rikets kuster med härjningar och hotade själfva Konstantinopel flera gånger (se Vikingatåg, sp. 400). Först under Romanos II började en ny period af krigisk kraftutveckling, då en kejserlig fälherre, Nikeforos Fokas, 961 återeröfrade Kreta. Efter Romanos' död vann Nikeforos II (963--969) kronan med Teofanos hand, gjorde slut på tributen till bulgarer och fatimider, återtog genom Niketas Chalkutzes Cypern och rikets bålverk mot ö. Antiokia m. m. Nikeforos, som var en sträng och plikttrogen härskare, mördades med sin gemåls vetskap på tillställning af en släkting, Johannes I Tzimiskes (969--976), f. ö. en duglig och populär regent, som fortsatte de krigiska framgångarna mot bulgarerna. Både Nikeforos och Tzimiskes hade respekterat de unge legitime prinsarnas rätt och betraktat sig som medregenter ooh förmyndare. Den äldre af Romanos' söner, Basileios II (976--1025), som nu blef myndig, är bysantinernas väldigaste härskargestalt, en järnhård kraft, uppgående i arbete för staten, obevekligt sträng och personligen asketisk, ända till likgiltighet mot vetenskap och konst, tvärt emot sin ätts traditioner. Den unge kejsaren hade först att stadga sin makt mot upproriska generaler och intriganta ministrar, och först 989 blef han fullt herre öfver sin stat. Därpå började den väldiga kampen mot bulgarerna, hvilkas tsar, Samuel (d. 1014), uppkallade till sin hjälp alla slaviskt talande folk på Balkanhalfön till en storartad nationell kamp mot grekiska väldet. Striden fördes med oerhörd vildhet, till dess 1018 bulgarernas kraft bröts. Basileios' stränghet förvärfvade honom namnet "bulgarslaktaren" (grek. bulgarokto'nos}. Kikets gräns flyttades åter till Donau och Save. Serber och kroater hyllade kejsaren som öfverherre; de bulgariske stormännen upptogos bland den bysantinska aristokratien. Den store härskaren, under hvilken bysantinska riket utvecklat sin största kraft, dog 1025 under förberedelsen till ett fälttåg mot Sicilien, där muhammedanska krigare redan 827 landstigit och från 902 fullständigt utdrifvit grekerna. Genom tysk-romerske kejsaren Otto II:s giftermål 972 med hans syster Teofano d. y. kom hans politik att äfven beröra Västerlandet. Basileios' efterföljare förmådde ej förvalta hans arf. Den nyvunna Donaudalen blef aldrig genom konsekvent politik greciserad och införlifvad med riket, utan de slaviske bulgarerna undertrycktes och revolterade oupphörligen. I de öde distrikten började starkt sprida sig ett dittills till de otillgängliga bergstrakterna undanträngdt herdefolk, valakerna (se d. o.). Med Konstantin VIII utdog basilidernas mansstam 1028. Konstantins döttrar bestämde öfver tronen. Den äldre, den 48-åriga, lättsinniga Zoë (d. 1050), upphöjde till kejsare sin gemål, den 60-årige Romanos III (d. 1034). Efter honom äktade hon en ung hoftjänsteman, Mikael IV Paflagoniern (1034--41), hvilken bl. a. hade Harald Hårdråde (se denne) i sin tjänst som fältherre, medan Mikaels skicklige broder eunucken Johannes såsom minister styrde staten. Efter Mikaels död adopterade Zoë hans unge systerson Mikael V Kalafates (1041--42), men då denne tvang den gamla kejsarinnan att gå i kloster, störtade en revolution i Konstantinopel Mikael och Johannes, hvarefter Zoë förmälde sig med en släkting, Konstantin IX Monomachos (1042--54). Hans död lämnade tronen åt den yngre af Konstantin VIII:s döttrar, kejsarinnan Teodora. Med henne utslocknade macedoniska dynastien 1056. Tiden efter Basileios II till ättens utgång betecknar en betydelsefull förändring i bysantinska kejsardömets inre och yttre ställning. I södra Italien grundlades den normandiska makten i skarp motsats till bysantinerna; grefskapet Apuliens bildande 1042 satte de kejserliga besittningarna i stor fara, i synnerhet efter normandernas allians med påfvestolen (sedan 1053). Denna allians sammanhängde med den ånyo väckta tvisten mellan Rom och Bysans. Den intrigante patriarken Mikael Kerularios (Cærularius) förnyade 1053 fördömelsen af flera af latinska kyrkans lärosatser. Den påfliga kurians legater uttalade 1054 i Sofiakyrkan förbannelsen öfver Konstantinopels patriark och alla anhängare af grekisk ritus och dogmsystem. I det inre pågick ända sedan 800-talet en ombildningsprocess af genomgripande social och politisk betydelse: uppkomsten af en ny aristokrati, stödd på oerhörda jordbesittningar, särskildt på Peloponnesos och i Mindre Asien. Redan vid Basileios II:s död voro de flesta stora ätter färdigbildade, som sedan följa bysantinska historien till dess slut: Dukas, Komnenos, Palaiologos, Melissenos, Angelos, Kantakuzenos m. fl. Det innebar en oerhörd fara för staten, i det att aristokratien sträfvade att behärska kejsardömet och utbildade partikularistiska tendenser, som till slut skulle spränga bysantinernas på sträng centralisation byggda statsväsen. Redan Teofilos hade sökt hämma bildandet af storgods; Konstantin VII försökte en reduktion af små gods (soldatgods), som aristokratien under hans regering förvärfvat. Basileios II gick ännu längre och återupplifvade den under romerska tiden brukliga, men småningom afskaffade solidariska ansvarigheten för skatterna inom hvarje skattedistrikt. Men efter Basileios' död fick aristokratien ohejdadt utvecklas. Perioden 1056--1204 betecknar bysantinska statens fortgående upplösning genom feodalismens segerrika inträngande i det inre statslifvet och genom den under korstågsperioden till öppen konflikt växande fiendskapen med den latinska kristenheten, den franko-normandiska krigaradeln och de italienska handelsrepublikerna. Perioden inledes med aristokratiens segerrika uppror mot kronan, företrädd af den gamle senatorn Mikael VI Stratiotikos (1056--57), till hvilken den döende Teodora öfverlämnat basilidernas kejsarmakt. Resningen utgick från Mindre Asien, där Isak I Komnenos (1057--59) utropades till kejsare. Mikael tvangs att nedlägga kronan. Isak Komnenos tillhörde den grekisk-asiatiska högadeln, var förmäld med den siste bulgariske konungens dotter och egde ofantliga besittningar i Paflagonien. Såväl han som hans broder och minister Johannes voro dugliga statsmän. Redan 1059 drog sig Isak tillbaka till ett kloster och lämnade kronan åt sin vän, den som ämbetsman skicklige, men som regent oduglige Konstantin X Dukas (1059--67), som höjde solden åt sina väringar (se d. o.), men demoraliserade den öfriga armén genom sin snålhet. Konstantins änka, Eudokia