kadmiumoxid och Edison kvicksilfver. Sedan en del år bildar emellertid kadmiumoxid hufvudbeståndsdelen i den aktiva massan i de negativa plattorna hos Jungnerackumulatorn, och järn används endast i ganska ringa mängd. Urladdningsspänningen för denna ackumulator är lika med järnnickelackumulatorns, men laddningsspänningen är lägre (i början 1,45 volt), hvarför äfven verkningsgraden är bättre och laddningen mer kan forceras. Jungnerackumulatorn tillverkas inom Sverige af Svenska ackumulator-a.-b. Jungner vid dess fabriker i Oskarshamn och Fliseryd i Småland. Där tillverkades 1913 omkr. 100,000 st. ackumulatorer till ett värde af omkr. 1 mill. kr. Ett dotterbolag drifver en fabrik i Redditch i England. De alkaliska ackumulatorerna ha funnit användning för drift af elektriska lokomotiv, undervattensbåtar samt för belysning af järnvägståg och båtar m. m. 3. Om gasackumulator se Lysgas, sp. 112; om torrackumulator, vaporackumulator och ångackumulator se dessa ord. 1--2. P--r. Ackvisitör, anskaffare, (särskildt i försäkringsfacket) person, som har till yrke att skaffa nya kunder. Acland [ä'klönd], Francis Dyke, engelsk politiker, f. 7 mars 1874, son till den liberale politikern och pedagogen sir Arthur Herbert Dyke A. (f. 1847, underhusledamot 1885--99), har tillhört underhuset sedan 1910, var 1908--10 samt ånyo sedan juni 1915 finanssekreterare i krigsministeriet, 1911-febr. 1915 understatssekreterare i utrikesministeriet och juni 1915-dec. 1916 sekreterare i jordbruksministeriet. Han blef 1915 led. af Privy council. A. tillhörde från början af sin politiska bana det liberala partiets vänstra flygel, afgick ur koalitionsministären samtidigt med Asquith i dec. 1916 och hörde till det fåtal "oafhängiga liberaler", som omvaldes vid Asquith-gruppens stora nederlag vid "khakivalen" i dec. 1918. V. S--g. Acoin. Se Akoin. Suppl. *Aconcagua. -- 3. Bestegs 31 jan. 1906 af schweiziske alpinisten Helbling och bestämdes af honom barometriskt till 7,021 m. Acontius, Jacobus (it. Giacomo Aconcio), italiensk humanist, jurist och teolog, f. omkr. 1500, d. omkr. 1566 i Trient, tillhörde de humanister, som vunnos för lutherdomen och vid den påfliga inkvisitionens upprättande 1540 måste fly från Italien. Han vistades en tid i Basel och utgaf där 1558 sin första kända skrift, De methodo, ett elegant och klart häfdande af vetenskaplig metod. Han fortsatte till Zürich och Strassburg och vistades slutligen, åtminstone 1561--65, i London, där han slöt sig till den evangeliska främlingsförsamlingen. Härunder påverkades han af Sebastian Francks och döparnas spiritualism och vände sig, som Servet, Castellio och andra romanska humanister-protestanter, särskildt mot intoleransen äfven inom protestantismen. Men han nådde långt öfver dem alla i betydelse. Sina tankar nedlade han i boken Stratagemata Satanæ (Satans illistiga försåt; både latinsk och fransk edition, Basel, 1565), hvilken först nyligen blifvit mera observerad, men som visat sig höra till det nyare andelifvets inflytelserikaste böcker. A. stod närmast Luther och såg i honom den, som åter ställt evangeliet på ljusastaken. Han behöll den grundläggande lutherska läran om rättfärdiggörelsen. Men han vände sig mot hela det för katolicismen och gammalprotestantismen gemensamma tvångskyrkosystemet: kyrkan som nödvändig frälsningsanstalt, och en gifven lärokomplex som nödvändig för saligheten. För att öfvervinna detta gjorde A. den för framtiden så viktiga skillnaden mellan det väsentliga och det oväsentliga i kristendomen. Det väsentliga, de få grundläggande och eviga sanningarna äro alla af praktisk art och röra omedelbart vår frälsning. Kristendomens utanverk äro dogmerna, mänskliga försök till tolkning af bibeln, uttryck för subjektiv visshet. Det är Satans list, att han ingett de kristne uppfattningen af dessa olika dogmer, skiljoläror som objektiva sanningar, nödvändiga för frälsningen, och så hetsat kyrka och sekter till blodiga förföljelser mot hvarandra. Den evangeliska reformationen har ock släpat med sådant, som blott vore människofunder, och gjort det till Guds ord. Dess uppgift är nu att åter bringa en rätt insikt om kristendomens väsen och dogmernas historiska karaktär och relativitet och att därmed taga bort all tvångsmakt i trossaker. Sanningen kan bestå blott genom öfvertygelse- och yttrandefrihet. Trostyranniet kan emellertid ej uppryckas med rötterna, förrän man gör slut på teologernas herravälde i kyrkorna och återinför alla kristnas fria profetia. Den sönderbrutna kristenheten (A. är väl den förste, som resolut talar om olika kyrkor) skall då åter närma sig idealet om en enhet därigenom, att hvarje grupp inom densamma blir medveten om, att den blott har en del af sanningen och att alla sträfva hän mot samma mål. -- Med A. stodo två olika kyrkosystem och kristendomsuppfattningar klart utbildade mot hvarandra: tvångskyrkosystemet och religionsfrihetssystemet, den dogmatiska och den historiska synen på kristendomen. Hans bok kom på Tridentkonsiliets index. Den och med den hans tankar fingo omedelbart stor spridning och inflytande. Socinianismen lånade direkt från honom åtskillnaden mellan väsentliga och oväsentliga läror. I Holland infördes A. af Coornheert. Han påverkade Coolhaes, Arminius (som visade sina lärjungar till hans bok), Hugo Grotius (som stundom ordagrant afskrifver honom), Wthenbogaert (som genom A. fick sina ögon öppnade för "toleranspolitiken") m. fl. och hela den holländska kalvinska religionsutvecklingen under 1600-talet; åtminstone 6 holländska uppl. under 1600-talet af hans bok (öfv. 1611) ha vid senaste undersökningar påträffats. Bl. a. torde den kända satsen "in necessariis unitatem, in non necessariis libertatem, in utrisque charitatem" ytterst gå tillbaka på A. (först känd hos rektorn i Augsburg Peter Meiderlin omkr. 1626). Från Holland påverkade hans tankar ej blott Tyskland (Johann Arndt, Calixtus och i sinom tid både pietism, t. ex. Arnold, och upplysning; en tysk öfv. utkom 1647), utan ock Polen (Comenius) och Sverige. Johannes Matthiæ, som hade studerat i Holland och betydde så mycket för Gustaf II Adolfs och Karl X Gustafs tolerans, citerar direkt A. Sitt största inflytande fick dock A. i England under de förste Stuartarnas tid. Från Holland fick puritanen Amesius kännedom om hans bok och prisade honom (1610) som en af sin riktnings