Makrembolitissa, sökte som förmyndare för sina tre omyndiga söner ett stöd mot adeln. Hon lät bl. a. som högförrädare föra inför sig den unge, sköne strategen, men när Eudokia, moder till nio barn, såg hans härliga gestalt, upphöjde hon honom till gemål och kejsare som Romanos IV Diogenes (1067--71), hvilken med kraft stred emot seldschukernas nybildade makt i ö., till dess han genom förräderi råkade i fångenskap hos sultan Alp Arslan 1071. Ehuru han genast frigafs mot lösen, hade hans fiender begagnat tillfället att förklara den unge Mikael VII Parapeinakes (1071--78) myndig och tvungit Eudokia att gå i kloster. Den återvändande Romanos blef öfverväldigad, bländad och dödad. Mikaels usla regering förde bysantinernas rike nära fullständig undergång. 1071 föll Bari, grekernas sista besittning i Apulien, i Robert Guiscards händer. Mot uppror i Mindre Asien visste Mikael och hans minister Psellos intet annat råd än ett fördrag med seldschukerna, hvarigenom kejsaren formligen afträdde en del områden i Mindre Asien. Därigenom uppkom riket Rūm l. Ikonium. Mikael VII störtades 1078 af Nikeforos III Botaneiates (1078--81), hvilkens regering utgjorde en oaflåtlig kamp mot adliga motkejsare i alla delar af riket, till dess ändtligen en revolution förde till makten Alexios I Komnenos (1081--1118), yngre son till Isaks broder Johannes. Alexios var en af sin tids största statsmän, en outtröttligt verksam regent och duglig fältherre, i synnerhet framstående som slug och skicklig diplomat. Genom titlar och andra förmåner lyckades han lugna de rivaliserande adelspretendenterna, vann fred af seldschukerna genom att bekräfta deras eröfringar, bl. a. Nicæa, som för en tid blef sultanatet Rūms hufvudstad, och köpte den mäktiga handelsrepubliken Venezias bistånd genom fördraget 1082, som gaf venezianerna ett stort kvarter med egen jurisdiktion i Konstantinopel och rätt att fritt handla öfver hela riket -- allt detta för att samla rikets krafter mot den öfverhängande fara, som låg i normandernas angrepp. 1081 gingo nämligen Robert Guiscard och hans son Boemund öfver till Epirus och inträngde i Macedonien och Tessalien. Endast genom att förena sig med kejsar Henrik IV i hans kamp mot påfven och normanderna kunde Alexios hejda angreppet. Robert Guiscards död (1085) och oenigheten mellan hans söner afvände faran, och Alexios återtog det förlorade. Därpå återställde och tryggade han rikets nordgräns mot de vilde petjenegerna, hvilkas makt för alltid krossades (1091). Alexios, som ensam var för svag mot de krigiske seldschukerna, beslöt begagna sig af den allmänna harm, som deras tryckande behandling af de kristna i Orienten väckt i Västerlandet, och vände sig till påfven Urban II med bön om hjälp. Den bysantinska politiken möttes af den religiöst ridderliga rörelsen i västra Europa, och till stor oro för de bysantinske statsmännen förde det första korstågets hänförelse en hel folkvandring öfver det grekiska riket emot Palestina. Alexios visste leda strömmen öfver bysantinska området utan alltför stora skador och bruka den till egen vinst. Han vann också tillbaka Nicæa 1097 och en god del af riket Ikonium. Grekernas egoistiska och falska politik väckte emellertid antipati hos latinarna, som den fortgående beröringen endast ökade. Alexios' fruktan för de västerländske riddarna, särskildt den gamle motståndaren Boemund af Tarent, var icke ogrundad. Denne grundlade ett eget välde i Antiokia, hvarifrån han i förening med Venezias handelsrival Pisa från 1099 genom öppet krig sökte utvidga sig på bysantinernas bekostnad. Boemund hyste samma plan, som fjärde korståget realiserade, då han 1107 förde en stor korshär, som hans svärfader, Filip I i Frankrike, gett honom emot de otrogne i Syrien, till Epirus för att störta Ö. Hän blef emellertid besegrad af den vaksamme Alexios, och hans död (1111) befriade bysantinerna tills vidare från faran. Samma år vann Alexios Pisa genom ett handelsfördrag, som medgaf pisanerna liknande förmåner som Venezia. I den inre politiken sökte Alexios återgå till de äkta bysantinska statstraditionerna och återställa basilidernas centraliserande despotism. Emot adeln sökte han stöd i den ortodoxa kyrkan, en politik, som äfven de följande komnenerna följde. Alexios' kostsamma diplomati och många krig föranledde emellertid ett ovanligt skattetryck, som bl. a. föranledde myntförsämring i stor skala, äfven vid den f. ö. från antiken synnerligen väl upprätthållna präglingen af guldmynt. Alexios' son Johannes II Kalojohannes (1118--43), bysantinska kejsarlängdens ädlaste regent, var liksom fadern en utmärkt härskare, men mer öppen och fri från bigotteri. Med kraft häfdades och fortsattes restaurationsarbetet. Johannes lämnade en utmärkt här och fylld skattkammare åt sin son Manuel Komnenos (1143--80). Denne förenade en bysantinsk aristokrats omfattande litterära och teologiska bildning och grundliga politiska uppfostran med frankisk ridderlighet och tapperhet. Han visade dock böjelse för fantastiska, gränslösa planer. Han lyckades undgå andra korstågets faror, ehuru i Ludvig VII:s här utanför Konstantinopel öppet talades om stadens stormning och Roger II af Neapel-Sicilien fann för godt att samtidigt göra infall i Grekland. I högre grad än någon föregående kejsare sedan Justinianus inblandade Manuel sig i den västerländska politiken, särskildt i Ungern och Italien. I förbund med påfven Alexander III i dennes kamp mot Fredrik Barbarossa sökte han bli erkänd som den ende legitime kejsaren och erbjöd sig att för detta pris ställa grekiska kyrkan under påfvestolen. Underhandlingarna strandade 1167 på påfliga kurians vägran. Manuel gynnade införandet af riddarväsendets kavalleri och stridssätt i bysantinska armén, tog västerländska trupper i sin sold, anställde latinare i bysantinska förvaltningen och knöt flerfaldiga familjeförbindelser mellan sin ätt och västerländska dynastier. På den tiden öfverflyttades sidenindustrien till Italien. I merkantilt afseende började italienarna öfverflygla de grekiske köpmännen inom riket; äfven Genua fick (1155) liknande privilegier som Pisa och Venezia, och i Konstantinopel funnos vid Manuels död 60,000 latinare. Fåfänga försök att emancipera sig från detta inflytande, såsom kriget med Venezia 1171--75, endast retade de mäktiga handelsstaterna. Manuels egendomliga latiniserande politik väckte så mycket större ovilja och förstämning hos bysantinerna, som grekisk