femårsperiodens utgång 1884, utan till generalguvernör utsågs Gavril pascha (Krstjovitj), den främste af de sex direktorer (ministrar), som utgjorde centraladministrationen. Unionsrörelsen, nu särskildt bedrifven af radikalerna, tog ökad fart, bl. a. på grund af olägenheterna af tullgränsen mot Bulgarien samt sultanens flitiga bruk af sin vetorätt. En sammansvärjning bildades, och genom en i det hela oblodig revolution 18 sept. 1885 afsattes generalguvernören och proklamerades föreningen med Bulgarien under furst Alexander; en provisorisk regering bildades under presidium af G. Stranski. Furst Alexander accepterade det skedda i egenskap af ”furste af Nord- och Sydbulgarien”, en benämning, som dock snart förenklades. Om föreningens genomförande i öfrigt och de i den europeiska politiken djupt ingripande förvecklingar, som därigenom föranleddes, se Bulgarien, sp. 564. Förhållandena reglerades genom en turkisk-bulgarisk öfverenskommelse 1 febr. 1886, modifierad genom stormaktskonferensens i Konstantinopel protokoll 5 april s. å. Generalguvernörskapet uppdrogs åt fursten af Bulgarien med tillämpning af Berlintraktatens bestämmelser, alltså blott för fem år åt gången och under förutsättning af stormakternas godkännande; vissa af muhammedaner bebodda områden (Kyrdžali och pomakbyarna i Rhodope) återgingo i samband därmed under direkt turkisk förvaltning. Trots dessa bestämmelser genomfördes i realiteten Ö:s fullständiga uppgående i Bulgarien. Så var efter revolutionen centralförvaltningen af hela landet förlagd till Sofia, den bulgariska rättskipningen utsträcktes till Ö., dess milis reorganiserades i öfverensstämmelse med den bulgariska armén, tullgränsen slopades, och på våren 1886 valdes äfven i Ö. deputerade till Bulgariens sobranje. Furstendömets abnorma ställning i folkrättsligt afseende under regentskapet efter furst Alexanders afgång sept. 1886 och särskildt under den hvarken af sultanen eller stormakterna erkände furst Ferdinands regering från juli 1887 gjorde de speciella oegentligheterna i fråga om Ö:s förhållanden mindre i ögonen fallande. En nödtorftig reglering af dessa skedde 1896, då i samband med Ferdinands erkännande som furste af Bulgarien han också genom en turkisk ferman i mars under åberopande af 1886 års Konstantinopel-protokoll utsågs till generalguvernör öfver Ö. Motsättningen mellan teori och verklighet beträffande Ö:s internationella ställning kvarstod dock, tills proklamationen af det förenade Bulgarien som oafhängigt konungarike 5 okt. 1908 framtvingade en definitiv lösning. Den genomfördes våren 1909, då Turkiet genom fördraget med Bulgarien 19 april mot vederlag i en af Ryssland förmedlad betalning af Bulgariens skulder, bl. a. 40 mill. frcs för Ö:s resterande afgifter, erkände det nya politiska tillståndet i Bulgarien, alltså äfven dess förening med Ö. Sedan därefter äfven stormakterna erkänt Bulgariens oafhängighet, hade Ö. äfven teoretiskt upphört att existera. Jfr den under art. Bulgarien citerade litteraturen, särskildt Jireček, ”Das fürstenthum Bulgarien” (1891), och därjämte Serkis, ”La Roumélie oriente et la Bulgarie actuelle” (1898). H. B--n. Östrup, Johannes Elith, dansk orientalist och publicist, f. 27 juli 1867 i Köpenhamn, filos. doktor 1891, företog 1891--93 och sedermera flera gånger vetenskapliga resor i Egypten och Syrien samt blef 1898 docent och 1918 professor i semitiska språk. 1896 inträdde han som medarbetare i tidningen ”Vort land”. Bland hans skrifter märkas Studier over Tusind og en nat (gradualafh. 1891), Skiftende horisonter. Skildringer og iagttagelser fra et ridt gennem örkenen og Lilleasien (1894; sv. öfv. s. å.), Historisk-topografiske bidrag til kendskapet til den syriske örken (i Vid. selsk:s skrifter, 1895), afdelningarna arabisk och turkisk litteratur i J. Clausens ”Verdens-literaturhistorie” (1898) och islams historia i ”Folkenes historia” (1907) samt Islam (1914). Han har öfversatt och utgett Umar ibn Muhammad al-Kindi’s beskrifning af Egypten (i Vid. selsk:s skrifter 1896) och Contes de Dama (Leiden, 1897). H. S. N. E. Ebg. Östrupgaard [-går]. Se Lerchenborg. Öst-Ryssland. Se Ryssland, sp. 1423. Östråt, herresäte. Se Austråt (äfven i Suppl.). Östsemitiska. Se Semitiska språk, sp. 59. Östslaver. Se Slaver, sp. 1420, och Slaviska språk, sp. 1425. Öst-Sudan. Se Sudan, sp. 651. Östsvenskar, namn på Finlands svenska befolkning. Öst-Tjutten, sjö. Se Tjutten. Östturkar, äfven kallade uigurer (se d. o. och Turkar, sp. 375). Öst-Turkestan. Se Turkestan. -- I administrativ mening är Ö. (kin. Kansu-Sin-tsiang, Hsin-tschian, Sin-djiang, Sin-kiang, Sin-siang l. Sin-tschiang, ”den nya besittningen”) stundom benämning på alla de kinesiska mer eller mindre oberoende besittningar, som ligga mellan Mongoliet, i n., och Tibet, i s., samt omfatta områdena Kinesiska Turkestan, Ili (Kuldscha) och Kaschgar. Ö. i denna mening betraktas numera som en särskild provins med omkr. 1,426,000 kvkm. areal och l,77 mill. inv. af mycket heterogen art (kaschgarer, kalmucker, kirgiser, tarantsjer m. fl.). Civilguvernören har sitt säte i Ili (enl. ”Statesman’s year-book” 1921). Östturkiska. Se Turko-tatariska språken. Östuna, socken i Stockholms län, Långhundra härad. 4,999 har. 735 inv. (1921). Annex till Lagga, Uppsala stift, Vaksala kontrakt. Östvaagöy [-vågöj]. Se Lofoten. Östvoorne [-fårne], birgittinkloster. Se Brielle. Öttingen. Se Oettingen. Öttingen. 1. Arthur Joachim von Ö., livländsk musikteoretiker och fysiker, f. 1836 i Dorpat, d. 1920 i Leipzig, studerade i Dorpat samt i Paris och Berlin fysik, astronomi och fysiologi samt var 1866--93 professor i fysik vid universitetet i Dorpat, där han inrättade ett meteorologiskt observatorium, och från 1894 honorarie professor i meteorologi och fysik vid Leipzigs universitet. Utom värdefulla fysiska och meteorologiska afhandlingar utarbetade Ö. till stor del 3:e och hela 4:e bandet af Poggendorffs (se denne) biogr. lexikon (1904), skref äfven många monografier i den af honom redigerade samlingen ”Klassiker der exacten wissenschaften” och författade ett betydelsefullt musikteoretiskt verk, Harmoniesystem