517 Belgien 518 Kongostaten öfvertog B. Kongo. Leopolds sträfvan att för sig eller sin dynasti bevara de värdefulla krondomänerna i Kongo rönte starkt motstånd i parlamentet, för hvilket han i hufvudsak fick ge vika. Kongos östgräns reglerades på en konferens i Bruxelles 1910 mellan Tyskland, England och B. Leopold II efterträddes 17 dec. 1909 af brorsonen Albert. Ett förslag till skollag, som jämställde "frivilligskolorna" och statsskolorna, men ej införde obligatorisk undervisning, förkastades, hvarefter ministären Schollaert afgick och efterträddes af ministären Broqueville juli 1911. Socialisterna igångsatte 1912 en stark agitation för genomförande af allmän rösträtt. De ledo dock, trots samverkan med liberalerna, nederlag vid valen s. å. För att motverka ett nytt klerikalt skolförslag och genom- drifva fordringar på rösträtt organiserade socia- listerna 1913 storstrejk. Under de politiska stri- derna ökades motsatsen mellan flamländare och valloner. Klerikalerna stödde sig på de flamländska småstäderna och landsbygden. I de vallonska in- dustridistrikten voro liberaler och socialister i ma- joritet. Från båda håll framträdde sträfvanden efter skilsmässa i förvaltningen. Genom 1913 års härorga- nisation infördes fullständig allmän värnplikt. Obli- gatorisk skolundervisning genomfördes 1914. Försök till närmande mellan Holland och B. gjordes från 1907. Dessa ledde dock ej till något resultat. Att holländarna befäste Vlissingen 1911, sågs i B. med misstroende. Under konflikterna mel- lan Tyskland och ententemakterna trädde B. allt tydligare på den senare maktgruppens sida. Redan 1906 förhandlades om engelsk hjälp åt B. i händelse af tysk kränkning af B:s neutralitet. På Tysklands ultimatum 2 aug. 1914 med begäran om tillstånd för tyska trupper att tåga genom landet svarade B., att det ärnade försvara sin neutralitet. 4 aug. in- ryckte tyska trupper i B. Kriget antog karaktär af folkkrig med dess fasor (se Världskriget). Broquevilles ministär ombildades genom de liberale ledarna Goblet d'Alviella och Hymans samt socia- listen Vanderveldes inträde till en koalitionsrege- ring. Från Bruxelles flyttades regeringen till Ant- werpen, därifrån till Ostende och slutligen på grund af tyskarnas snabba eröfring af större delen af B. till Frankrike (Le Havre). Tyskarna organiserade en förvaltning med en generalguvernör i spetsen (von der Goltz 1914, von Bissing 1914-17, von Falkenhausen 1917-18). Under honom stod en ci- vilförvaltning, i spetsen för provinserna militärgu- vernörer. Tyskarna favoriserade det flamländska språket och flamländarna. Universitetet i Gent om- bildades till ett flamländskt universitet. Franskan afskaffades och förbjöds slutligen inom administratio- nen i Flandern. Mars 1917 uppdelades B. i 2 admi- nistrativa områden, ett flamländskt och ett vallonskt, med centra i Bruxelles och Namur. Tyskarna för- sökte i Flandern skapa ett representativt organ, "raed van Vlaenderen". Syftemålet torde ha varit att organisera en flamländsk stat. Dessa sträfvanden kunde ej genomföras, då blott en ytterst ringa del af befolkningen, det s. k. aktivist-partiet, ställde sig på tyskarnas sida. Den tyska förvaltningen ingrep mel reglerande föreskrifter inom alla möjliga om- råden. Drakoniska bestämmelser infördes för brott mot de nya stadgarna, krigsdomstolarna fingo vid- sträckt befogenhet. Tyska domstolar organiserades april 1918. Dryga krigsskatter pålades. Den belgi- ska industrien bragtes, ej minst genom de omfattande rekvisitionerna, i starkt nödläge. För kol, olja, gas, elektricitet m. m. inrättades monopolisering. Sär- skildt "Kohlenzentrale" spelade en stor roll. Okt. 1916 började arbetslösa belgiska arbetare deporteras till Tyskland och till fronten. Slutligen uppgick deras antal till öfver 100,000. För lindrande af folkets nöd igångsattes en storartad hjälpverksam- het. Stora penningsummor insamlades utom i B. sär- skildt i England, Amerika och neutrala länder. Amerikanen Hoover inlade utomordentlig förtjänst om organiseringen och ledningen af hjälpkommissio- nen. Tyskland afträdde i Versaillesfreden 1919 Mo- resnet, alla anspråk pä det omstridda området neu- trala Moresnet samt på kretsarna Eupen och Mal- medy. Befolkningen inom dessa båda kretsar egde rätt att genom anteckningar å listor inom 6 månader tillkännage sin önskan att stanna under tysk suve- ränitet. Nationernas förbund egde sedan af göra frågan, och områdena tillerkändes aug. 1920 B. De långt gående belgiska önskemålen om förvärf af holländska Limburg och en del af Zeeland rönte ej något gynnsamt mottagande i Paris och starkt motstånd från Hollands sida och kunde därför ej förverkligas. Frågan om nya bestämmelser rörande sjöfarten på Schelde blef ej löst. Försöken att genom förhandling med Holland vinna en revision af 1839 års traktat misslyckades. Rätt till byg- gande af en djup kanal mellan Maas och Rhen vid höjden af Ruhrort inom 25 år tillerkändes B. på synnerligen gynnsamma villkor. Trots belgisk med- verkan af eröfringen af Tyska Öst-Afrika blef det mandatär endast för prov. Urundi och större delen af Ruanda. B. deltog i ockupationen af Rhenområ- det. Med Frankrike af slöts en defensivallia.ns (1918), som 1920 utvidgades till militärallians. B. framstod alltmer som politisk drabant till Frankrike. Närmandet till Frankrike medförde ekonomiska för- måner i Luxemburg. En belgisk delegerad erhöll från början säte i Nationernas förbunds råd, och detta uppdrag förnyades 1921. I Bruxelles hölls 1920 en internationell finanskonferens. Ministären Broqueville efterträddes juni 1918 af ministären Cooreman, som nov. s. å. aflöstes af mi- nistären Delacroix. Denna föll okt. 1920 på frå- gan om medgifvande af transitering af vapen till Polen och efterträddes af kabinettet Carton de Wiart nov. s. å. Samtliga dessa regeringar voro koalitionsministärer. I ministären Theunis 1921 vägrade socialisterna inträda. Allmän rösträtt ge- nomfördes 1920. För kvinnor infördes samtidigt kommunal rösträtt. Vid valen 1919 förlorade det katolska partiet den majoritet, som det innehaft sedan 1884. Belgiens politik sedan vapenstillestån- det har gått ut på att åstadkomma en finansiell restauration. Statsskulden uppgick 1920 till 30 milliarder francs. Trots dryga inkomst- och arfs- skatter är fråga om åstadkommande af jämvikt i budgeten beroende af tyska krigsskadeståndets be- talande. B. befriades af de allierade från att betala sina krigsskulder till dem (de skulle i stället erhålla betalning af Tyskland), och det garanterades en prioritet af 21/2 milliard af det tyska krigsskade- ståndet. Litt.: H. Pirenne, "Histoire de Belgique" (5