suveränitetsrättigheter inom deras ofvannämnda respektive besittningar”. I Nordsjöaftalet tillägges, att i deklarationen ”Nordsjön anses sträcka sig österut till dess förening med Östersjöns vatten”. Uppkomsten och innebörden af dessa aftal torde vara följande: Norge afslöt 2 nov. 1907 med Storbritannien, Ryssland, Frankrike och Tyskland den s. k. integritetstraktaten, genom hvilken dessa makter (för 10 år) förpliktade sig att respektera och stödja okränkbarheten af Norges territorium. Denna traktat tillkom som ersättning för Norges del af garantierna i fördraget af 21 nov. 1855 mellan Sverige-Norge, Frankrike och Storbritannien, den s. k. Novembertraktaten (se d. o.), hvilken för Norge upphäfdes genom den nya öfverenskommelsen. Under förhandlingarna härom erbjöds åt Sverige en motsvarande integritetsgaranti, som emellertid från svensk sida afböjdes. Det torde nu ha varit Rysslands plan att i samband med Novembertraktatens annullering äfven i fråga om Sverige bli kvitt de Rysslands militära handlingsfrihet på Ålandsöarna inskränkande bestämmelserna i den till 1856 års Paristraktat fogade Ålandskonventionen (jfr Åland, sp. 993 ff.), och Tysklands samtycke härtill hade genom ett hemligt aftal hösten 1907 redan vunnits. Den svenska politiken, närmast företrädd af utrikesministern E. B. Trolle, gick däremot ut på dels att Ålandskonventionens bestämmelser ej skulle upphäfvas, dels att i ett eventuellt nytt aftal i Novembertraktatens ställe Sverige skulle ingå som en med öfriga kontrahenter fullt likställd part. Tyskland önskade begränsa ett dylikt aftal till Östersjöns "strandmakter", d. v. s. därifrån utesluta England och Frankrike, hvilket dessa makter motsatte sig. Man löste då denna konflikt genom att vidga förhandlingarna till att gälla status quo äfven vid Nordsjön och projektera två samtidiga aftal, hvartdera mellan respektive "strandmakter" och sammanbundna genom bestämmelsen (i Nordsjöaftalets memorandum), att aftalsområdena skulle liksom öfvergå i hvarandra. Inför Sveriges energiskt framförda bekymmer rörande det Ryssland åhvilande "Ålandsservitutet" fann ryska regeringen, då de flerstädes väckt sympati, klokast att tills vidare låta tanken på Ålandskonventionens annullering falla, men förbehöll sig genom Östersjöaftalets memorandum att ej genom detta aftal hindras från att framdeles upptaga frågan. De bägge ur långvariga förhandlingar omsider framgående överenskommelserna kommo sålunda att endast innebära en allmänt hållen förklaring om bevarandet af territoriellt status quo vid Östersjön och Nordsjön, och när detta i 1914 års kris hotades, kom ej någon tillämpning af 1908 års förklaringar i fråga. Samtidigt med dem (23 april 1908) undertecknades i Stockholm mellan Sverige, Frankrike och Storbritannien en akt, hvarigenom 1855 års Novembertraktat äfven för Sveriges del förklarades upphäfd. Jfr V. Söderberg, "Aftalen om Nord- och Östersjön" (i "Det nya Sverige", 1908). V. S-g. Östersjöbergarter, geol., bergarter, hvilka förekomma som lösa block i moränbildningar och genom sin förekomst hänvisa till Östersjöområdet som klyftort. Beteckningen används särskildt för bergarter, hvilkas klyftort icke är med säkerhet känd. K. A. G. Östersjöfinska språk. Se Finsk-ugriska språk, sp. 37§, Östersjökalk l. Östersjökalksten, geol., benämning på lösa block af ordovicisk kalksten, förekommande såväl spridd med moränbildningarna öfver vidsträckta delar af det nedisade området, men företrädesvis iakttagen i det baltiska området, som ock funnen i mellersta Sverige, särskildt Uppland, i ishafsleran som drifisblock. Då dessa block vanligen endast sparsamt innehålla fossil, har man vid deras bestämning öfvervägande haft petrografiska karaktärer att stödja sig på, hvarigenom benämningen ofta fått ge rum åt mycket heterogena bildningar, och det är stundom ganska svårt att med säkerhet afgöra hithörande blocks geologiska ålder och härkomst. Petrografiskt karakteriseras östersjökalken af tätt mussligt brott, ljus färg från ljusgul till grålila, ofta chokoladfärgad och rödflammig. Dessa block äro rester af en i det baltiska området rikligt utbredd, af kalkalger, såsom Palæoperella och Vermiporella, karakteriserad faciesutveckling af det yngre ordovicium (Trinucleus- och Harpes- l. Dalmanites-leden). Jämnåldriga och analoga bildningar torde sökas i Dalarnas Leptænakalk och Östersjöprovinsernas Wesenbergkalk. Blocken af kalk torde härröra från nu förstörda bildningar inom skilda delar af det baltiska området, men särskildt ha vi att märka ett nordbaltiskt område, af hvilket i Gäflebukten några rester ännu anstå (se Gästrikland, sp. 854). Härifrån torde särskildt de i Uppland funna blocken härröra, hvilka Wiman i sammanhang med hela området ingående behandlat och hvilkas fauna han beskrifvit ("Studien über das nordbaltische silurgebiet", I--II, i "Bull. Geol. Institution Upsala", 1904--07). K. A. G. Östersjökvartsporfyr, geol., röda och bruna kvartsporfyrer, med strökorn af röd eller brun fältspat och mörk, nästan svart kvarts; man särskiljer röd och brun porfyr. Dessa bergarter äro ledblock för baltisk transportriktning inom det nedisade området och ha stor utbredning. Sådana äro funna i Ryssland ytterst vid Smolensk och Minsk, i Polen, i Tyskland längs hela nedisningens gräns och västerut i Holland och östra England. Klyftorten för dessa bergarter måste förläggas till ett ställe, som nu är täckt af Östersjön, mellan Åland, Gottland och Finska vikens mynning. K. A. G. Östersjölera, geol. Se Litorinahafvet, sp. 797. Östersjön, Baltiska hafvet (fnod. Eystrasalt, da. Östersöen, ty. Ostsee, fi. Itämeri, ry. Baltijskoje morje, hos Plinius Sinus Codanus, mlat. Mare balticum, se Baltia), ett af Skandinaviska och jylländska halföarna samt Europas fastland begränsadt hafsbäcken, som genom tre sund, Stora och Lilla Belt samt Öresund, står i förbindelse med Atlantiska oceanen öfver Kattegatt, Skagerak och Nordsjön (se kartor till art. Sverige och Danmark). Ö. sträcker sig mellan 9° 25' 30" (det inre af Flensborgfjorden i Slesvig) och 30° 15' ö. lgd (Nevas utlopp vid Petersburg) samt mellan 65° 54' 30" (Töreforsviken i Norrbotten) och 53° 54' 30" n. br. (Wismarviken i norra Tyskland). Hela längden, räknadt längs midtlinjen, uppffår till ung. 1,750 km. och största bredden till 300 km. Arealen utgör omkr. 420,000 kvkm. Ö. omges af följande europeiska staters områden: Danmark,