Thessalonike dukade redan 1222 under för den grekiska reaktionen, och kejsardömet Romania förde en tynande tillvaro undar de obetydlige härskarna af ätten Courtenay: kejsar Henriks svåger Peter (d. 1217) och syster Jolanta (d. 1219), deras söner Robert (d. 1228) och Balduin II (till rikets undergång 1261). Republiken Venezia hade vid delningen af de bysantinska länderna erhållit omfattande kuststräckor och de flesta öarna, men den mäktiga handelsstaten kunde endast till ringa del genomföra eröfringen däraf och nöjde sig med att småningom bringa under sitt omedelbara välde en del öar med Kreta (Kandia) och Eubea som hufvudorter, en mängd spridda hamnstäder på Peloponnesos och i Tracien samt ett utvidgadt område i Konstantinopel, där dess ståthållare (podestà) spelade en ledande roll. De förnämsta grekiska stater, som bildades vid den allmänna upplösningen efter Konstantinopels fall, voro kejsardömet Trabezon, grundlagdt af några prinsar af den komneniska ätten och omfattande nordöstra kustremsan af Mindre Asien samt de grekiska kolonierna på Krim, despotatet Epirus under en sidogren af huset Angelos, hvars furstar efter konungariket Thessalonikes eröfring (1222) äfven upptogo kejsartiteln, samt kejsardömet Nicæa, bildadt af den flyende Teodor Laskaris. Nicæa blef snart ett synnerligen blomstrande grekiskt välde, dit bysantinernas förnämsta statsmän och lärde samlades. De kraftige och intelligente kejsarna Teodor I Laskaris (d. 1222), hans måg Johannes III Vatatzes (d. 1254) och dennes son Teodor II Laskaris (d. 1258) utsträckte rikets gränser öfver hela nordvästra delen af Mindre Asien ända ned till floden Meander, öfver en del af öarna och 1246 äfven öfver en stor del af Tracien och Macedonien med staden Thessalonike. Furstarna af huset Angelos tvungos att uppge kejsartiteln och hylla kejsarna i Nicæa. 1261 lyckades ändtligen Mikael VIII Palaiologos (1259--82), en tapper fältherre, som 1259 blifvit medkejsare och regent för Teodor II:s omyndige son Johannes IV Laskaris (1258--61), att genom öfverraskning bemäktiga sig Konstantinopel. Därmed var i samtidens ögon det bysantinska kejsardömet återupprättadt. Äfven de komneniske kejsarna i Trabezon uppgåfvo 1282 titeln af östromerska kejsare till palaiologernas förmån. Den ärelystne Mikael VIII vågade efter Konstantinopels eröfring blända och undantränga sin myndling. Den nya dynastien (palaiologernas ätt, 1259--1453) trädde i nära förbindelse med republiken Genua, som nu förvärfvade samma öfvermäktiga och privilegierade ställning i grekiska kejsarriket som förut Venezia i det latinska. Men den grekiska reaktionens kraft var förbi. På Peloponnesos lyckades visserligen kejsar Mikael fatta fast fot och utvidga sig i ständig strid med furstarna af Achaia och deras arftagare, konungarna af Neapel, till dess omkr. 1430 hela halfön åter var grekisk, med undantag af de venezianska hamnstäderna. Men f. ö. är grekiska kejsardömets historia efter Mikaels död (1282) endast berättelsen om det grekiska väldets långa politiska dödskamp. Provinsernas systematiska utsugning och tillbakasättande för att rikta och försköna hufvudstaden ruinerade snart det välstånd, som huset Laskaris' omsorg för sitt rike framkallat, och arméns samt i synnerhet flottans förfall under Mikaels efterträdare ledde till oupphörligt styckande af restaurationskejsardömet. De palaiologiske härskarna voro i regel personligen begåfvade och intresserade för vetenskap och konst, men som statsmän medelmåttiga, därjämte invecklade i oupphörliga familjetvister och en tid nära att undanträngas af ätten Kantakuzenos. Mikael VIII:s son Andronikos II (1282--1328) tvangs till tronafsägelse af sin sonson Andronikos III (1328--41). Dennes son Johannes V (1341--91) var en tid undanträngd af sin medregent och förmyndare, Johannes VI Kantakuzenos, hvilken störtades 1354 (sonen Mattias Kantakuzenos uppträdde som Johannes V:s motkejsare, till dess äfven han, 1357, tvangs att nedlägga kronan), samt 1376--79 af sin son Andronikos IV, hvilkens son Johannes VII sedermera uppträdde som tronpretendent. Efter Johannes V:s död besteg hans yngre son Manuel II (1391--1425) tronen och följdes af sina söner Johannes VIII (1425--48) och den ridderlige Konstantin XI (1448--53), den siste grekiske kejsaren i Konstantinopel. Under förra delen af 1300-talet såg det ut, som om den slaviska nationaliteten under serbernas ledning skulle bli Balkanhalföns herre. Miljutin (1275--1321) och än mer Stefan Dusjan (1331--55) utsträckte serbernas makt öfver stora sträckor af Tracien, Macedonien, Epirus och Tessalien, och Stefan Dusjan lät 1346 kröna sig till serbernas och grekernas kejsare, men efter hans död förföll serbernas stat. I stället började osmanernas rike utbreda sig, först i Mindre Asien, där efter Nicæas förlust (1330) den grekiske kejsarens makt var slut (endast staden Filadelfia förblef, till 1390, grekernas besittning), därefter i Europa, hvarest prins Sulejman 1357 fattade fast fot och Murad I efter Adrianopels eröfring (1361) kunde upprätta den turkiska prov. Rumili. Slaget på Kosovo polje 1389 bröt för alltid de sydslaviska folkens krafter. Kejsarna i Konstantinopel köpte sig en osäker fred genom att erkänna sig som sultanens tributpliktiga vasaller. Ett ögonblick såg det ut, som om äfven den osmanska makten skulle falla sönder för mongolernas anfall. Slaget vid Angora 1402 tycktes fullständigt slå den unga staten i spillror, men redan 1413 hade Muhammed I ånyo samlat riket i sin hand, och efter Thessalonikes eröfring af osmanerna (1430) egde de palaiologiske kejsarna ej mer än hufvudstaden med omgifvande campagna till några kvadratmils omfång, Peloponnesos och några öar. Grekiska nationalitetens nedgång visade sig äfven i albanesernas kraftiga utbredning under senare hälften af 1300-talet i Epirus, det egentliga Grekland och på Peloponnesos. Rikets inre lif behärskades nära nog af den bittra kampen mellan ortodoxa och unionister. Redan Mikael VIII hade 1274 på mötet i Lyon låtit sina sändebud erkänna påfvens supremati för att afvärja huset Anjous i Neapel hotande angrepp; och under den följande kampen mot turkarna återupptogo de grekiske statsmännen gång på gång underhandlingarna med påfliga kurian, under det att folkmassan med växande fanatism