257 Österrikiska folksången-Österrikiska tronföljdskriget 258 första fortgördeln enligt systemet byggdes vid Ve- rona 1835-41, och 1854 följde sådana vid Krakau och Olmiitz. De polygonala forten flankerades där från dubbelkaponjärer liggande vid skulderhörnen, ryggen slöts med em krenelerad mur, och i fortets inre anordnades en 2-vånings kasematterad reduit. På senare tid hade Österrike, särskildt i sina berg- befästningar, inslagit på nya vägar genom att an- vända den redan af Harrach i utsikt ställda pansar- kasematten och af pansarskydd i forten. L- W:son M. Österrikiska folksången, "Gott erhalte Franz den kaiser", komponerades 1797 af Joseph Haydn med användning af slaviska folkmelodier. Samma tema begagnade Haydn med variationer i en stråk- kvartett, och melodien har lånats till tyska foster- landshymnen "Deutschland, Deutschland iiber allés" (se Nationalsång). Österrikiska Lloyd. Se Lloyd. Österrikiska Schweiz. Se Salzkammer- gut, sp. 554. Österrikiska stjärnorna (lat. sldera austrifaca), astron. Se Solen, sp. 311. Österrikiska tronföljdskriget (successions- kriget). Med kejsar Karl VI utslocknade 20 okt. 1740 mansstammen af huset Habsburg. Karls hela politik hade afsett att betrygga hans dotter Maria Teresias arfsrätt till de österrikiska länderna, och med dyra uppoffringar hade han fått lagen därom (se Pragmatisk sanktion) bekräf- tad af de flesta stater. Knappt hade han dock aflidit, förrän krig utbröt om arfvet. Konung Filip V af Spanien, kurfurst Karl Albert af Bajern och konung August III af Polen (och Sachsen) gjorde anspråk på delar af arfvet såsom ättlingar på kvinnolinjen af huset Habsburg. Konung Karl Emanuel af Sardinien fordrade Milano, och Fredrik II i Preussen ville ha Schlesien. Den sistnämnde var den, som först angrep. Redan i dec. 1740 inryckte hans armé i Schlesien. Af ven Frankrike slöt sig till Maria Teresias fiender. I Nymphen- burg slöto Frankrike, Bajern och Spanien 28 maj 1741 ett formligt förbund emot hennes arfsrätt, och till detta sällade sig snart Kurpfalz och Köln. Äfven med Preussen ingick Frankrike ett förbund 5 juni 1741, enligt hvilket kurfursten af Bajern skulle bli kejsare och få de nordliga arfländerna utom Schlesien, som skulle tillfalla Fredrik, Sachsen skulle få Mähren och en del af Schlesien, Maria Teresia få behålla endast Ungern, Nedre Öster- rike, Kärnten, Krain och Steiermark. - På Maria Teresias sida ställde sig Ryssland, som dock genom Sveriges anfall 1741 hindrades att komma till hjälp, och England, som verkligen längre fram gaf henne ett kraftigt understöd. Efter Fredriks seger vid Mollwitz (10 april 1741) började Maria Teresia underhandla med honom, men då han samtidigt slöt fördrag med Bajern och lofvade dess kurfurste en del af de österrikiska arfländerna, fortsattes kri- get med honom, det s. k. första schlesiska kriget. En bajersk-sachsisk-fransk armé inryckte i Böhmen och eröfrade Prag (27 nov. 1741); spanjorerna in- föllo i hertigdömet Milano. Då vände drottningen sig i sin nöd till ungrarna, som hade medlidande med hennes olyckor och uppställde en armé, som snart rensade Böhmen från fiender och inryckte i Bajern. Dess kurfurste hade emellertid låtit välja Tryckt den "/» 22 sig till kejsare (24 jan. 1742), men på hans krö- ningsdag (12 febr.) besatte österrikarna München, och från denna tid hade han icke stort inflytande, om han än behöll en del af sitt land. - Fredrik II segrade s. å. vid Ghotusitz (17 maj), men slöt därpå fred, preliminärt i Breslau 11 juni och defi- nitivt i Berlin 28 juli 1742, hvarvid han fick Schle- sien. Äfven Sachsen var inneslutet i denna fred. Maria Teresia kunde nu vända hela sin styrka emot Bajern, Frankrike och Spanien. Samtidigt ingrep England i kriget. Konung Georg II slog vid Dettingen (27 juni 1743) i spetsen för den s. k. pragmatiska armén en fransk armé under Noailles. Sardinien öfvergick samtidigt på Öster- rikes sida och förband sig att uppställa hjälptrup- per för dess räkning; äfven Holland slöt sig till förbundet och sände drottningen undsättning. Allt detta gjorde Fredrik II orolig; han började frukta för sin nya eröfring och närmade sig åter Frank- rike, hvars arméer opererade i Flandern, Khen- dalen och norra Italien. Slutligen började Fredrik ånyo krig i aug. 1744, det s. k. andra schlesiska kriget. Han inföll i Böhmen, men fick intet under- stöd af sina bundsförvanter, som voro upptagna på annat håll. Dock vann han 1745 slagen vid Hohenfriedberg (4 juni), Sorr (30 sept.) och Hen- nersdorf samt slöt därpå ny fred i Dresden (25 dec. 1745), då han fick bekräftelse på Schlesien, men erkände Maria Teresias gemål, Frans I, som kejsare. - 20 jan. 1745 hade kejsar Karl VII aflidit, och den nye kurfursten af Bajern, Maximi- lian II Josef, slöt separatfred med Österrike, i Fiissen (22 april 1745), hvarvid han erkände prag- matiska sanktionen och fick tillbaka sitt af fienden eröfrade och svårt förhärjade land. Därigenom kommo Frankrike och Spanien att stå ensamma kvar bland Österrikes viktigare fiender. Frank- rike, som mot engelsmännen lidit svåra förluster till sjöss och i kolonierna, lyckades i Morits af Sachsen finna en räddare. Han slog i grund engels- män, holländare och österrikare under hertigen af Gumberland vid Fontenoy (11 maj 1745), hvar- efter en mängd orter i Belgien föll i fransmännens händer; äfven i Italien blefvo s. å. österrikarna flera gånger slagna. Mot England riktades ett svårt anfall, då "den yngre pretendenten", Karl Edvard Stuart, i Skottland började en resning för att söka återvinna sina fäders tron (1745). Före- taget misslyckades väl, men en del af de engelska trupperna på kontinenten måste återkallas, hvilket gaf Morits tillfälle att storma Bruxelles 1746 och vinna slaget vid Eocoux, 11 okt. s. å. Följande år slog han åter de allierade under hertigen af Cumberland, vid Laffeld (2 juli). - Det långa kriget började nu utmatta alla parterna, ej minst engelsmännen. Därför inleddes i början af 1748 fredsunderhandlingar i Aachen, och 18 okt. s. å. af slöts freden. Maria Teresia behöll sin faders alla länder utom Schlesien, som garanterades åt Fredrik, samt Panna med Piacenza och Guastalla, som den spanske infanten Don Filip fick som bour- bonsk sekundogenitur. Äfven Sardinien erhöll ett par mindre områden. Frankrike och England åter- lämnade åt hvarandra ömsesidiga eröfringar. Jfr Arneth, "Geschichte Maria Theresias" (10 bd, 1863-79), E. F. de Vault, "Guerre de la succes- sion d'Autriche, 1742-48" (2 bd, 1893) och öster- 34 b. 9