det hunniska oket och fingo såsom romerska foederati (bundsförvanter) slå sig ned i Pannonien (västra Ungern). Huru de under Teoderik sedermera tågade till Italien och där efter 489 grundlade ett nytt mäktigt välde se Teoderik. Efter dennes död (526) trädde de inre motsatserna i hans rike ohöljdt i dagen och medförde det högsinta och tappra folkets brådstörta undergång -- en af världshistoriens mest tragiska episoder. Förloppet däraf var följande. Teoderiks dotter Amalasunta, som förestod regeringen åt sin omyndige son, Atalarik, retade goterna genom att gynna den romerska befolkningen, och då hon sökte stöd hos grekiske kejsaren Justinianus I och låtit mörda hufvudmännen för den gotiska oppositionen, bemäktigade sig hennes frände Teodohad vid Atalariks död (534) kronan och lät bringa Amalasunta om lifvet. Under sken af att hämnas henne sände Justinianus 535 till Italien sin fältherre Belisarius (se denne), som genom den romerska befolkningens förräderi lyckades bernäktiga sig en stor del af landet. Då afsattes och dödades den fege Teodohad, som misstänktes för förrädiskt samförstånd med fienden, och till konung valdes en lågbördig, men tapper krigare, Witigis (Vitiges), som gifte sig med Atalariks syster Matasunta. Rom föll dock genom invånarnas förräderi 536 i Belisarius' våld, och Witigis mäktade trots en årslång belägring (febr. 537--mars 538) ej återta det. Hans försök att genom uppoffrande af de östgotiska besittningarna i Gallien erhålla hjälp af frankerna ledde blott till, att dessa för egen del sökte sätta sig fast i Italien, hvilket dock hindrades af grekerna, och 539 belägrades han själf af Belisarius i Ravenna. Därunder ankommo sändebud från Justinianus, mot hvilken Witigis retat perserna till krig, med anbud om fred på villkor af en delning af Italien, men Belisarius fortsatte egenmäktigt belägringen. Då erbjödo östgoterna honom kronan, och genom ett låtsadt bifall härtill lyckades han bemäktiga sig Ravenna 540, hvarpå han med Witigis, dennes gemål och den östgotiska konungsskatten afseglade till Konstantinopel. De bedragne östgoterna valde då en af sina anförare, Ildibad, till konung, och sedan denne blifvit mördad, bemäktigade sig rugiern Erarik tronen. Men äfven han störtades, hvarefter Ildibads brorson Totila (Badvila) blef konung (541). Denne lyckades återupplifva sitt folks sjunkna mod, och då grekerna efter Belisarius' affärd voro dåligt anförda, återeröfrade han större delen af Italien, på hvars romerska befolkning han, lika mänsklig som tapper, ej utkräfde hämnd för dess affall. För att rädda Rom, om hvars besittning kampen alltmer koncentrerade sig, lät då Justinianus Belisarius 544 återfå befälet, men utan att ge honom tillräckliga stridskrafter. Han kunde därför ej hindra Totila att efter en hård belägring intaga Rom 546. Denne vågade dock ej själf utsätta sig för en belägring, utam utrymde därför staden, sedan han delvis slopat dess murar. Därigenom kunde Belisarius besätta Rom, och Totilas försök att återta det misslyckades. Men då Justinianus ej sände förstärkningar, utverkade Belisarius missmodig sin återkallelse 549, och nu intog Totila s. å. ånyo Rom. Han sökte därpå fred med kejsaren, men denne sände i stället 551 Narses (se denne) med betydliga stridskrafter mot Italien, och därmed vände sig vapenlyckan. I slaget vid Taginæ (Umbrien) 552 omkom Totila jämte en stor del af hans här. Det olyckliga folket utropade då den tappre Teja till konung, men denne stupade efter lysande mandomsprof vid foten af Vesuvius s. å., och hans här, som med förtviflans mod fortsatte striden i två dagar, nedhöggs så när som på 1,000 man, hvilka erhöllo fritt aftåg ur Italien. Åtskilliga fasta platser innehades dock ännu af östgotiska besättningar, och då en frankisk-alemannisk här inryckte i Italien, förenade en del af de öfverlefvande östgoterna sig med denna, och kriget uppblossade ånyo. Men Narses segrade vid Capua (553), och därmed var Italiens eröfring fullbordad. Östgoterna försvinna därefter ur historien. Af det fåtal, som öfverlefde nederlaget, bosatte sig en del i Alemannien och uppgick i dess. befolkning, under det att en del tog tjänst i det grekiska väringgardet. Hufvudkällan för östgoternas historia äro verk af Jordanes och Prokopios (se dessa ord). S. B. Östgrönländska strömmen. Se Atlantiska h af v e t, sp. 339. Östgöta Correspondenten (Östergötlands dagliga länstidning och allmänna annonsblad), en numera daglig tidning, som utges i Linköping. Den upp- sattes 1838 af H. B. P a l m æ r (se denne), och dess l:a n:r utkom 24 sept. s. å. Under den tid af knappt ett år, som Palmær själf redigerade tidningen, tillvann han den stor uppmärksamhet och spridning genom sina lika kvicka som hänsyns- lösa utfall mot åtskilliga för honom misshagliga personer och särskildt mot Linköpings domkapitel. Hösten 1840 inträdde löjtnant K. F. R i d d e r- stad som medredaktör af tidningen, som han kort därefter ensam öfvertog, och utöfvade till kort före sin död (12 aug. 1886) redaktörskapet. Under hans ledning - först i mycket liberal, sedermera i moderatare anda - vardt ö. en af Sveriges för- nämsta och inflytelserikaste landsortstidningar (se Ridderstad). Under 1880-talets tullskyddsstri- der uppträdde den bestämdt som språkrör för da inom länet härskande protektionistiska åsikterna. Efter Ridderstad öfvertogs redaktionen af Bengt August Hägge (f. 1857), som i juni 1898 efterträddes af filos. kandidaten Gustaf Gustafs- son (f. 1865), hvilken 1909 lämnado redaktionen åt Y. A. S v art en g re n (se d. o. 4). 1917 vardt filos. doktor Axel Ivar Anderson (f. 1891) redaktör. Bland medarbetarna må vidare nämnas endast K. H. Wallberg (sign. "Qvippe" ; alltifrån tidningens första år) och Reinhold Ericson ("Reinhold Winter" ; 1870-81). ö. utgafs 2 ggr i veckan 1838-70, 3 ggr i veckan 1871-86 och 4 ggr i veckan 1887-92 och blef 1892 daglig. Tidningens starkt växande upplaga har nödvändig- gjort en snabb utveckling af dess tekniska resurser, och den torde nu i detta afseende vara en af lands- ortens bäst utrustade tidningar. Sedan 1917 tryc- kes tidningen på en 16-sidig rotationspress. For- matet är 6-7-spaltigt. Prenumerationspriset har för den dagliga tidningen växlat mellan 6 kr. (1891) och 19 kr. (1920). För 1922 är det 16 kr. Upplagan är 1922 omkr. 17,000 ex., hvaraf en postupplaga på of ver 12,000 ex. På grund af sin stora upplaga .- den största, som någon daglig