355 Atomenergi-Atommodell 356 andra kinolinderivat, smärtstillande, feberned- sättande och inflammationshämmande verkningar. Det ges främst vid akuta giktanfall (podäger, se Gikt). Medlet har af ven med framgång användts vid akut reumatism, neuralgier m. m. På grund af den starka afgången af urinsyra kan atofan be- fordra stenbildning i blåsan och bör ej förordnas åt stenpatienter. Atofan ges i dos af l gr. 2-4 ggr dagligen, vanligen blott 2 till 3 dagar i följd. Samtidigt drickes rikligt vatten och intas en half tesked natriumbikarbonat flera gånger om dagen för att förekomma magsmärtor och motverka sten- bildning. Novatofan är etylester af metyl- atofan, ett gulaktigt, något svagare, mindre häf- tigt verkande preparat, som används för samma ändamål. Acitrin är metylester af atofan, sva- gare verksamt. G. G. S. Atomenergi, fy s. och kem., kan beteckna dels den energi, som upptas eller af ges af atomen vid tem- peraturändringar (se A t o m v ä r m e), dels ato- mens inre bildningsenexgi, som kan frigöras endast då atomen spränges sönder. Detta eger rum spoci- tant vid de radioaktiva processerna (se Radio- aktivitet), som af ven visa, att de energimäng- der, som omsättas vid vanliga kemiska processer, äro försvinnande små i jämförelse med de kolossala energiförråd, som finnas magasinerade i atomernas inre. Ännu käoiner man intet medel vare sig att påverka de radioaktiva atomomvandlingarna eller att i kemiskt mätbara mängder åstadkomma en atomomvandling. Endast i ytterst sällsynta fall har Rutherford (se d. o.) vid bombardering med a-par- tiklar (se E a d i o a k t i v i t; e t, sp. 868) iakttagit en söndersprängnimg af vanliga atomer (se Atom- modell. SuppL). B. Br-dt. Atomfysik, fys. o. kem., läran om atomernas inre struktur (se Atommodell. Suppl.) och där- med sammanhängande egenskaper. Den del, som berör själfva atomkärnan, benämnes af ven kärn- fysik, och den, som behandlar de utanför lig- gande elektronerna, af ven atomkemi på grund af det mara sambandet med atomens kemiska egen- skaper. E. R-dt. *Atomicitet, kem. Jfr Valensteori och Werner, Alfred, samt i Suppl. Atommo- d e 11 och Grundämnen. Atomkemi. Se Atomfysik. Suppl. Atommodell, fys. Alltsedan Daltons dagar ha atomerna i allmänhet uppfattats som kompakta och odelbara, hvarje atomslag kännetecknadt af be- stämda egenskaper och framför allt af bestämd atomvikt (se d. o.). Först de senaste årtiondenas ingående studium af de radioaktiva ämnena och af strålningsfenomenen vid elektricitetens gång genom förtunnade gaser har visat, att atomen ej är ho- mogen, utan består af diskreta delar med olika elektrisk laddning. Den första modellen till ato- mens byggnad angafs af lord Kelvin i början af 1900-talet och utarbetades vidare af J. J. Thom- son. Där antogs, att den positiva elektriciteten var jämnt utbredd öfver en sfär af atomens stor- lek (diametern omkr. 0,ooooooi mm.) och att i denna punktformiga elektroner (se d. o., fys.} voro ordnade i ringar. Denna modell visade sig emel- lertid oförenlig med senare af Rutherford och hans lärjungar gjorda iakttagelser af a-partiklarnas (se Bad i o a k t i vi te t, sp. 868) gång genom ma- teria. Till följd af sin stora energi tränga a-par- tiklarna vanligen rakt genom de tusental af ato- mer de möta på sin väg, utan att nämnvärdt för- ändra riktning. Blott i mycket enstaka fall in- träffar en kraftig af böjning, som då t. o. m. kan of verstiga en rät vinkel. För att förklara detta förhållande uppställde Rutherford 1911 den s. k. kärnmodellen för atomen (se Rutherford, sp. 1271). Enligt denna är atomens positiva laddning liksom dess egentliga massa koncentrerad på en yt- terst liten kärna (diametern mindre än en tiotu- sendel af atomens diameter). Kärnan omkretsas af elektroner till ett antal så stort, att deras samman- lagda negativa laddning neutraliserar kärnans posi- tiva. Allmänt antas nu, att antalet positiva en- hetsladdningar i de olika ämnenas kärnor och där- med också antalet elektroner i atomen anges af ämnets atomnummer (se Grundämnen. Suppl.). Danske fysikern N. Bohr har med utgångspunkt från atomernas spektrum vidare utvecklat och pre- ciserat Rutherfords atommodell. Han tänker sig vissa slutna, s. k. stationära banor inom atomen, där elektronerna röra sig kring kärnan enligt den vanliga mekanikens lagar, men där de i strid med den klassiska elektrodynamiken ej utstråla energi. En monokromatisk (se Monokrom) strålning utsändes däremot, då elektroner öfvergå från en yttre stationär bana till en inre, och denna strål- nings svängningstal bestämmes enligt Plancks kvant- hypotes (se P la ne k, Max) så, att skillnaden i energi mellan de båda tillstånden är lika med Plancks elementarkvantum, h, multipliceradt med detta svängningstal. Enklast af alla atomer är vä- teatomen, som består af en kärna med en positiv enhetsladdning och en elektron, som roterar kring kärnan. Bohr antog först, att elektronens banor alltid voro cirkulära, men har sedan i anslutning till af ven af andra forskare (Sommerfeld, Epstein och Schwarzschild) gjorda beräkningar öfvergått till elliptiska banor, som påläggas vissa villkor. Därmed har man kunnat förklara såväl Stark- och Zeemaneffekterna (se d. o.) som den finuppdel- ning af vätelinjerna, som iakttas i mycket starka spektroskop. Sålunda har man uppnått en för- vånande och storartad överensstämmelse mellan teori och experimentella fakta. - I det fall att elektronen fullständigt aflägsnas från väte- atomen, återstår en positivt laddad väteion, som är själfva vätekärnan och af allt att döma den posi- tiva elektricitetsatomen liksom elektronen den nega- tiva. Heliumatomen antas i neutralt tillstånd ha en kärna med två positiva enhetsladdningar och två elektroner roterande i samma eller hvar sin ring kring kärnan. Aflägsnas elektronerna, kvarstår kärnan, som är identisk med a-partikeln. I of riga ämnens atomer har Bohr tänkt sig elektronerna fördelade på flera koncentriska ringar i samma plan, hvarvid med stigande elektronantal samma anordning i de yttre ringarna periodiskt återkom- mer med tillägg af en eller flera inre ringar. Då atomens flesta egenskaper, däribland spektrum, synas bero på elektronernas antal och anordning i de yttersta ringarna, förklaras därmed periodici- teten i dessa egenskaper (se Grundämnen, sp. 437-439). - Till de innersta ringarna för- läggas ämnenas karakteristiska röntgenstrålar (se