Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Östromerska riket (Öst-Rom, Bysantinska riket l. Grekiska kejsardömet) - Öst-Rumelien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
höll fast vid sin gamla kyrkas alla rituella och
dogmatiska egendomligheter. Underhandlingarna med
Rom ledde till en formlig uppgörelse, då Johannes
VIII med ett lysande följe af andliga och
världsliga stormän på kyrkomötet i Florens 1439
undertecknade unionsakten mellan grekiska och romerska
kyrkan. Hofvet och en del af de politiskt ledande
kretsarna höllo fast vid unionen, men massan
fördref unionsvänliga prelater eller tvang dem att
afsvärja. Ju närmare faran af Konstantinopels fall
förestod, dess mer tilltog emigrationen af grekiska
lärde till Västerlandet. Ändtligen gjorde
Muhammed II:s stormning af Konstantinopel (se d. o.,
sp. 844) 29 maj 1453 för alltid slut på riket.
1456–58 följde eröfringen af det latinsk-grekiska
hertigdömet Aten, 1460 af palaiologernas välde
på Peloponnesos, 1461 af komnenernas i Trabezon
och därpå, i oafbruten kamp med Venezia och
Genua, johanniterna på Rhodos m. fl., den
fullständiga underkastelsen af all grekisk nationalitet
under osmanernas herravälde. Jfr Turkiet,
sp. 404.
Litteraturen om Ö. är mycket rik, hvilket kan
ses redan vid en blick i K. Krumbachers sällsynt
lärda "Geschichte der byzantinischen litteratur"
(2:a uppl. 1897). Banbrytande var Du Cange,
"Historia bizantina" (1680), vidare Ch. Le Beau,
"Histoire de Bas-Empire" (22 bd, 1756–79,
fortsatt af Ameilhon med 5 bd till 1811; ny uppl.
1827). Mästaren äfven på detta område var E.
Gibbon, "History of the decline and fall of
the roman empire" (1776–88; många uppl.), som
dock ej kunde frigöra sig från upplysningstidens
allmänna uppfattning af kristendomens fördärfliga
inflytande på de antika staterna. Nämnas bör
Gfrörer, "Byzantinische geschichten" (1872–74).
Ett utmärkt arbete är G. Finlay, "A history of
Greece" (utg. af H. F. Tozer 1877). Se ock K. Hopf,
"Geschichte Griechenlands im mittelalter" (i Ersch
och Grubers "Enzyklopädie", bd 85–86,
1867–68), K. Paparrhegopulos’ Grekiska folkets historia
(på grek.; 2:a uppl. 1887–88), Sp. Lambros,
Greklands historia (på grek., 1888), G. Fr. Hertzberg,
"Geschichte der byzantiner und des osmanischen
reiches" (1883; i Onckens "Allgemeine geschichte
in einzeldarstellungen", II: 7), C. W. C. Omans
populära skildring "The byzantine empire" (1892),
H. Gelzer i Krumbachers ofvan nämnda arbete
(1897) samt flera kortfattade framställningar,
bl. a. K. Koth, "Geschichte des byzantinischen
reichs" (1901), J. B. Bury, "History of the Eastern
roman empire" (1912), Ch. Bayet och A. Rambaud
i E. Lavisse och A. Rambaud, "Histoire générale"
(1893–94). G. Ferrero har i "Revue des deux
mondes" 1919–22 lämnat en öfversikt af den
diokletiansk-konstantinska författningens uppkomst,
som dock innehåller åtskilligt uppkonstrueradt,
M. P:son Nilssons märkliga arbete "Den romerska
kejsartiden" (I, 1921) omfattar ej mera än de förste
östromerske kejsarna (t. o. m. Zenon). Se f. ö.
litteraturförteckningarna af Kornemann i Gercke
och Norden, "Einleitung in die klassische
alterthumswissenschaft". Specialafh. anföras delvis i
de föregående artiklar i Nordisk familjebok, som
beröra östromerska personligheter och förhållanden,
och i större encyklopedier af Pauly-Wissowa,
Daremberg och Saglio, Hauck m. fl. Äfven i
publikationerna från ryska vet. akad. och
inrikesministeriet finnas bidrag.
L. S. (J. C.)
Öst-Rumelien, autonom turkisk provins under
ett antal år från 1878, numera ingående i
konungariket Bulgarien. Det gränsade i n. och n. v., till
det ursprungliga furstendömet Bulgarien, i s. v.
och s. till de turkiska vilajeten Saloniki och
Adrianopel, i ö. till Svarta hafvet. Detta område utgör
i stort sedt dalen mellan Balkan- och
Rhodopebergen, genomströmmad af Maritza och dess biflod
Tundža jämte deras tillflöden. Skyddadt mot n.
af Balkan, har det mildare vintrar och rikare
växtlighet än Nord-Bulgarien; en egendomlighet bland
dess produkter är rosor, af hvilka beredes rosenolja
(särskildt i den vackra Kazanlük-dalen).
Befolkningen uppgick till omkr. 1 mill., hvaraf ung. 7/10
grekisk-katolska bulgarer, 2/10 turkar och
muhammedanska bulgarer (pomaker, se d. o.), resten
greker, zigenare, judar etc. Hufvudstad var
Filippopel (Plovdiv); hufvudorter i landets distrikt,
jämte denna, voro Tatar-Pazardžik, Stara-Zagora,
Chasköi, Sliven och hamnstaden Burgas.
Ö. var en genom Berlin-kongressen 1878
tillskapad nybildning utan historiska och nationella
grunder. Dess tidigare historia sammanfaller med
Bulgariens (se d. o.). Det spelade en betydande roll
vid resningen mot turkarna 1876 och led särskildt
hårdt vid dess undertryckande. Det ingick också
i det genom Ryssland i San Stefano-freden 3 mars
1878 upprättade stora bulgariska furstendömet. På
grund af Englands och Österrike-Ungerns motstånd
mot den maktutvidgning för Ryssland, som detta
innebar, genomfördes i Berlin-traktaten 13 juli
1878 den kompromissen, att Ö. lösslets från
Bulgarien och gjordes till en turkisk provins med
administrativ autonomi, med en kristen
generalguvernör utsedd af Porten med stormakternas
bifall för en period af fem år. Den närmare
organisationen af provinsen utarbetades af en europeisk
kommission genom det organiska statutet 26 april
1879 (495 artiklar jämte 13 bilagor med 637
artiklar), enligt hvilket Turkiets lagar förblefvo i
kraft, rätt skipades i sultanens namn, denne
utnämnde högre officerare i den nationella milisen,
sanktionerade generalguvernörens utnämning af
högre ämbetsmän, hade vetorätt mot landtdagens
beslut i fråga om lagar och budget och skulle
uppbära 3/10 af landets inkomster jämte vissa särskilda
intäkter. Ö:s skilsmässa från Bulgarien väckte inom
båda landsdelarna stor förbittring, och militära
organisationer bildades i Ö. under namn af
gymnastikföreningar. Provinsens upprättande
genomfördes dock utan motstånd, men agitationen för
återförening fortgick, under hand uppmuntrad af
ryssarna. Den ryska ockupationen, under hvilken
Ö. förvaltades af general Stolypin, upphörde 1879;
i maj s. å. utnämndes till generalguvernör furst
Alexander Vogorides (Aleko pascha, se d. o.). Det
politiska lifvet förflöt till en början relativt lugnt,
frånsedt lokala strider med turkiska friskaror och
slitningar mellan generalguvernören och den ryske
generalkonsuln Krebel. Den politiska krisen i
Bulgarien 1881–83 återverkade på Ö., dit
oppositionella element från furstendömet togo sin tillflykt;
en partibildning (konservativa l. "unionister" och
radikaler) uppkom nu också bland Ö:s bulgarer.
Aleko paschas mandat förnyades icke vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
