317 Arzawa-brefven-Asbaggar 318 Arzawa-brefven, två bref, som tillhöra det stora fynd af lertaflor med babylonisk-assyrisk kilskrift, som i slutet af 1880-talet gjordes vid El-Amarna 1. Tell el-Amarna i Egypten (se A m a r n a). An- ledningen till namnet är, att det ena brefvet, det större, anger sig som skrifvet från farao Ameno- phis III till Tarhundaraba, konung i landet Ar- zawa. Det andra, mindre brefvet synes sakna upp- gift om afsändare och adressat, men öfverensstäm- mer i språk och skrift med det förra och har antagits härröra från Arzawalandet. Norske orientalisten J. A. Knudtzon utgaf 1902 dessa bref i "Die zwei Arzawa-briefe, die ältesten urkunden in indogermanischer sprache, mit be- merkungen von Sophus Bugge und Alf Torp". Knudtzon ansåg sig där kunna fastställa, att språ- ket i Arzawabrefven, bortsedt från några på baby- lonisk-assyriskt språk affattade ställen, vore indo- europeiskt, och han betecknade därför på titel- bladet Arzawabrefven som de äldsta urkunderna på indoeuropeiskt språk (det större brefvet kan dateras till Amenophis III:s tid omkr. 1400 f. Kr.). Knudtzons mening om Arzawaspråkets karaktär antogs omedelbart af Bugge och Torp, som stödde den med en rad egna, i ofvannämnda arbete publi- cerade anmärkningar till de ifrågavarande bref- ven. A andra sidan mötte den från flera håll opposition, en opposition, som synes ha kommit Knudtzon själf att tvifla på riktigheten af sin upp- fattning. I andra delen af hans stora publikation "Die El-Amarna-tafeln" (1915), hvari äfven Ar- zawabrefven ingå, upplyses i de af 0. Weber för- fattade anmärkningarna, att enligt meddelande i bref Knudtzon numera hyser betänkligheter mot sin tidigare mening (El-Amarna-tafeln II, 1074). Det måste också medges, att många af de kom- binationer, på hvilka tesen om Arzawaspråkets indoeuropeiska karaktär stödde sig, voro otillräck- ligt grundade. Emellertid har frågan på senare tiden kommit i ett nytt läge. Man är allmänt ense om, att Arzawaspraket var nära besläktadt eller identiskt med den s. k. hettitiskan: landet Arzawa torde ha legat i närheten af hettiternas rike (Knudtzon, "Arzawabriefe, 28", sökte det i östra Gilicien eller södra Kappadocien; jfr nu också Fr. Hrozny, "Hethitische keilschrifttexte", "Boghaz- köistudien", 3:eh. 159 ff., och "Uber die völker und sprachen des alten Chattilandes", "Boghazköistu- dien", 5:e h., 40). Men att det hettitiska språket, ehuru uppblandadt med många främmande bestånds- delar, har en väsentligen indoeuropeisk prägel, synes ha framgått som ett åtminstone sannolikt resultat af de senare årens undersökningar af kilskriftstex- terna från Boghazköi (i Mindre Asien, några dags- resor ö. om Angöra), där det gamla hettitrikets hufvudstad var belägen. Jfr i synnerhet Fr. Hroz- ny, "Die lösung des hethitischen problems" (i "Mitteilungen der deutschen Orient-gesellschaft", n:r 56, dec. 1915), och "Die sprache der hethi- ter" ("Boghazköi-studien", utg. af 0. Weber, 1. Stuck, 1917), C. Marstränder, "Caractère indo- européen de la langue hittite" (i "Vidønskapssel- skapets i Christiania skrifter", II. Hist.-filos, klasse, 1918, n:r 2), G. Herbig i "Göttingische gelehrte anzeigen" 1921), och A. Debrunner, "Die sprache der hethiter" (s. å.). P.P. Arzignano [artsinja;nå], stad i italienska prov. Vicenza, vid Chiampo, en biflod fr. v. till Adige, 15 km. v. om Vicenza. 11,483 inv. (1911). A. har ett gammalt slott samt betydande industri och handel med viner. Arziia, hamn. Se Ar si la. Suppl. Arz von Stráu'ssenburg [arts fann-], Arthur, friherre, österrikisk militär, f. 16 juni 1857 i Hermannstadt (Siebenbiirgen), blef officer vid kavalleriet och öfvergick semare till generalsta- ben, där han avancerade till öfverste 1902. Han anställdes 1906 i krigsministeriet, blef generalma- jor 1908, senare chef för 15:e infanteridivisionen, 1912 fältmarskalklöjtnant och 1913 sektionschef i krigsministeriet. Yid krigsutbrottet 1914 återgick A. till 15:e infanteridivisionen, men fick i okt. be- fälet of ver 6:e armékåren och blef 1915 general af infanteriet. Han deltog med sin armékår i fält- tåget mot Ryssland under Mackensens öfverbefäl och gjorde sig särskildt bemärkt vid intagandet af Brest-Litovski. 1916 fick A. befälet öfver den i Siebenbiirgen sammandragna l:a armén och käm- pade med denna under den följande vintern i Skogs-Karpaterna. Efter fältmarskalk Conrads af- lägsnande blef A. mars 1917 chef för general- staben, i hvilken egenskap han arbetade för inti- mare samarbete mellan de förbundnes härlednin- gar, och 1918 generalöfverste. S. å. erhöll han afsked. C. O. N. Äran, biflod till Ljungan, upprinner i en del småsjöar mellan Anaris- och Oviksfjällen i Jämt- land. Nära densamma s. v. om Hundshögen (1,372 m. ö. h.) ligger Arådalens turist- station, upprättad af Svenska turistföreningen med mathållning och logis för 12 pers. O- Sjn. Åsa, herrgård i Åsa socken, Kronobergs län, omfattar 77/s mtl, med en areal af 3,720 har, hvaraf 230 har åker och 3,107 har skog; tax.-v. Åsa herrgårdsbyggnad. 2,500,000 kr. A. beboddes i början af 1400-talet af väpnaren Peter Knutsson, stamfader för ätten Kurck, egdes under 1500-talet af släkten Lilje- sparre, under 1600-talet af Ulfsparre samt har sedan tillhört bl. a. släkterna Löwen, von Yicken, Leijonhufvud och Posse. Nuv. egare är tyske in- dustrimagnaten H. Stinnes. O. Sjn. Asauad, stor oasgrupp i västra Sahara, 5-6 dagsresor n. om Timbuktu, på karavanvägen till Tuat, har en mängd städer och stor uppfödning af kameler. Invånarna äro af arabiskt ursprung, men tala songhaiernas språk. De största byarna äro Mabruk, Bu-Djebeha och Arauan. E. A-t.