Bottenvikens mellersta del har lodats djup af 145 m. utanför Skellefteälfvens mynning. Salthalt. Under det salthalten i Ö:s inlopp uppgår till omkr. 1,6 proc., aftar den starkt, ju längre mot n. man kommer. Redan kring Bornholm är den endast 0,8 proc., vid Gottland 0,75, i Ålands haf 0,55, i Bottenhafvet 0,53, i Norra Kvarken 0,38 samt i Bottenvikens nordligaste del 0,2 proc. Salthalten tilltar något mot djupet och utgör vid bottnen i Bottenviken upp till 0,4, i Bottenhafvet 0,6, i de yttre delarna af Finska viken samt i norra delen af den egentliga Ö. 1 proc., i södra ö. 1,6 proc. Salthaltens aftagande mot Ö:s inre delar beror naturligtvis på de stora mängder färskvatten, som de svenska och finska vattendragen uttömma. Detta uppblandas i hafvet småningom med det saltare vattnet från djupare lager. Salthalten på djupen underhålles genom periodisk inströmning af hafsvatten genom Öresund och Belten. De båda strömningarna, inströmmen vid bottnen och utströmmen längs ytan, hålla hvarandra i nära jämvikt, hvarför de genomsnittliga förändringarna i Ö:s salthalt endast under loppet af årtusenden göra sig märkbara. Vattnets rörelser. Ebb och flod märkas endast i mycket ringa mån i Ö. I sydvästra Ö. samt i innersta delarna af Bottniska och Finska vikarna uppträda dessa fenomen med 1/10-1/20 af sin styrka i Nordsjön (vid Helgoland) eller 5--10 cm., i öfriga delar af Ö. med betydligt mindre intensitet. Vattenytans höjdläge röner vida större inflytande af lufttryck och vindar. Skillnaden mellan hög- och lågvatten kan af sådana anledningar variera upp till 1 m., ibland mera. Största stigningen uppträder i de danska farvattnen samt i Bottniska viken och i synnerhet längst in i Finska viken, där åtminstone ett par gånger på århundradet öfversvämningar med vattenstånd 4 m. öfver det normala förekomma. Själfva vattentransporten eger rum genom strömningar dels i ytlagren, dels på djupare vatten; de göra sig mest märkbara i Bottniska viken och Finska viken. Under våren går utström längs både svenska och finska kusterna i Bottniska viken. I Finska viken sker utströmmen öfver hela ytan, dock med tydlig riktning mot n. v. Inström förefinns samtidigt på djupare vatten. Under hösten eger inström rum i Bottniska viken dels på djupt vatten, dels längs finska kusten, under det att utströmningen sker längs svenska kusten. I Finska viken följer inströmmen samtidigt estniska kusten och utströmmen finska kusten. Strömmarnas hastighet är i regel endast några få cm. pr sek., men kan undantagsvis uppgå till öfver 60 cm. pr sek. Isförhållanden. Hela Ö. torde knappast i historisk tid ha varit islagd. Gamla berättelser med starkt ifrågasatt trovärdighet förmäla dock, att man under en hel del hårda vintrar under medeltiden haft regelbunden förbindelse öfver isen i snart sagdt alla riktningar, särskildt i södra Ö. Vid stränderna och i skärgårdarna kring Bottniska och Finska vikarna samt på sydvästra sidan af den egentliga Ö. förekommer dock is hvarje vinter. Bottenviken är ofta helt isbelagd, likaså de inre delarna af Finska viken. Norra Kvarken plägar sådana år vara en kortare tid körbar eller åtminstone gångbar. Mera sällan islägges Ålands haf, som dock några gånger på århundradet plägar vara körbart. Kalmar sund islägges rätt ofta. Sällsynt förekommer is mellan Gottland och fastlandet. Så var förhållandet under bl. a. den oerhördt svåra isvintern 1838, då posten fördes på isen mellan Visby och Öland. Åtskilliga gånger under århundradenas lopp har gångbar is legat mellan Bornholm och Skåne, så 1709 och 1838. Sistnämnda år råkade en bornholmsk fiskare förirra sig på isen och hamnade efter tre dagars kringirrande på Rügen. De danska farvattnen lägga sig betydligt oftare. I Belten och Öresund förekommer ofta sammanfrusen drifis och packis, mera sällan farbar fastis, hvilket plägar försvåra trafiken mellan de danska öarna och fastlandet under några veckor. 1658 tågade Karl X Gustaf med en svensk armé öfver Belten 31 jan.--6 febr. Den sista svåra isvintern var 1921--22, då under någon månad de södra Östersjöhamnarna voro svårt isblockerade och massor af fartyg lågo infrusna. Dessa hamnar kunna eljest anses praktiskt taget isfria. I Stockholms skärgård bildar isen däremot hinder för sjöfarten under 2--3 månader, i norra delen af Bottniska viken ända upp till 7 månader. Sjöfarten är mycket liflig. Så godt som samtliga de kring Ö. liggande länderna stå i reguljär ångbåtsförbindelse med hvarandra. Trafik med ångfärjor, å hvilka hela järnvägståg transporteras, förekommer mellan Trälleborg (Sverige) och Sassnitz (Tyskland) samt mellan Gjedser (Danmark) och Warnemünde (Tyskland). Geologisk utvecklingshistoria. Då inlandsisen drog sig tillbaka mot n. och afsmälte, var Ö. ett ishaf med delvis helt andra konturer än i våra dagar (Yoldia-hafvet, se d. o.). Genom landets höjning afspärrades småningom dess portar, och Ö. blef en sötvattenssjö (Ancylus-sjön; se d. o.). Först därefter öppnades genom landsänkning i s. v. de nuv. afloppen och blefvo i början både bredare och djupare än i våra dagar, hvarigenom världshafvets saltvatten fick bättre tillträde (Litorina-hafvet; se d. o.). Ö:s vatten var också, såsom framgår af i lerorna bibehållna fossil, i början af detta skede betydligt saltare än i våra dagar. Genom ny landhöjning ha afloppen åter förträngts, hvilket medfört vattnets alltjämt pågående sakta utsötning. Kringliggande länders nivåförändringar pågå fortfarande med ett höjningsmaximum vid ångermanländska kusten. Södra Östersjökusten torde f. n. vara stadd i sakta sänkning (se Höjning 1). Jfr Kvartärperioden, sp. 388--390. Sjökort öfver Ö. började utarbetas redan på 1700-talet. En god Östersjökarta utgafs 1833 af F. Th. Schubert. Jfr K. Ackermann, "Beiträge zur physischen geographie der Ostsee" (1883); se ock art. Johan Månsson. J. V. E. Östersjöprovinserna (Baltiska provinserna), förr öflig benämning på de af Ryska riket i Stora nordiska kriget (1700--21) eröfrade och genom Världskriget (1914--18) förlorade länder utmed Östersjön, som under ryska tiden utgjorde guv. Estland, Livland och Kurland (se dessa ord). Ofta räknades dit äfven det till ryska guv. S:t Petersburg hörande Ingermanland (se d. o.). Till ryskt område hör numera häraf blott Ingermanland jämte östligaste delen af Estland med städerna Narva och Jamburg (Kingisepp). Af de