förverkligats. Från Kap reser man, som förut nämnts, med järnväg till Bukama vid öfre Kongo, hvilken där är segelbar till Kongolo; mellan Kongolo--Kindu tar järnvägen åter vid, så följer ett segelbart lopp till Ponthierville och därifrån järnväg till Stanleyville. Där vidtar den projekterade järnvägen Stanleyville--Albertsjön--Nilen, den ännu felande länken i Kap--Kairoleden, som har påbörjats; men här föreligger ännu en lucka af vid pass 1,100 km. Från Rejaf trafikeras Nilen af ångbåtar till Kartum, hvarifrån man med järnväg och båt når Kairo och Alexandria. -- I öst--västlig led kan man redan öfvertvära Ekvatorial-Afrika med båt och järnväg. Från Kongomynningen gå järnvägar och ångbåtslinjer uppför Kongo och tvärs öfver land till Albertville vid Tanganjika, från hvars östra strand (Kigoma) den af tyskarna byggda järnvägen går till Dares-salaam vid Indiska oceanen. Bland mera aktuella planer på utvidgandet af järnvägsnätet må nämnas den under arbete varande banan från Lobito bay (Benguela i Angola) till Katangaområdet vid Rhodesiabanan, hvarigenom en direkt järnvägsförbindelse vinnes till Beira på Afrikas östkust. Vidare planera fransmännen en transsaharaisk bana från Algeriet till Timbuktu vid Niger, hvarifrån den skulle utbyggas dels till det västafrikanska järnvägsnätet, dels till Tsad och Franska Kongo, hvarjämte förbindelselinjer planeras mellan de skilda västafrikanska järnvägarna. -- Det stora problemet är dock f. n. att genom lämplig kombination af vattenvägar och järnbanor bereda snabba och billiga förbindelser inom kontinenten och från dess centrala områden till hamnstäderna. O. Sjn. Upptäcktshistoria. Från sekelskiftet ha forskningsresorna till A. antagit en karaktär, som afviker från föregående tiders. Under det att ännu under slutet af 1800-talet större rent geografiska upptäckter kunde göras, ha under de sista årtiondena de "hvita fläckarna" blifvit så begränsade, att några större ändringar i kartbilden ej kunna komma till stånd genom enstaka forskningsfärder. I stället har de resandes intresse blifvit riktadt på rent vetenskapliga eller ekonomiskt geografiska uppgifter. Det stora värde, som de tropiska produkterna ha för Europas hushållning och industri, åstadkommer, i samband med kolonialmakternas intresse för gränsernas fixerande och för utforskningen af deras koloniers resurser, ett betydande antal resor och expeditioner, som dock, i motsats till föregående tiders, i allmänhet äro af ganska kort varaktighet och ej öfverspänna mer än begränsade områden. De resor, hvarunder kontinenten öfvertväras i olika riktningar, ha visserligen ej helt upphört, men äro relativt få. Bland dem märkes Alexander-Gossling-expeditionen, som efter förlusten af två af sina medlemmar öfvertvärade en föga besökt och delvis obekant sträcka, från Niger och Tsadsjön, samt längs Jeï 1907 tog sig fram till Bahr el-gasal och Port Sudan vid Röda hafvet. Tvärs öfver Sahara ha företagits flera, mest franska, expeditioner, bland hvilka må nämnas Laperrines 1904 från Algeriet till Nigerkröken samt några år senare öfver Sahara från Tuat till Taodeni, hvarunder ett stort okändt område besöktes. Vidare bereste Gautier 1905 Sahara från Tuat--Ahnethöglandet--Gao i Sudan. 1906 gick Hans Vischer från Tripolis öfver Mursuk och det föga bekanta Tibesti till Tsadsjön. Längre söderut öfvertvärade Frans Seiner 1905--07 Syd-Afrika från Sambesifallen till Tyska Sydväst-Afrika; hertig Adolf Fredrik af Mecklenburg afslutade 1908 sin färd från Bukoba öfver Kivusjön till Kongo--Ubangi, under det att hans planer på en nordligare öfvertväring af kontinenten 1910 strandade. K. Kumm trängde 1909 från Niger öfver Schari genom Aukadebbas dalgång och Dar-fur fram till Nilen, under det grefven Viktor Emanuel af Turin (en broder till hertig Ludvig af Abruzzerna) reste från Italienska Somalilandet till Aruvimi och Kongo. 1910 gick Haywood tvärs öfver västra Sahara utgående från Sierra Leone öfver Gao vid Niger och Insalah i Adrar-öknen till Ouargla och Algeriet. F. H. Mellard och E. H. Cholmeley reste från Rhodesia till Egypten. Till sist må nämnas svenska Rhodesia--Kongoexpeditionen 1911--12 (grefve E. von Rosen och doktor R. Fries), hvars färd gick från Kap till Alexandria öfver Bangveolosjön, Tanganjika, Kivu-, Edvards- och Albertsjöarna och hvarunder ett rikligt etnografiskt och botaniskt material insamlades (se Rosen, sp. 868). Äfven några mera turistiskt anlagda öfvertväringar af kontinenten ha företagits, såsom en automobilfärd tvärs öfver Afrika från s. till n. af löjtnant Kelsey 1913 samt en vandring Nigeria--Njassa 1912--13 af miss G. M. Benham. Äfven de tre resor, som hertiginnan af Aosta 1907--08, 1909--10 och 1910--11 företog i Öst- och Syd-Afrika, kunna hänföras till denna kategori af resor, fastän åtskilliga ganska okända trakter besöktes. Inom mera begränsade delar af kontinenten har Nord-Afrika, särskildt det franska kolonial- och intresseområdet, under de senare tjugu åren varit föremål för ett stort antal resor, som, ehuru ofta föranledda af rent militära ändamål, ledt till vidgad geografisk, etnografisk och allmänt naturvetenskaplig kännedom om området. Inom Marokko, som sedan 1904 varit fransk intressesfär och sedan 1912 franskt protektorat, har Atlasområdet undersökts af bl. a. de Ségonzac, de Flotte-Roquevaire, A. Brives (1901--07) och L. Gentil, af hvilka särskildt den sistnämnde gjort betydande resor, Dyé m. fl. ha karterat kustlandet söderut; geologiska och arkeologiska undersökningar ha 1903--05 utförts af Th. Fischer, G. Buchet samt under de senare åren af E. Gallois och L. Gentil, hvarjämte ekonomiska studier företagits af ett flertal expeditioner, delvis utrustade af Geografiska sällskapet i Paris. Sahara har besökts af ett stort antal missioner, ofta under militär ledning. Utom de förut omnämnda längre färderna af Laperrine, Haywood och Gautier må nämnas öfvertväringar af öknen af H. Vischer (1906-07 Tripolis--Nigeria), R. le More (Alger--Timbuktu) samt resor af Requin och Rousseau (Hoggar 1903), Théveniaut (Adrarplatån 1904), Flye Sainte Marie (Tuat--Tenduf 1905), J. E. R. Bourgeois (Algeriska Sahara), d'Almonte (Spanska Marokko), kapten Cortier (1909--10: Ahaggarplatån, landskapen Adrar, Timetrin och Asauad), R. Chudeau (1908: geologiska undersökningar i Air-Sinder), och Villateexpeditionen (magnetiska