Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atomenergi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
355
Atomenergi-Atommodell
356
andra kinolinderivat, smärtstillande, feberned-
sättande och inflammationshämmande verkningar.
Det ges främst vid akuta giktanfall (podäger, se
Gikt). Medlet har af ven med framgång användts
vid akut reumatism, neuralgier m. m. På grund
af den starka afgången af urinsyra kan atofan be-
fordra stenbildning i blåsan och bör ej förordnas
åt stenpatienter. Atofan ges i dos af l gr. 2-4
ggr dagligen, vanligen blott 2 till 3 dagar i följd.
Samtidigt drickes rikligt vatten och intas en half
tesked natriumbikarbonat flera gånger om dagen
för att förekomma magsmärtor och motverka sten-
bildning. Novatofan är etylester af metyl-
atofan, ett gulaktigt, något svagare, mindre häf-
tigt verkande preparat, som används för samma
ändamål. Acitrin är metylester af atofan, sva-
gare verksamt. G. G. S.
Atomenergi, fy s. och kem., kan beteckna dels den
energi, som upptas eller af ges af atomen vid tem-
peraturändringar (se A t o m v ä r m e), dels ato-
mens inre bildningsenexgi, som kan frigöras endast
då atomen spränges sönder. Detta eger rum spoci-
tant vid de radioaktiva processerna (se Radio-
aktivitet), som af ven visa, att de energimäng-
der, som omsättas vid vanliga kemiska processer,
äro försvinnande små i jämförelse med de kolossala
energiförråd, som finnas magasinerade i atomernas
inre. Ännu käoiner man intet medel vare sig att
påverka de radioaktiva atomomvandlingarna eller
att i kemiskt mätbara mängder åstadkomma en
atomomvandling. Endast i ytterst sällsynta fall har
Rutherford (se d. o.) vid bombardering med a-par-
tiklar (se E a d i o a k t i v i t; e t, sp. 868) iakttagit
en söndersprängnimg af vanliga atomer (se Atom-
modell. SuppL). B. Br-dt.
Atomfysik, fys. o. kem., läran om atomernas inre
struktur (se Atommodell. Suppl.) och där-
med sammanhängande egenskaper. Den del, som
berör själfva atomkärnan, benämnes af ven kärn-
fysik, och den, som behandlar de utanför lig-
gande elektronerna, af ven atomkemi på grund
af det mara sambandet med atomens kemiska egen-
skaper. E. R-dt.
*Atomicitet, kem. Jfr Valensteori och
Werner, Alfred, samt i Suppl. Atommo-
d e 11 och Grundämnen.
Atomkemi. Se Atomfysik. Suppl.
Atommodell, fys. Alltsedan Daltons dagar ha
atomerna i allmänhet uppfattats som kompakta och
odelbara, hvarje atomslag kännetecknadt af be-
stämda egenskaper och framför allt af bestämd
atomvikt (se d. o.). Först de senaste årtiondenas
ingående studium af de radioaktiva ämnena och af
strålningsfenomenen vid elektricitetens gång genom
förtunnade gaser har visat, att atomen ej är ho-
mogen, utan består af diskreta delar med olika
elektrisk laddning. Den första modellen till ato-
mens byggnad angafs af lord Kelvin i början af
1900-talet och utarbetades vidare af J. J. Thom-
son. Där antogs, att den positiva elektriciteten
var jämnt utbredd öfver en sfär af atomens stor-
lek (diametern omkr. 0,ooooooi mm.) och att i
denna punktformiga elektroner (se d. o., fys.} voro
ordnade i ringar. Denna modell visade sig emel-
lertid oförenlig med senare af Rutherford och hans
lärjungar gjorda iakttagelser af a-partiklarnas (se
Bad i o a k t i vi te t, sp. 868) gång genom ma-
teria. Till följd af sin stora energi tränga a-par-
tiklarna vanligen rakt genom de tusental af ato-
mer de möta på sin väg, utan att nämnvärdt för-
ändra riktning. Blott i mycket enstaka fall in-
träffar en kraftig af böjning, som då t. o. m. kan
of verstiga en rät vinkel. För att förklara detta
förhållande uppställde Rutherford 1911 den s. k.
kärnmodellen för atomen (se Rutherford, sp.
1271). Enligt denna är atomens positiva laddning
liksom dess egentliga massa koncentrerad på en yt-
terst liten kärna (diametern mindre än en tiotu-
sendel af atomens diameter). Kärnan omkretsas af
elektroner till ett antal så stort, att deras samman-
lagda negativa laddning neutraliserar kärnans posi-
tiva. Allmänt antas nu, att antalet positiva en-
hetsladdningar i de olika ämnenas kärnor och där-
med också antalet elektroner i atomen anges af
ämnets atomnummer (se Grundämnen. Suppl.).
Danske fysikern N. Bohr har med utgångspunkt
från atomernas spektrum vidare utvecklat och pre-
ciserat Rutherfords atommodell. Han tänker sig
vissa slutna, s. k. stationära banor inom atomen,
där elektronerna röra sig kring kärnan enligt den
vanliga mekanikens lagar, men där de i strid med
den klassiska elektrodynamiken ej utstråla energi.
En monokromatisk (se Monokrom) strålning
utsändes däremot, då elektroner öfvergå från en
yttre stationär bana till en inre, och denna strål-
nings svängningstal bestämmes enligt Plancks kvant-
hypotes (se P la ne k, Max) så, att skillnaden i
energi mellan de båda tillstånden är lika med
Plancks elementarkvantum, h, multipliceradt med
detta svängningstal. Enklast af alla atomer är vä-
teatomen, som består af en kärna med en positiv
enhetsladdning och en elektron, som roterar kring
kärnan. Bohr antog först, att elektronens banor
alltid voro cirkulära, men har sedan i anslutning
till af ven af andra forskare (Sommerfeld, Epstein
och Schwarzschild) gjorda beräkningar öfvergått
till elliptiska banor, som påläggas vissa villkor.
Därmed har man kunnat förklara såväl Stark- och
Zeemaneffekterna (se d. o.) som den finuppdel-
ning af vätelinjerna, som iakttas i mycket starka
spektroskop. Sålunda har man uppnått en för-
vånande och storartad överensstämmelse mellan
teori och experimentella fakta. - I det fall
att elektronen fullständigt aflägsnas från väte-
atomen, återstår en positivt laddad väteion, som är
själfva vätekärnan och af allt att döma den posi-
tiva elektricitetsatomen liksom elektronen den nega-
tiva. Heliumatomen antas i neutralt tillstånd ha
en kärna med två positiva enhetsladdningar och två
elektroner roterande i samma eller hvar sin ring
kring kärnan. Aflägsnas elektronerna, kvarstår
kärnan, som är identisk med a-partikeln. I of riga
ämnens atomer har Bohr tänkt sig elektronerna
fördelade på flera koncentriska ringar i samma
plan, hvarvid med stigande elektronantal samma
anordning i de yttre ringarna periodiskt återkom-
mer med tillägg af en eller flera inre ringar. Då
atomens flesta egenskaper, däribland spektrum,
synas bero på elektronernas antal och anordning
i de yttersta ringarna, förklaras därmed periodici-
teten i dessa egenskaper (se Grundämnen,
sp. 437-439). - Till de innersta ringarna för-
läggas ämnenas karakteristiska röntgenstrålar (se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
