das Wiener kabinett und die entstehung des weltkrieges" (1919), Fr. Wieser, "Oesterreichs ende" (1919), F. Kleinwächter, "Der untergang der österreichisch-ungarischen monarchie" (1920), och A. F. Přibram, "Die politischen geheimverträge Oesterreich-Ungarns 1879 bis 1914", I (1920). ^{V. S--g.} Österrike (ty. Österreich), fordom ärkehertigdöme, den förra österrikiska kejsarstatens grundbeståndsdel, begränsades af Böhmen, Mähren, Ungern, Steiermark, Salzburg och Bajern samt bestod af två "kronländer": Nedre Österrike och Öfre Österrike. Dessa äro sedan 1918 autonoma landsdelar (ty. länder) i förbundsrepubliken Österrike. 1. Nedre Österrike l. Österrike nedom Enns (Nieder-Österreich l. Österreich unter der Enns) har en areal af 19,276 kvkm. I s. stöter det till Alperna, af hvilka de mellersta (Centralalperna) med det 1,738 m. höga Wechsel i s. v. samt de norra Kalkalperna med Dürnstein (1,872 m.), Ötscher (1,892 m.) och Schneeberg (2,076 m.) delvis bilda gräns i s. och utbreda sig öfver en stor del af landet på högra Donaustranden. Ända till Donaustranden träda längst i ö. Leithabergen (480 m.), hvilka kunna betraktas som en förbindelselänk mellan Alperna och Karpaterna, ofvanför Wien Wienerwalds sandstensberg och i v. delar af det bömiska granitberget, som genombrytes af Donau, hvilken på en sträcka af 255 km. strömmar genom Nedre Ö. På vänstra stranden af Donau är västra delen ett mot floden brant stupande högland, den östra kuperad eller slättland (Marchfeld). Af de många mineralkällorna ha de i Baden och Deutsch-Altenburg det största ryktet. Klimatet är i allmänhet tempereradt och sundt, ehuru utsatt för stora temperaturväxlingar. I östra delen trifves vinrankan, medan i bergen knappt vanliga trädfrukter mogna. Jordens afkastning är ej tillräcklig för den talrika befolkningen. Viktigaste malmen är järnmalm; därjämte brytas sten- och brunkol samt grafit. Provinsens förvaltningscentrum är Wien, som dock själf numera utgör ett eget förvaltningsområde. I öfrigt uppgår Nedre Ö:s befolkning till 1,457,335 personer (1920); dess öfverväldigande flertal är tysktalande. Katolikerna, hvilka utgöra flertalet, tillhöra ärkebiskopsstiftet Wien och biskopsstiftet S:t Pölten. Provinsens representation utgöres af en genom allmän rösträtt vald Landesversammlung, som väljer ett förvaltningsutskott, Landesausschuss. Det gamla kronlandets vapen var en blå sköld med 5 gyllne örnar. 2. Öfre Österrike l. Österrike ofvan Enns (Ober-Österreich l. Österreich ob der Enns) har en areal af 11,982 kvkm. Landet tillhör två skilda bergssystem: s. om Donau Alperna (Kalkalperna), som uppstiga öfver snögränsen (Dachstein, 2,996 m., Priel, 2,514 m., Purgas, 2,241 m., m. fl.), n. om Donau Böhmerwald (Plockenstein, 1,376 m.) och ett därifrån utgående högland, genomskuret af djupa ådalar. Det är i allmänhet mycket vattenrikt och hör med undantag af ett litet område vid Tjecho-Slovakiens gräns till Donaus flodområde. En mängd alpsjöar finnes, af hvilka Traun- l. Gmundsjön, Hallstadt-, Atter- l. Kammer- och Aber- l. Wolfgangsjön äro de största. Mineralkällorna äro öfver 30, men utom soolbaden vid Ischl ega blott jodkällorna vid Hall någon ryktbarhet. Klimatet är något kallare än i Nedre Ö., så att ingen vinodling är möjlig. Bördigast är Donaudalen. Bergsbruket lämnar brunkol och något manganjärn, granit, gips samt kvarn- och slipstenar. Af stor vikt är saltberedningen vid Ischl och Hallstadt i Salzkammergut. Industrien är ej så högt utvecklad som i Nedre Ö. Af större betydelse äro endast järntillverkningen i Steyr med omgifning samt linne- och bomullsindustrien. Folkmängden uppgick 1920 till 858,795 personer, alla katoliker utom ett fåtal protestanter och judar. Provinsens representation är likartad med den i Nedre Ö. (se ofvan); förvaltningens hufvudort är Linz. Det gamla kronlandets vapen var en i guld och rödt delad sköld med två silfverpålar i vänstra fältet och en svart örn i det högra. Österrike-Ungern. Se Österrikisk-ungerska monarkien, Österrike, kejsardöme, och Ungern. Österrikiska alperna. Se Alperna, sp. 699. Österrikiska befästningssystemet grundlades 1763 genom grefve Harrach, som då återupptog Rimplers förslag till polygonal utstakning samt visade full förståelse för Montalemberts idéer. I början af 1800-talet följdes detta system vid befästandet af Verona, Venezia, Franzensfeste och Ulm. Som den förnämste förkämpen för detsamma kan ingenjöröfversten frih. von Scholl (d. 1838 som fältmarskalklöjtnant) anses, och han gaf i ett betänkande 1819 uttryck åt sina idéer, enligt hvilka fronten skulle flankeras från en stor framför dess midt liggande kaponjär, som i sin ordning flankerades från batterier i hufvudvallen, som därför på båda sidor om kaponjären bröts inåt och på midten fick en kavaljerartad förhöjning. Betäckta vägens vapenplatser fingo stormfria kasematterade reduiter. Ett fullt utnyttjande af vallen för frontaleld eftersträfvades, liksom tillförlitlig flankering af eskarpmuren och ett successivt försvar. Den