Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arzawa-brefven ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
317
Arzawa-brefven-Asbaggar
318
Arzawa-brefven, två bref, som tillhöra det stora
fynd af lertaflor med babylonisk-assyrisk kilskrift,
som i slutet af 1880-talet gjordes vid El-Amarna
1. Tell el-Amarna i Egypten (se A m a r n a). An-
ledningen till namnet är, att det ena brefvet, det
större, anger sig som skrifvet från farao Ameno-
phis III till Tarhundaraba, konung i landet Ar-
zawa. Det andra, mindre brefvet synes sakna upp-
gift om afsändare och adressat, men öfverensstäm-
mer i språk och skrift med det förra och har
antagits härröra från Arzawalandet.
Norske orientalisten J. A. Knudtzon utgaf 1902
dessa bref i "Die zwei Arzawa-briefe, die ältesten
urkunden in indogermanischer sprache, mit be-
merkungen von Sophus Bugge und Alf Torp".
Knudtzon ansåg sig där kunna fastställa, att språ-
ket i Arzawabrefven, bortsedt från några på baby-
lonisk-assyriskt språk affattade ställen, vore indo-
europeiskt, och han betecknade därför på titel-
bladet Arzawabrefven som de äldsta urkunderna
på indoeuropeiskt språk (det större brefvet kan
dateras till Amenophis III:s tid omkr. 1400 f. Kr.).
Knudtzons mening om Arzawaspråkets karaktär
antogs omedelbart af Bugge och Torp, som stödde
den med en rad egna, i ofvannämnda arbete publi-
cerade anmärkningar till de ifrågavarande bref-
ven. A andra sidan mötte den från flera håll
opposition, en opposition, som synes ha kommit
Knudtzon själf att tvifla på riktigheten af sin upp-
fattning. I andra delen af hans stora publikation
"Die El-Amarna-tafeln" (1915), hvari äfven Ar-
zawabrefven ingå, upplyses i de af 0. Weber för-
fattade anmärkningarna, att enligt meddelande i
bref Knudtzon numera hyser betänkligheter mot
sin tidigare mening (El-Amarna-tafeln II, 1074).
Det måste också medges, att många af de kom-
binationer, på hvilka tesen om Arzawaspråkets
indoeuropeiska karaktär stödde sig, voro otillräck-
ligt grundade. Emellertid har frågan på senare
tiden kommit i ett nytt läge. Man är allmänt
ense om, att Arzawaspraket var nära besläktadt
eller identiskt med den s. k. hettitiskan: landet
Arzawa torde ha legat i närheten af hettiternas
rike (Knudtzon, "Arzawabriefe, 28", sökte det i östra
Gilicien eller södra Kappadocien; jfr nu också Fr.
Hrozny, "Hethitische keilschrifttexte", "Boghaz-
köistudien", 3:eh. 159 ff., och "Uber die völker und
sprachen des alten Chattilandes", "Boghazköistu-
dien", 5:e h., 40). Men att det hettitiska språket,
ehuru uppblandadt med många främmande bestånds-
delar, har en väsentligen indoeuropeisk prägel, synes
ha framgått som ett åtminstone sannolikt resultat
af de senare årens undersökningar af kilskriftstex-
terna från Boghazköi (i Mindre Asien, några dags-
resor ö. om Angöra), där det gamla hettitrikets
hufvudstad var belägen. Jfr i synnerhet Fr. Hroz-
ny, "Die lösung des hethitischen problems" (i
"Mitteilungen der deutschen Orient-gesellschaft",
n:r 56, dec. 1915), och "Die sprache der hethi-
ter" ("Boghazköi-studien", utg. af 0. Weber,
1. Stuck, 1917), C. Marstränder, "Caractère indo-
européen de la langue hittite" (i "Vidønskapssel-
skapets i Christiania skrifter", II. Hist.-filos, klasse,
1918, n:r 2), G. Herbig i "Göttingische gelehrte
anzeigen" 1921), och A. Debrunner, "Die sprache
der hethiter" (s. å.). P.P.
Arzignano [artsinja;nå], stad i italienska prov.
Vicenza, vid Chiampo, en biflod fr. v. till Adige,
15 km. v. om Vicenza. 11,483 inv. (1911). A.
har ett gammalt slott samt betydande industri och
handel med viner.
Arziia, hamn. Se Ar si la. Suppl.
Arz von Stráu’ssenburg [arts fann-], Arthur,
friherre, österrikisk militär, f. 16 juni 1857 i
Hermannstadt (Siebenbiirgen), blef officer vid
kavalleriet och öfvergick semare till generalsta-
ben, där han avancerade till öfverste 1902. Han
anställdes 1906 i krigsministeriet, blef generalma-
jor 1908, senare chef för 15:e infanteridivisionen,
1912 fältmarskalklöjtnant och 1913 sektionschef i
krigsministeriet. Yid krigsutbrottet 1914 återgick
A. till 15:e infanteridivisionen, men fick i okt. be-
fälet of ver 6:e armékåren och blef 1915 general af
infanteriet. Han deltog med sin armékår i fält-
tåget mot Ryssland under Mackensens öfverbefäl
och gjorde sig särskildt bemärkt vid intagandet af
Brest-Litovski. 1916 fick A. befälet öfver den i
Siebenbiirgen sammandragna l:a armén och käm-
pade med denna under den följande vintern i
Skogs-Karpaterna. Efter fältmarskalk Conrads af-
lägsnande blef A. mars 1917 chef för general-
staben, i hvilken egenskap han arbetade för inti-
mare samarbete mellan de förbundnes härlednin-
gar, och 1918 generalöfverste. S. å. erhöll han
afsked. C. O. N.
Äran, biflod till Ljungan, upprinner i en del
småsjöar mellan Anaris- och Oviksfjällen i Jämt-
land. Nära densamma s. v. om Hundshögen
(1,372 m. ö. h.) ligger Arådalens turist-
station, upprättad af Svenska turistföreningen
med mathållning och logis för 12 pers. O- Sjn.
Åsa, herrgård i Åsa socken, Kronobergs län,
omfattar 77/s mtl, med en areal af 3,720 har,
hvaraf 230 har åker och 3,107 har skog; tax.-v.
Åsa herrgårdsbyggnad.
2,500,000 kr. A. beboddes i början af 1400-talet
af väpnaren Peter Knutsson, stamfader för ätten
Kurck, egdes under 1500-talet af släkten Lilje-
sparre, under 1600-talet af Ulfsparre samt har
sedan tillhört bl. a. släkterna Löwen, von Yicken,
Leijonhufvud och Posse. Nuv. egare är tyske in-
dustrimagnaten H. Stinnes. O. Sjn.
Asauad, stor oasgrupp i västra Sahara, 5-6
dagsresor n. om Timbuktu, på karavanvägen till
Tuat, har en mängd städer och stor uppfödning af
kameler. Invånarna äro af arabiskt ursprung, men
tala songhaiernas språk. De största byarna äro
Mabruk, Bu-Djebeha och Arauan. E. A-t.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
