omdömen utfallit mycket olika. Han var ikonoklast, men bildstriden hade ej samma våldsamma karaktär som under Konstantin V. Utan svårighet kunde Teofilos' änka Teodora såsom regentinna för sin son Mikael III (stundom kallad "drinkaren"; 842--867) omedelbart efter sin makes död föra bilddyrkan till seger. Ett kyrkomöte i Konstantinopel återställde Nicæamötets beslut, och 19 febr. 842 återuppsattes bilderna i Sofiakyrkan ("ortodoxiens fest", firad årligen af grekiska kyrkan). Bildstridens slut följdes af en uppblomstring af grekisk konst och vetenskap. Teofilos uppmuntrade arkitektur, musik och konstindustri, och under den följande regeringen utmärkte sig i synnerhet Teodoras broder, den snillrike, men lättsinnige och utsväfvande, om medlen föga nogräknade cæsar Bardas, hvilken vid Mikael III:s myndighet 856 blef den ledande statsmannen, genom sitt nit för vetenskapen; han nyordnade skolväsendet och upprättade en rikt doterad världslig högskola i Konstantinopel. Vid 700-talets midt började stor missionsverksamhet. Det slaviska folkelementet hade utbredt sig öfver hela Balkanhalfön och Peloponnesos. Grekisk befolkning fanns kvar endast i städerna och kustorterna. Men en konsekvent, grekisk väpnad kolonisation och framför allt grekiska kyrkans nitiska verksamhet började grecisera den invandrade slaviska befolkningen, så att efter två århundraden grekernas språk, kultur och religion ånyo fullständigt behärskade Peloponnesos och södra Balkanländerna. I midten af 800-talet inträdde bröderna Methodios' och Kyrillos' glänsande verksamhet bland bulgarer, märer och öfriga slaviska folk; under 900-talet vann grekiska kyrkan genom ryssarnas omvändelse större delen af östra Europa för bysantinsk kristendom och kultur. Bildstriden påskyndade brytningen med latinska kyrkan och påfvedömet. Då Gregorius III på en synod i Rom 732 fördömt bildstormen, svarade kejsar Leo med att lägga södra Italien och hela ärkestiftet Thessalonike (västra och södra Balkanhalfön) under patriarkens i Konstantinopel jurisdiktion i st. f. Roms. När sedan langobarderna eröfrade exarkatet och hotade Rom, gjorde bildstriden sitt till, att påfvedömet sökte skydd hos frankerna. Pippins eröfring af Kavenna och Pentapolis och donation till den heliga stolen inskränkte bysantinernas välde till södra Italien och skapade en motsats mellan franker och bysantiner, hvilken ökades, då Karl den store eröfrade langobardernas rike och 800 återupplifvade den västromerska kejsarvärdigheten. Påfvedömet vann genom alliansen med karolingerna i kraft och politisk själfständighet, under det att bildstriden ytterligare nedtryckte grekiska patriarkatet under kronan. Den grekiska missionen korsades ofta af konkurrerande romersk propaganda, hvilket ökade motsatsen. Under prins Bardas utbröt den formliga konflikten, då den af Bardas afsatte patriarken Ignatios vädjade till Rom emot den af hofvet tillsatte Fotios, en universellt bildad och skicklig statsman (se denne). En synod i Rom afsatte och bannlyste Fotios 863, och denne svarade med att låta en synod i Konstantinopel 867 skärpa de dogmatiska och rituella skiljaktigheterna mellan österländska och västerländska kyrkan till bestämdt formulerade, afvikande lärosatser (bland andra den, att den Helige ande utgår endast af Fadern). Striden bilades af de macedoniske regenterna till det yttre och hvilade i nära två århundraden. -- Den oduglige och lastbare Mikael III, som 866 låtit mörda Bardas på ingifvelse af sin gunstling Basileios, hvilken därpå blef cæsar och medregent, blef i sin ordning mördad af Basileios' agenter, hvarpå med Basileios I (867--886) macedoniska ätten (867--1028; utdöd på kvinnolinjen 1056) besteg tronen. Basileios var född nära Adrianopel af en armenisk släkt, hvars anor af hofsmickret leddes till Partiens arsacidiska konungar, och hade i hofvets tjänst stigit från underordnad tjänsteman vid kejserliga stallet till de högsta riksämbeten. Han sökte genom sin regering försona de utsväfningar och brott, som fört honom till makten, och var en ovanligt kraftig och begåfvad härskare, som ånyo återställde rikets under den föregående regeringen förfallna finanser och armé, besegrade de moriske Medelhafskorsarerna och slöt förbund med tyske konungen Ludvig II och Venezia. Basileios' son Leo VI ("filosofen"; 886--912) var en i hög grad teoretiskt bildad, men hänsynslös och despotisk regent. De båda förste basiliderna fulländade absolutismens från Teofilos begynnande utveckling till despotism, i det att den legislativa makten fullständigt kom i kejsarens hand och senaten, som förut medverkat därvid, nedsattes till blott förvaltningsråd, hvarjämte den municipala autonomien såväl som episkopatet förlorade all själfständighet emot kronan. Samtidigt fullbordades äfven romerska rättens ombildning till grekisk-bysantinsk rätt -- en nödvändig följd af latinska språkets fullständiga undanträngande ur det offentliga lifvet. (Om "ekloge" se ofvan sp. 297.) Från Teofilos återupptogs lagrevisionsarbetet och afslutades med den stora lagkodex, "basilika", som 887--893 i 60 böcker utfärdades som uteslutande giltig världslig lagbok. Leos son Konstantin VII Porfyrogennetos (912--959) var en svag och mild karaktär, hängifven studier och skriftställarverksamhet, hvaraf flera alster finnas kvar (bl. a. "om hofceremonielet", hvilket spelade en mycket stor roll i den östromerska diplomatien och politiken till följd af den imponerande prakt, som utvecklades vid främmande furstars och sändebuds mottagande och vid de kejserliga processionerna till kyrkor och utfärder till lustslotten). Hans svärfader, Romanos I Lekapenos, utöfvade den verkliga makten som medregent från 920 till 944, då han genom sina söners intriger tvangs att gå i kloster; då äfven dessa följande år störtades, tog Konstantin nominellt själf regeringen. I verkligheten var det hans gemål, Helena, Romanos Lekapenos' dotter, som styrde. Sonen Romanos II (959--963) efterlämnade två omyndiga söner, Basileios och Konstantin, under förmynderskap af hans härsklystna änka Teofano (förut Anastasia), en värdshusvärds dotter. Under Leo VI:s och hans sons långa regeringar hade det äldre bulgariska riket under Simeon (d. 927) nått höjden af makt. Simeon hade tagit titeln "tsar" (= cæsar) och "autokrator" och upphöjt ärkebiskopen af Preslav till patriark. Bysantinska hofvet fann för godt att köpa fred genom tribut; äfven af fatimidernas nybildade makt köptes fred. Rysk-skandinaviska vikingaflottor hemsökte