507 Begå-Begbie 508 belgiska, franska och ryska fästningar; se Y ärl ds- krig e t, sp. 166, 177, 178. Krigets erfaren- heter ha således bekräftat den gamla satsen, att första villkoret för, att en fästning skall kunna göra den med dess anläggning af sedda fulla nyttan, är, att den i tekniskt af seende uppfyller fordrin- garna på motståndskraft emot de kraftigaste an- fallsmedel, som kunna komma till användning mot densamma. Det tillkommer befästningskonsten att sörja för, att detta villkor uppfylles. Tack vare förbättrade byggnadsmaterialier och konstruktioner samt lämplig placering i terrängen af fästen och batterier m. m. är detta - trots anfallsartilleriets fullkomning -, som ofvan antydts, ock fortfarande möjligt (se äfven Fästning. Suppl.). Att tids- enliga och med tillräckligt kraftigt artilleri be- styckade permanenta befästningsanläggningar, för- svarade af väl utbildade trupper, alltjämt kunna utöfva ett betydande inflytande på krigshändel- serna, framgår af Världskriget. Sålunda satte den starkt befästa fronten Verdun-Taul-Göte Lor- raine-Épinal-Belfort, som tyskarna aldrig lycka- des genombryta, fransmännen i stånd att samla sina hufvudkrafter v. om Mosel, där af görandet skedde - under för tyskarna strategiskt ogynn- samma förhållanden. Hvad särskildt Verdun be- träffar, fick denna fästning ett olycksdigert infly- tande på tyskarnas krigföring. Äfven Paris fyllde, under första slaget vid Marne, ©n viktig uppgift som skydd för franska härens vänstra flank. Å andra sidan tryggade Metz och Strassburg de genom Elsass-Lothringen framryckande tyska armé- ernas strategiska uppmarsch och tjänade seder- mera som stöd för deras operationer och som tryggade upplagsplatser för vissa af arméernas förråd. Äfven de stora österrikiska operations- fästningarna Krakau och Pfzemysl spelade en strategiskt viktig roll under kriget, den förra särskildt genom att trygga förbindelsen mellan de österrikiska och tyska arméerna och den senare bl. a. genom att i månader binda en rysk armé, som under fruktlösa stormningsförsök till en stor del förintades, utanför sina vallar samt genom att hindra ryssarna att sätta sig i besittning af där- varande viktiga järnvägsknut och öfvergång öfver San. Man torde kunna säga, att Världskrigets erfarenheter gett vid handen, att fästningar fort- farande ha en viktig uppgift att fylla, i främsta rummet som stöd för fältarméns operationer, men äfven genom att sätta krigsledningen i stånd att hålla vissa strategiska fronter med svagare styrkor för att på annat håll kunna med öfverlägsna krafter framgå offensivt, genom att spärra viktiga kommunikationslinjer och defiléer - särskildt i vägfattiga landsdelar - samt i fråga om gräns- fästningar genom att trygga egen armés strategiska uppmarsch och samtidigt eventuellt tjäna som ut- fallsportar för infall i fiendens land. I alla dessa fall måste befästningsanläggningarna vara fullt fär- digbyggda, bestyckade och försedda med nödiga förråd, innan kriget bryter ut. De kunna följakt- ligen icke ersättas af fält- eller provisoriska befäst- ningar. Beträffande särskildt fältbefästningskonsten kom denna att undergå en fullständig omgestaltning under Världskriget. Under tiden närmast före detta till- mätte man i allmänhet ej - utom möjligen inom ryska armén - fältbefästningskonsten den betydelse, som den sedermera visade sig ega. Detta var i syn- nerhet fallet inom den för sin utpräglade offensiv- anda utmärkta tyska armén. Emellertid nödgades redan under Världskrigets första skede tyskarna, åt- minstone under vissa tider och på vissa fronter, emot en öfverlägseoi motståndare förhålla sig rent af- värjande, och följden häraf blef med nödvändig- het resp. fronters förstärkande medelst fältbefäst- ningar, hvilka i den mån, som tiden medgaf, gjordes allt starkare. Den anfallandes sträfvan att omfatta motståndarens flank föranledde en motsva- rande förlängning af försvarsfronten. Sålunda upp- stodo de ofvan omnämnda befästa linjerna, som sträckte sig från Nordsjön till Schweiz och från Östersjön till Rumäniens gräns och hvilka gåfvo hela kriget dess karaktär af ställningskrig, hvar- under de fientliga härarna i månader och år lågo mot hvarandra i sammanhängande befästa ställnin- gar. Då en sådan utveckling af kriget icke kunde förutses, voro icke heller några normer för dylika befästningar angifna i vederbörande arméers in- struktioner för fältbefästningars anläggning, till grund för hvilka lågo det rörliga krigets förhål- landen. Dylika, af förhållandena betingade nor- mer uppstodo under krigets förlopp, så att säga af sig själfva, på de olika fronterna. Ehuru de gifvetvis voro mycket växlande - t. o. m. inom samma armé - företedde de dock vissa likheter med hvarandra. Det mest karakteristiska draget var den af en hittills okänd massanvändning af artilleriet ("trumeld") framkallade djup grupperin- gen af de befästa ställningarna (linjerna), medan förut försvarets koncentrering i en enda linje varit regel. Under krigets fortgång uppkom ett nytt, på den tyska västfronten användt system: linjerna i den främsta försvarszonen uppdelades i enskilda fasta stödjepunkter. Fördelarna häraf skulle vara, att besättningsstyrkan för en viss front kunde min- skas, att befästningarna bättre kunde undandragas flygspaning och bombardering från flygplan samt att reservernas rörelsefrihet underlättades. Befäst- ningssystemet öfvergick sålunda på vissa fronter från linje- till ytbefästning, och försvaret blef, från att vara stelt, "elastiskt". Emellertid ställde det sistnämnda större fordringar på ledningen samt truppens utbildning och disciplin, hvarjämte för- bindelserna inom den befästa zonen försvårades. - Om de förändringar med afseende på valet af plats i terrängen för befästa fältställningar i allmänhet och dessas detaljer, som under Världs- kriget använda anfallsmedel framkallat, se Fält- befästning. Suppl. - Om det inflytande befästningskonstens utveckling under de senaste åren haft på kustbefästningars anläggning och beskaffen- het se K u s t b e f ä s t n i n g a r. Suppl. H. J-dt. *Béga flyter nu på rumänskt och jugo-slaviskt område. *Béga-kanalen ligger nu i Rumänien och Jugo- Slavien. *Begas. - 3. E e i n h o l d B. dog 3 aug. 1911 i Berlin. Gruppen Sabinskornas bortröfvande är återgifven å pl. VII till art. B i l d h u g g a r- konst. - 5. Karl B. dog 23 febr. 1916 i Köthen. Begbie [be'gbi], Harold, engelsk författare och tidningsman/f. 1871 i Suffolk, skref 1899-