nationalkänsla i högre grad än förut utbildats under denna period. Den tog sitt uttryck bl. a. i uppspirande diktning på folkspråket, nygrekiskan, och å andra sidan i begynnande grekisk renässans i litteratur och konst. Den tog efter Manuels död ett annat uttryck i den fasaväckande massakern på hufvudstadens latinska befolkning i sammanhang med den revolution, som 1182 störtade Manuels frankiska änka, Maria af Antiokia, och skaffade makten åt hans kusin, den 70-årige prins Andronikos Komnenos, såsom regent för Manuels unge son Alexios II (1180--84). Andronikos, som fört ett äfventyrligt lif, greps af demonisk mordlust och lät röja undan alla, som kunde stå honom i vägen. Maria af Antiokia dömdes till döden 1183, och kejsar Alexios stryptes 1184. Som kejsare var Andronikos (1184--85) af en viss demokratisk läggning, som väckte högadelns motstånd. En flyende komnenisk prins tillkallade normanderna, som 1185 under oerhörda grymheter sköflade rikets andra stad, Thessalonike. En revolution i Konstantinopel förde till makten en ny dynasti, det med komnenerna nära befryndade huset Angelos, 1185. Folkmassan mördade Andronikos på det ohyggligaste sätt. Den svage och slösande Isak II Angelos (1185--95), dotterson till Teodora, Alexios I:s dotter, störtades och bländades efter 10 års regering af sin äldre broder, den lika oduglige Alexios III (hvilken upptog namnet Komnenos). Dessa båda regeringar fullbordade den inre upplösningen. Normanderna fördrefvos visserligen från fasta landet, men Kefalonia och Zakynthos blefvo normandiska länsstater. 1186 började det stora valakisk-bulgariska uppror, som, under ledning af bröderna Peter och Johannes Asan, skapade det mäktiga nybulgariska riket, hvilket efter några år utsträckt sin makt t. o. m. öfver norra Tracien ända till nedre Maritza. I Grekland och Mindre Asien utvecklades de förnämsta familjernas godskomplexer till hela provinser. De aflägsnare ståthållarna blefvo fullt okontrollerade furstar med så godt som ärftlig värdighet. Sådan var den inre ställningen, då ändtligen allt det hat, som stridande religiösa, politiska och merkantila intressen under korstågsperioden alstrat mellan Västerlandets folk och grekerna, urladdade sig i det s. k. fjärde korstågets angrepp mot Konstantinopel. Venezias sluga och egoistiska politik, ledd af den gamle dogen Enrico Dandolo, förmådde korsriddarna trots påfliga kurians protester att antaga ett anbud af den landsflyktige prins Alexios, den störtade Isaks son, att såsom hans hjälptrupper återupprätta faderns tron mot ofantliga penningbelöningar, hjälp mot de otrogne och grekiska kyrkams återförande under Kom. I juni 1203 landade korshären vid Skutari midt emot Konstantinopel. Alexios III flydde. Den blinde Isak (1203--04) besteg ånyo tronen jämte sin son Alexios IV (1203--04); men blodiga sammandrabbningar mellan hufvudstadens bysantinska befolkning och de latinska hjälptrupperna samt omöjligheten att kunna utpressa de lofvade penningsummorna och än mer att förmå grekiska prästerskapet till underkastelse under påfven föranledde efter några månader öppen brytning mellan Alexios och korshären, som för egen räkning började Konstantinopels belägring. En revolution i hufvudstaden störtade i jan. 1204 den oduglige Alexios IV, hvilken stryptes. Isak dog under intrycket häraf. En aflägsen släkting, Alexios V Dukas (Murzuflos), utropades till kejsare och organiserade ett förtvifladt motstånd. 12--13 april 1204 togs staden med storm. Alexios V flydde. Under det att korshären inträngde i den brinnande staden, utropades i Sofiakyrkan till kejsare den tappre Teodor Laskaris, Alexios III:s måg, men han flydde. Den sköna och rika hufvudstaden undergick en förfärlig plundring, som förstörde en del af antikens konstskatter. Med Konstantinopels fall kan egentligen det gamla bysantinska kejsarriket för alltid anses fallet, ehuru på dess ruiner inom kort den grekiska reaktionen mot latinarna danade en mängd småstater med mer eller mindre legitima anspråk att betraktas såsom Öst-Roms verkliga arftagare. Perioden 1204--1453 utmärkes af det gamla bysantinska statsområdets omgestaltning till ett helt system af själfständiga och rivaliserande stater: frankisk-italienska feodalvälden och venezianska eller genuesiska kolonier, nationellt grekiska kejsardömen och mäktiga slaviska monarkier, albanesiska furstendömen och turkiska krigarstater. Balkanhalföns åldriga kulturländer förete ett rikt och brokigt lif under växlande kamp mellan latinsk bildning och religion samt bysantinsk-slavisk och muhammedansk-asiatisk, till dess osmanerna genom eröfringen af den starka militäriska centralställningen vid Bosporen för århundraden stadgade sitt välde öfver sydöstra Europa. -- Den segrande korsriddarhären hade varit för svag för att dana en lifskraftig stat; äfven militäriskt kunde den blott småningom och endast till en del genomföra eröfringen. Af hufvudstaden med Tracien (för såvidt det ej var bulgariskt) och nordvästra kanten af Mindre Asiens kustland bildades Latinska kejsardömet Romania, till hvars kejsare korsriddarna valde Balduin af Flandern (se denne). Under dess suveränitet inrättades efter hand konungariket Thessalonike, omfattande större delen af Macedonien och Tessalien, af markgrefve Bonifatio af Monferrato, hertigdömet Aten (Attika och Beotien) af riddaren Otto de la Roche, furstendömet Achaia (Peloponnesos) af Geoffroi de Villehardouin och bland Egeiska hafvets öar hertigdömet Naxos af venezianen Marco Sanudo. Af dessa stater lyckades de tre sistnämnda erhålla en ganska solid ställning och uppnå för en tid ett blomstrande tillstånd med en egendomlig blandning af latinsk och grekisk kultur. Kejsardömet "Romania" och konungariket Thessalonike fingo däremot aldrig någon fast organisation; insättandet af en romersk-katolsk patriark och romerska biskopar samt de grekiska kyrkogodsens partiella sekularisering gjorde den kufvade grekiska befolkningen ytterligt oförsonlig och hätsk mot den nya ordningen. Bulgarernas af flyktande grekiska ädlingar tillkallade tsar, Johannes, tillintetgjorde i slaget vid Adrianopel 1205 korsriddarnas rykte för oöfvervinnelighet, och kejsar Balduin I omkom i bulgarisk fångenskap. Hans tappre broder kejsar Henrik dog redan 1216, och därmed var det slut på latinska kejsardömets expansiva kraft. Konungariket