351 Ateneum för flickor-Atharvaveda 352 art. T hese u s. - 1896 höllos i A. de första moderna olympiska spelen (se d. o., sp. 673 och pl. I, där stadion för dem finns afbildadt). Befolkningen var 1907, vid senaste folkräkningen, 167,479 pers. och beräknades 1920 till 260,000. 1911 utvidgades nationaluniversitetet, som dittills omfattat endast l medicinsk och l matematisk- fysisk fakultet, med af delningen Kapodistriakon, omfattande teologisk, juridisk och filosofisk fakultet. Tills, hade de båda af delningarna 3,095 studenter 1919-20. De arkeologiska utgräfningarna ha fort- gått med goda resultat. Under Världskriget ut- kämpades l dec. 1916 i A. hårda-gatustrider mellan ett vid Piræus landsatt detachement med omkr. 3,000 man franska, italienska och engelska trupper och de regeringstrogna grekiska trupperna, under- stödda af befolkningen, hvarvid de allierade måste utrymma staden. Senare (jumi 1917) besattes dock denna för en tid af fransmännen. E. A-t. Ateneum för flickor, i Stockholm, en af Sveriges största kvinnliga läroanstalter, med omkr. 700 elever, består af 1) Högre flickskola, med omkr. 400 lärjungar, omfattande en A-linje (8 klasser med 3 förberedande) och en 4-klassig B-linje för flickor, som genomgått 7 klasser folkskola (afgångs- betyg från hvardera linjens högsta klass medför normalskolekompetens) samt en fortsättningskurs (husmoderskurs). 2) Folkskoleseminarium ("Ate- neums folkskoleseminarium"), omfattande (sedan 1879) en lägre af delning med f. n. 90 elever (dels, sedan 1898, en 2-årig kurs för utbildming af små- skolelärarinnor, särskildt, efter aftal med lands- tinget, för Stockholms län, dels, sedan 1903, en 1-årig parallellklass för utbildning af hemlärarin- nor m. m.) och, sedan 1907, en högre af delning med 90 elever, som förbereder till folkskollärar- examen, jämte 7-årig öfningsskola med omkr. 100 lärjungar. 3) Skolköksseminarium (15 elever) med fr. o. m. hösten 1922 2-årig kurs, omfattande teore- tiska och praktiska ämnen. Såväl högre flicksko- lan som seminarierna åtnjuta statsbidrag (f. n. resp. 6,000, 15,000 och 9,000 kr.). Ärligen utexamine- ras omkr. 100 lärarinnor. Skolan, som tillhör A.-b. Ateneum för flickor, är sedan 1910 inrymd i eget hus (n:r 46 och 48 Sveavägen) och eger fastig- heten n:r 11 Döbelnsgatan, afsedd att bli hem för seminariernas elever och innehålla bostäder för lärarpersonalen. Läroanstalten är en skapelse af folkskolläraren Johan Löfvén (f. 1850, d. 1912), som 1878 upprättade "Primär- och elementarskolan i Stock- holm", hvarmed 1881 förenades Hammarstedtska skolan och Klara Strömbergs skola under namnet Ateneum för flickor, hvars första föreståndarinna blef fröken Strömberg. I spetsen för läroanstalten står en rektor (Löfvén till 1905, läroverksadjunkten E. Plainck till 1908, pastor K. Edquist till 1913, filos. kandidaten och teol. licentiaten Arvid Bruno sedan 1913), biträdd af föreståndarinnan vid flick- skolan (Strömberg till 1896, Anna Danielsson till 1903, Hildur Rosén till 1922, f. n. Astrid Hamberg) samt föreståndarinnorna vid folkskole- och skolköks- seminarierna (f. n. A. Nordström och T. Hanson). A'tesis (A t h e s i s), romerskt namn på floden A d i g e. Ate'ssa, stad i italienska prov. Chieti, på en slocknad vulkan, 28 km. v. om Yasto och 18 km. från Adriatiska hafvet. 10,050 inv. (1911). Ylle- industri och handel med saltad fisk. E. A-t. Ate'ste, fornstad i Umbrien, nu Est e. 'Ateuchus sacer, zool. Se vidare Piller- bagge. *Athabasca. - 3. östra delen af A. är sedan 1905 införlifvad med prov. Saskatchewan och västra delen med Alberta, hvilka s. å. blefvo provinser i Canada. Athalia colibri, zool. Se Rapsstekel n. Athalie [-11], sorgespel af Racine (se denne, sp. 840, och A t a l j a), uppf. i Stockholm f. g. 1776, med musik till körerna af Uttini. Athama;ntha Libanötis, bot., detsamma som Li- banotis montana (se Libanötis). "Athanasianska trosbekännelsen. Vid kyrkomö- tet 1920 väcktes af biskop Personne motion om åt- gärder för uteslutande af Symbolum athanasianum från svenska kyrkans bekännelseskrifter. Motionä- ren förklarade som sin öfvertygelse, att ingen led. af kyrkomötet kan ha någon annan tanke om detta symbolums salighetslära än att den är en grof vill- farelse. Hans motion förkastades med 42 röster mot 12. Atharvaveda, fornindisk samling hymner (se Indiens språk och litteratur, sp. 535), till allra största delen i poetisk form, innehåller 731 hymner (omkr. 6,000 vers), indelade i 20 böcker, af hvilka de två sista äro att betrakta som senare tillägg till den ursprungliga samlingen, hvaraf f. ö. ungefär 1/i är lån från Rigveda. A. (af atharvan-, "eldoffrare") har säkerligen uppkommit inom en bestämd kultkrets, där å ena sidan elden spelade en viktig rituell roll, men å andra sidan hufvud- vikten var lagd vid trolldomsväsendet, magien, hvars förnämsta kraft var bunden vid reciterandet af de i versform kurserande magiska formlerna. Dessa konstituera såväl en lyckobringande magi (böner till vänliga makter, af vändande af onda) eller ond magi (besvärjelser, förbannelser o. s. v.). Språk- formen, väsentligen densamma som i Rigveda, före- ter dock något yngre drag, som emellertid kan stå tillsammans med den omständigheten, att samlingen och redaktionen af A. torde vara yngre än Rigvedas hufvudmassa, i det att den med sina uppenbarligen yngre beståndsdelar hänvisar på geografiska och kulturella förhållanden af senare datum, då de ariske inderna trängt längre mot ö. in i Ganges- landet. A. visar sig med hänsyn till redaktion uppenbarligen vara yngre, då benämningem trayl vidyä, triveda ("trefaldigt vetande") om de tre vedasamlingarna (Rig-, Säma-, Yajurveda) uppkom- mit som enhetlig benämning, då antingen ännu ingen A. fanns eller i alla fall ännu icke erhållit samma kamoniska betydelse som de förra. Två redaktioner äro kända. Den viktigaste, Qaunaka-red., innehål- ler vulgatatexten och är utg. af R. Roth och W. D. Whitney, "Atharvaveda" (bd I, 1856). Total- öfv. af R. T. H. Griffith (1895-96) och W. D. Whitney (utom bok XX) med kritisk-exegetisk kommentar, utg. eiter förf:s död af Ch. R. Lanman (i "Harvard oriental series", bd VII-VIII, 1905-07). Hufvudmassan af de i folkloristiskt och religionshistoriskt hänseende viktigaste hymnerna är öfv. af Bloomfield (i "Sacred books of the East", bd XLII); åtskilliga i öfv. af Ludwig i bd III