namnen basileus och autokrator uttränga de gamla kejsartitlarna o. s. v. Under Justinianus börjades en omfattande förvaltningsreform, som synes afslutad och fullbordad först under Leo Isauriern och som i st. f. det diokletiansk-konstantinska förvaltningssystemet med en dubbel hierarki af samordnade civila och militära ämbetsmän i mångfaldiga grader införde en enklare och kraftigare militärförvaltning med generalguvernörer (strateger), den s. k. themaförfattningen (se Thema). Perioden 718--1056 är den typiskt bysantinska tiden. Konstantinopel behärskar efter de stora provinshufvudstäderna Antiokias, Alexandrias och Kartagos fall i vida högre grad än förr rikets politiska och andliga lif. Kejsardömet utgör en kraftig religiös och politisk absolutism ("cæsareopapism", se d. o.), som alltmer samlar rikets ekonomiska och militära krafter i monarkens hand. Bysantinernas mäktigt organiserade stat spelar under denna period den världshistoriska rollen af kristenhetens värn i ö. mot islam och den af de slaviska folkens stora missions- och civilisationsanstalt. Emot den latinska kristenheten utbildar sig både i religiöst, politiskt och merkantilt afseende en allt bestämdare motsats. Leo III Isauriern (717-741), arabernas store besegrare, var en utomordentligt kraftig regent och organisatör. Han upprättade en duglig och stark armé; den berömda segern vid Akroïnon i Frygien 740 bröt kalifatets militäriska kraft till abbasidernas dagar. Leo höll noga kontroll öfver ämbetsmännen och vård om samfärdseln, hvilket gaf den nya dynastien en ovanligt fast ställning hos armén, byråkratien och den handels- och industriidkande befolkningen. Särskildt sökte Leo som underlag för arméförvaltningen förbättra och ordna finansförvaltningen. Rättssäkerheten tryggades genom den på grekiska affattade samlingen af gällande förordningar (Ekloge); därigenom tryggades affärsberöringen och höjdes nationalvälmågan. Kejserliga finansämbetsmän öfvertogo den befattning, som förut städernas myndigheter haft med skatternas upptagande. Bysantinska kejsardömet var under denna period näst det arabiska kalifatet i dess tidigare dagar världens förnämsta penningmakt. Konstantinopel var tidens största handelsmetropol. Ensamt från denna stad lär kronan i tullar m. m. ha uppburit 78 mill. kr. årligen, och samtliga rikets inkomster vid periodens slut torde ha beräknats till öfver 461,5 mill. Leos regeringssystem upprätthölls af hans son Konstantin V Kopronymos (741--775), lika kraftig som fadern, men våldsammare. Leo III väckte emellertid den följdrika bildstriden, som genom grekiska folkets gamla benägenhet för teologiskt partiväsen och förbindelsen med en mängd andra motsatser inom bysantinska samhället utvecklades till en fanatisk kamp, som djupt ingrep i statens öde. Angreppet på bilddyrkan (se d. o.) utgick från sträfvandet att motarbeta den tilltagande vidskepelse, som fann sitt uttryck bl. a. i relik-, bild- och helgondyrkan. Men härtill kom äfven det politiska motivet att blidka den semitiska befolkningens (i både judendom och islam) starkt betonade hat mot alla religiösa bilder. Ett af senaten gilladt dekret 726 förbjöd bildernas tillbedjan och föreskref deras uppsättande så högt i kyrkorna, att de ej kunde vidröras. Ett uppror föranledde ett nytt dekret, som påbjöd aflägsnandet af alla bilder från kyrkor och heliga ställen och deras öfverstrykande med färg på väggmålningarna. Därmed var striden mellan ikonoklaster (bildstormare) och ikonoduler (bilddyrkare) i full gång. I spetsen för de förre stodo byråkratien och armén, en god del af det högre kleresiet och öfver hufvud den intelligentare bysantinska världen samt den semitiska och armeniska befolkningen i östra delen af Mindre Asien. Bilddyrkarnas skara var den stora massan, särskildt i det egentliga Grekland. I spetsen gick munkprästerskapet, bland hvilket en del, i synnerhet i städerna, förtjänade ej obetydligt på tillverkningen af ikoner (särskildt må nämnas den berömde teologen Johannes Chrysorrhoas af Damaskus, d. 760 i klostret Saba vid Jerusalem), den högre kvinnliga världen ända upp till kejsarfamiljens damer och påfven i Rom. Under Konstantin V tilltog striden i bitterhet. Kejsaren sökte träffa bilddyrkarna genom indragning af kloster och förföljelse af munkarna; konst och lärda studier förföllo (högskolan i Konstantinopel med munkar som professorer indrogs). Konstantin genomdref slutligen på ett allmänt konsilium i Konstantiuopel 754, där dock Rom ej var representeradt, de s. k. Hieronbesluten, som förbjödo kyrkliga skulpturverk och bilder. Ikonodulerna gåfvo honom hans i historieböcker vanliga tillnamn (kopronymos = smutsnamnige), medan senare forskning erkänt honom som en högst betydande monark. Striden nådde sin höjd i en sammansvärjning mot Konstantins lif 766, som blodigt straffades. Konstantins son, Leo IV (775--780), intog en mildare hållning, och dennes änka, Irene (Eirene), af en förnäm atensk familj, förmyndare för sin son Konstantin VI (780--797) och ifrig bilddyrkare, förde ikonodulerna till seger på det af munkar behärskade kyrkomötet i Nicæa 787, där äfven Roms legater voro tillstädes. Irene tvangs af en soldatresning 790 att lämna makten åt sin son, den tappre och verksamme, men okloke och trolöse Konstantin. Redan 797 lyckades den demoniskt härsklystna Irene att blända sin egen son och rycka till sig regeringen; en palatsrevolution 802 förde den i religiöst afseende tolerante storskattmästaren Nikeforos I på tronen, och Irene landsförvisades. Han stupade i strid mot bulgarernas konung Krum 811. Hans son Staurakios måste träda tillbaka för sin svåger Mikael I Rhangabes (811--813), ifrig ortodox och synnerligen frikostig mot kyrkan. Mikael led svåra nederlag mot den förfärlige Krum, som härjade ända till Konstantinopel, och armén utropade därför 813 den skicklige armeniske fältherren Leo V (813--820) till kejsare. Dem kraftfulle Leo följde arméns önskan, då han 815 återupplifvade den slocknande bildstriden och lät en ny synod i Konstantinopel förnya besluten af 754. En palatsrevolution förde 820 till tronen Mikael II Psellos ("stammaren", 820--829), som intog en tolerantare hållning, men fortsatte företrädarens kraftiga politik för öfrigt. Han kunde likväl ej besegra de från Spanien flyktige arabiske korsarerna, som låtit sin hvita flagga svaja i hela Medelhafvet och intagit Kreta. Mikaels son Teofilos (se denne; 829--842) var en högfarande man, om hvilken historikernas