rikiska krigsarkivets ”Österreichischer erbfolgekrieg” (8 bd, 1896--1905). J. F. N.* Österrikisk-ungerska monarkien, Österrike-Ungern (ty. Österreichisch-Ungarische monarchie l. Österreich-Ungarn), var den officiella benämning, som enligt kejserlig handskrifvelse af 14 nov. 1868 tillades förutvarande kejsardömet Österrike, d. v. s. samtliga under kejsarens af Österrike och apostoliske konungens af Ungern spira förenade länder. Genom Världskrigets resultat och särskildt en rad revolutioner i skilda landsdelar sprängdes okt.--nov. 1918 denna statsbildning. Den bestod af två ”rikshälfter”, af hvilka den s. k. cisleithanska delen (d. v. s. eg. den på denna sidan, från Wien räknadt, om floden Leitha belägna delen af monarkien), det österrikiska området, omfattade de i österrikiska riksrådet representerade länderna och den s. k. transleithanska, konungariket Ungern i vidsträckt mening, ungerska statsområdet, omfattade den ungerska kronans länder. Under gemensam förvaltning stodo de 1908 med monarkien införlifvade provinserna Bosnien och Hercegovina. Till Cisleithanien (kejsardömet Österrike) hörde ärkehertigdömet Österrike (deladt i kronländerna Öfre och Nedre Österrike), hertigdömena Salzburg, Steiermark, Kärnten och Krain, Kustlandet (innefattande markgrefskapet Istrien, furstgrefskapet Görz och Gradiska samt staden Trieste), furstgrefskapet Tyrolen med Vorarlberg, konungariket Böhmen, markgrefskapet Mähren, hertigdömet Schlesien, konungariket Galizien och Lodomerien med storhertigdömet Krakau, hertigdömet Bukovina och konungariket Dalmatien. Transleithanien (den ungerska kronans land) utgjordes af konungariket Ungern med Siebenbürgen, staden Fiume med område samt konungariket Kroatien och Slavonien. Den cisleithanska riksdelen omfattade 300,007 kvkm. med 29,193,299 inv. (1913), den transleithanska 325,411 kvkm. med 21,480,829 inv. (1915), Bosnien-Hercegovina 51,199 kvkm. med 1,931,802 inv. (1910). -- Hvardera rikshälften hade sina grundlagar, men genom uppgörelsen (ausgleich) 1867 hade stadgats, i båda rikshälfterna med grundlags helgd, att vissa ärenden skulle för dem vara gemensamma, nämligen 1) utrikesärenden jämte utrikes diplomatisk och konsulär representation; 2) krigsväsen och marin (dock ej värnpliktslagarna och till följd af dem nödiga utgifter); 3) finansväsendet i hvad som rörde gemensamma utgifter. Gemensamt förvaltades enligt tid efter annan träffade aftal (ausgleiche) en mängd kommersiella angelägenheter, särskildt tullagstiftningen och lagstiftningen om en del indirekta skatter, myntväsen, bägge rikshälfterna berörande järnvägar m. m. Inom ungerska riksdelen egde Kroatien-Slavonien autonomi rörande inre förvaltning, rättsväsen, kultus- och undervisningsväsen. De båda riksdelarnas folkrepresentationer -- österrikiska riksrådet (ty. der reichsrat, omfattande 2 kammare, das herrenhaus och das haus der abgeordneten) och ungerska riksdagen (se om denna Ungern, sp. 1029) -- utöfvade sin lagstiftningsrätt i gemensamma frågor genom särskilda utskott, delegationerna (se Delegation 2). För gemensamma ärendens förvaltning funnos i Wien tre gemensamma ministerier: ministeriet för kejserliga huset och utrikes ärenden, rikskrigsministeriet och riksfinansministeriet, af hvilka det sistnämnda äfven hade högsta ledningen af förvaltningen utaf Bosnien och Hercegovina. Kontroll öfver de gemensamma ministeriernas kassa utöfvades af en gemensam kontrollbyrå (oberster rechnungshof i Wien). -- Om Österrikisk-ungerska monarkiens historia se Österrike, sp. 246--254, och Ungern, sp. 1044--50. Till art. Österrikisk-ungerska monarkien gjorda hänvisningar böra anses gälla artiklarna Österrike eller Ungern. V. S--g. Österrisör, stad. Se Risör. Östersidan, municipalsamhälle (enligt k. bref 30 aug. 1912) inom Skaftö socken, Göteborgs och Bohus län, beläget invid Fiskebäckskil (se d. o.), en förort till detta samhälle. 10 har. 209 inv. (1921). Taxeringsvärde å bevillningsskyldig fast egendom 217,600 kr., bevillningstaxerad inkomst 185,037 kr. (1921). L. Wll. Öster Silfberg, gruffält. Se Silfberg 1. Östersjöaftalet och Nordsjöaftalet äro de öfliga benämningarna på två samtidigt -- 23 april 1908 - ingångna och hvarandra kompletterande öfverenskommelser (déclarations), hvilka afsågo att trygga territoriellt status quo, den förra i ”Östersjöområdet”, den senare i ”de till Nordsjön gränsande områdena”. Östersjöaftalet undertecknades i Petersburg af representanter för Östersjöns dåv. ”strandmakter”: Tyskland, Danmark, Ryssland och Sverige. Nordsjöaftalet undertecknades s. d. i Berlin af representanter för Tyskland, Danmark, Frankrike, Storbritannien, Nederländerna och Sverige, d. v. s. ”strandmakterna” vid Nordsjön med undantag af Belgien och Norge, hvilka ej medtogos, enär dessa stater själfva voro föremål för tidigare integritetsgarantier från andra makter. Östersjöaftalets undertecknare förklarade sig ”erkänna, att deras politik i fråga om östersjöområdet (les régions de la mer Baltique) har till syfte upprätthållande af nuvarande territoriella status quo”. I Nordsjöaftalet afgafs motsvarande förklaring rörande ”de till Nordsjön gränsande områden (les régions limitrophes de la mer du Nord)”. I bägge aftalen afgåfvo de däri deltagande regeringarna en förklaring om sitt fasta beslut att inom det område aftalet berörde ”orubbade bevara och ömsesidigt respektera de suveränitetsrättigheter, som för närvarande tillkomma deras stater till deras respektive territorier” (Nordsjöaftalets formulering; i Östersjöaftalet talas i stället om att orubbade bevara deras ”rättigheter till sina kontinentala och insulära besittningar inom sagda områden”). Skulle ”nuvarande status quo i territoriellt hänseende” hotas, förpliktade sig dessa förklaringars undertecknare att ”träda i förbindelse med hvarandra för att öfverenskomma om de åtgärder de anse nyttiga att vidtaga för upprätthållandet af status quo” (Östersjöaftalets formulering; Nordsjöaftalet tillägger ”genom ett aftal dem emellan”). Till bägge deklarationerna är fogadt ett nästan ordagrant likalydande memorandum, enligt hvilket preciseras, att deklarationens status-quo-princip gäller blott den territoriella integriteten af kontrahenternas ”alla nuvarande besittningar, fastland, såväl som öar” inom respektive område och att öfverenskommelsen därför ej kunde ”åberopas i fråga om den fria utöfningen af de höga fördragsslutande parternas