Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - American ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stiftelsens kapital utgjorde 1914 534,869 doll. Jfr
Sverige-Amerikastiftelsen. Suppl.
R-n B.
American-scandinavian review, The [thi
əme’rikn skändinei’viən rivjō’]. Se
American-scandinavian foundation. Suppl.
Americus [əme’rikəs], stad i Georgia, Förenta
staterna, 112 km. s. v. om Macon, på vänstra
stranden af floden Muckalee. 8,063 inv. (1910). A. är
en viktig järnvägsknutpunkt. Liflig handel med
bomull.
E. A-t.
*Amerika. Järnvägsnätet är det största
i någon världsdel och omfattar f. n. mer än 600,000
km., hvaraf omkr. fyra femtedelar inom
Nord-Amerika. Enbart på Förenta staterna komma öfver
två tredjedelar. Om fördelningen inom de olika
länderna se Järnvägar (äfven i Suppl.) samt
de skilda staterna. Inom Canada och Förenta
staterna äro de förnämsta banorna
pacifikjärnvägarna (se d. o.), hvilka särskildt i ö.
förbindas af många nord–sydgående banor. I Mexico,
där järnvägsbyggandet äfven försiggår i raskt
tempo, gå de förnämsta banorna från Förenta
staternas gräns mot Mexicos högplatå och
sydöstgräns, hvarjämte järnvägarna öfver
Tehuantepecnäset samt
Manzanillo–Guadalajara–Mexico–Vera Cruz
förbinda oceanerna. I Central-Amerika
märkas tvärbanorna öfver kontinenten i Guatemala
och Panama. Syd-Amerikas järnvägsnät är ännu
det minst utvecklade. Tätast är det i Argentina,
södra Brasilien och Chile, under det att öfriga delar
af kontinenten ha endast enstaka järnvägsstycken.
De viktigare sydamerikanska järnvägarna kunna
med afseende på sitt ändamål fördelas i tre
grupper, sådana, som afse förbindelser med eller mellan
segelbara flodsträckor, de transandinska banorna
samt den panamerikanska. Till den första gruppen
hör ett stort antal smärre järnvägar särskildt på
den atlantiska sidan af Syd-Amerika. Till de
transandinska banorna, som i likhet med de
nordamerikanska pacifikbanorna öfverskrida Andernas
hufvudkedja, kan man förutom transandinska
järnvägen (se d. o.), Buenos Aires–Valparaiso,
räkna de banor, som från pacifikkusten föra upp
på högplatåerna i Bolivia (Antofagasta–Uyuni och
Arica–La Paz), Peru (Mollendo–Arequipa–Puno
samt Oroyabanan) samt Ecuador
(Guayaquil–Quito) och som genom den panamerikanska banan
dels redan fått, dels komma att få förbindelse med
den atlantiska kusten. Af den panamerikanska
järnvägen, som skall förbinda New York med
Buenos Aires och Chiles järnvägsnät, är den
nordamerikanska sträckan färdig till Guatemalas gräns,
inom Central-Amerika äro endast smärre stycken
färdiga i Guatemala, Salvador och Nicaragua; af
sträckan New York–Panama saknas omkr. 15 proc.
I Syd-Amerika är banan klar inom Chile,
Argentina och Bolivia, under det att i Peru, Ecuador och
Colombia endast smärre sträckor äro färdiga,
hvarför ännu minst 4,000 km. i den svåraste terrängen
saknas.
O. Sjn.
Upptäcktshistoria. Nord-Amerika. Några
större upptäckter eller förändringar af kartbilden
ha under de senaste årtiondena ej gjorts och torde
ej heller längre kunna göras i Nord-Amerika med
undantag för området på gränsen till polarområdet.
Däremot fortgår alltjämt den vetenskapliga
utforskningen af världsdelens geografi, etnografi och
ekonomiska resurser och, kan man säga, med i regel
växande intensitet.
Alaska har på grund af guldfynden och
deras utnyttjande varit föremål för ett stort antal
forskningsresor, och litteraturen har vuxit genom
samarbete mellan forskare af flera skilda
nationaliteter, om också af lätt insedda skäl Canada och
Förenta staterna mest bidragit till den ökade
kännedomen om landet och dess resurser. Så har
t. ex. Förenta staternas geologiska undersökning
under Brooks m. fl. sedan 1898 karterat stora
delar af Alaska såväl geologiskt som topografiskt,
hvarvid särskildt grufområdena varit föremål för
mera detaljerade studier. Äfven Canada har
deltagit i gränsområdenas utforskande. Bland mera
märkliga resor och undersökningar må nämnas
glaciärstudier i sydöstra Alaska af R. Tarr och
L. Martin under ett stort antal expeditioner från
1905 och senare; mer eller mindre lyckade
bestigningar af Mount Mac Kinley af Cook 1907(?),
C. E. Rusk 1910, H. C. Parker, Pattersson och
Taylor m. fl. 1910. Alaskas nordkust har besökts
af bl. a. E. K. Leffingwell 1909–10, V.
Stéfansson och Anderson 1908–10. Bland andra resande
i Alaska må nämnas H. J. Smith (1909–10
arkeologi), C. W. Wright och R. H. Sargent
(grufvor), P. S. Smith, A. G. Maddren, L. M. Prindle
m. fl., D. C. Witherspon, J. W. Bayley, B. L.
Johnsson, A. M. Powell, G. B. Gordon m. fl.
Äfven Canada har under de senaste
årtiondena varit ett ofta besökt och studeradt land,
särskildt på grund af de stora ekonomiska
intressen, som anknyta sig till detsamma. Omfattande
topografiska och geologiska karteringar ha egt rum;
af de många resorna kan här endast ett fåtal,
berörande de förut mera okända trakterna,
uppräknas. Så ha gränstrakterna mot Alaska berests
och karterats af Ch. Camsell och I. Keele
(särskildt Yukons källområde 1907–08), Klippiga
bergen och Selkirk range ha besökts af J. N.
Collie, A. O. Wheeler, W. H. Sherzer m. fl.
Canadas högsta berg, Mount Robson, bestegs 1909
af G. Kinney och D. Phillip, andra höga toppar
i Selkirk af Holway, Butters, H. Palmer och E.
Parker m. fl., under det att Brittiska Columbias
kustland geologiskt utforskats af D. Graham, Clapp
och Chippman m. fl. och etnografisk-arkeologiskt
af H. J. Smith m. fl.
Mackenzieområdet och de öde trakterna
mellan sjöarna och Hudson bay (Barren grounds)
ha varit föremål för ett stort antal resor, som
lämnat betydande resultat och omjusteringar af
kartbilden. Bland dessa forskare må nämnas J. W.
Tyrrel från 1900, T. Hanbury, O. O’Sullivan
(1905–09 Hudson bays västra och södra stränder),
E. F. Seton (1907 ö. om Stora Slafsjön), A. H.
Harrison (1906–07 kusten ö. om Mackenzie), V.
Stéfansson (viktiga resor i Mackenziedeltat
1908–09; 1910 och 1911 området ö. om Stora
Björnsjön upp till Coronation bay), Agnes Deans (1908
ekonomiska studier af intresse längs
Athabasca–Mackenzie), J. Macoun (1910 Hudson bay),
Melville och Hornby (1908–10 Stora Björnsjön), Ch.
Leden (1912 Stora fiskfloden), hvarjämte H. V.
Radford och T. G. Street 1911, liksom tidigare
bröderna Tyrrel, öfvertvärade Barren grounds.
Äfven på de arktiska öarna och vid sunden n. om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
