höll fast vid sin gamla kyrkas alla rituella och dogmatiska egendomligheter. Underhandlingarna med Rom ledde till en formlig uppgörelse, då Johannes VIII med ett lysande följe af andliga och världsliga stormän på kyrkomötet i Florens 1439 undertecknade unionsakten mellan grekiska och romerska kyrkan. Hofvet och en del af de politiskt ledande kretsarna höllo fast vid unionen, men massan fördref unionsvänliga prelater eller tvang dem att afsvärja. Ju närmare faran af Konstantinopels fall förestod, dess mer tilltog emigrationen af grekiska lärde till Västerlandet. Ändtligen gjorde Muhammed II:s stormning af Konstantinopel (se d. o., sp. 844) 29 maj 1453 för alltid slut på riket. 1456--58 följde eröfringen af det latinsk-grekiska hertigdömet Aten, 1460 af palaiologernas välde på Peloponnesos, 1461 af komnenernas i Trabezon och därpå, i oafbruten kamp med Venezia och Genua, johanniterna på Rhodos m. fl., den fullständiga underkastelsen af all grekisk nationalitet under osmanernas herravälde. Jfr Turkiet, sp. 404. Litteraturen om Ö. är mycket rik, hvilket kan ses redan vid en blick i K. Krumbachers sällsynt lärda "Geschichte der byzantinischen litteratur" (2:a uppl. 1897). Banbrytande var Du Cange, "Historia bizantina" (1680), vidare Ch. Le Beau, "Histoire de Bas-Empire" (22 bd, 1756--79, fortsatt af Ameilhon med 5 bd till 1811; ny uppl. 1827). Mästaren äfven på detta område var E. Gibbon, "History of the decline and fall of the roman empire" (1776--88; många uppl.), som dock ej kunde frigöra sig från upplysningstidens allmänna uppfattning af kristendomens fördärfliga inflytande på de antika staterna. Nämnas bör Gfrörer, "Byzantinische geschichten" (1872--74). Ett utmärkt arbete är G. Finlay, "A history of Greece" (utg. af H. F. Tozer 1877). Se ock K. Hopf, "Geschichte Griechenlands im mittelalter" (i Ersch och Grubers "Enzyklopädie", bd 85--86, 1867--68), K. Paparrhegopulos' Grekiska folkets historia (på grek.; 2:a uppl. 1887--88), Sp. Lambros, Greklands historia (på grek., 1888), G. Fr. Hertzberg, "Geschichte der byzantiner und des osmanischen reiches" (1883; i Onckens "Allgemeine geschichte in einzeldarstellungen", II: 7), C. W. C. Omans populära skildring "The byzantine empire" (1892), H. Gelzer i Krumbachers ofvan nämnda arbete (1897) samt flera kortfattade framställningar, bl. a. K. Koth, "Geschichte des byzantinischen reichs" (1901), J. B. Bury, "History of the Eastern roman empire" (1912), Ch. Bayet och A. Rambaud i E. Lavisse och A. Rambaud, "Histoire générale" (1893--94). G. Ferrero har i "Revue des deux mondes" 1919--22 lämnat en öfversikt af den diokletiansk-konstantinska författningens uppkomst, som dock innehåller åtskilligt uppkonstrueradt, M. P:son Nilssons märkliga arbete "Den romerska kejsartiden" (I, 1921) omfattar ej mera än de förste östromerske kejsarna (t. o. m. Zenon). Se f. ö. litteraturförteckningarna af Kornemann i Gercke och Norden, "Einleitung in die klassische alterthumswissenschaft". Specialafh. anföras delvis i de föregående artiklar i Nordisk familjebok, som beröra östromerska personligheter och förhållanden, och i större encyklopedier af Pauly-Wissowa, Daremberg och Saglio, Hauck m. fl. Äfven i publikationerna från ryska vet. akad. och inrikesministeriet finnas bidrag. L. S. (J. C.) Öst-Rumelien, autonom turkisk provins under ett antal år från 1878, numera ingående i konungariket Bulgarien. Det gränsade i n. och n. v., till det ursprungliga furstendömet Bulgarien, i s. v. och s. till de turkiska vilajeten Saloniki och Adrianopel, i ö. till Svarta hafvet. Detta område utgör i stort sedt dalen mellan Balkan- och Rhodopebergen, genomströmmad af Maritza och dess biflod Tundža jämte deras tillflöden. Skyddadt mot n. af Balkan, har det mildare vintrar och rikare växtlighet än Nord-Bulgarien; en egendomlighet bland dess produkter är rosor, af hvilka beredes rosenolja (särskildt i den vackra Kazanlük-dalen). Befolkningen uppgick till omkr. 1 mill., hvaraf ung. 7/10 grekisk-katolska bulgarer, 2/10 turkar och muhammedanska bulgarer (pomaker, se d. o.), resten greker, zigenare, judar etc. Hufvudstad var Filippopel (Plovdiv); hufvudorter i landets distrikt, jämte denna, voro Tatar-Pazardžik, Stara-Zagora, Chasköi, Sliven och hamnstaden Burgas. Ö. var en genom Berlin-kongressen 1878 tillskapad nybildning utan historiska och nationella grunder. Dess tidigare historia sammanfaller med Bulgariens (se d. o.). Det spelade en betydande roll vid resningen mot turkarna 1876 och led särskildt hårdt vid dess undertryckande. Det ingick också i det genom Ryssland i San Stefano-freden 3 mars 1878 upprättade stora bulgariska furstendömet. På grund af Englands och Österrike-Ungerns motstånd mot den maktutvidgning för Ryssland, som detta innebar, genomfördes i Berlin-traktaten 13 juli 1878 den kompromissen, att Ö. lösslets från Bulgarien och gjordes till en turkisk provins med administrativ autonomi, med en kristen generalguvernör utsedd af Porten med stormakternas bifall för en period af fem år. Den närmare organisationen af provinsen utarbetades af en europeisk kommission genom det organiska statutet 26 april 1879 (495 artiklar jämte 13 bilagor med 637 artiklar), enligt hvilket Turkiets lagar förblefvo i kraft, rätt skipades i sultanens namn, denne utnämnde högre officerare i den nationella milisen, sanktionerade generalguvernörens utnämning af högre ämbetsmän, hade vetorätt mot landtdagens beslut i fråga om lagar och budget och skulle uppbära 3/10 af landets inkomster jämte vissa särskilda intäkter. Ö:s skilsmässa från Bulgarien väckte inom båda landsdelarna stor förbittring, och militära organisationer bildades i Ö. under namn af gymnastikföreningar. Provinsens upprättande genomfördes dock utan motstånd, men agitationen för återförening fortgick, under hand uppmuntrad af ryssarna. Den ryska ockupationen, under hvilken Ö. förvaltades af general Stolypin, upphörde 1879; i maj s. å. utnämndes till generalguvernör furst Alexander Vogorides (Aleko pascha, se d. o.). Det politiska lifvet förflöt till en början relativt lugnt, frånsedt lokala strider med turkiska friskaror och slitningar mellan generalguvernören och den ryske generalkonsuln Krebel. Den politiska krisen i Bulgarien 1881--83 återverkade på Ö., dit oppositionella element från furstendömet togo sin tillflykt; en partibildning (konservativa l. "unionister" och radikaler) uppkom nu också bland Ö:s bulgarer. Aleko paschas mandat förnyades icke vid