vidsträckta utrikesresor och öfvertog efter faderns död Gimmened, som han förvandlade till en mönstergård. Han tillhörde urspr. det frisinnade partiet, men fruktade att efter rösträttsreformens genomförande 1908 landtmännen skulle förlora sitt politiska inflytande och blef initiativtagaren till det 1910 bildade Bondeförbundet (se d. o. Suppl.). Länet valde honom till led. af Första kammaren vid 1919 års urtima riksdag. Berglöf, Erik Anshelm, jurist, led. af Högsta domstolen, f. 10 aug. 1867 i Hälsing-Tuna, Gäfleborgs län, blef efter universitetsstudier i Uppsala och Lund samt domarförordnanden under Göta hofrätt vice häradshöfding 1893, fiskal i Svea hofrätt 1901, assessor där 1903, revisionssekreterare 1907 och justitieråd 1908. Han biträdde vid förandet af Sveriges talan inför skiljedomstolarna ang. sjögränsen mot Norge 1908 och ang. de svenske lapparnas renbetesrätt 1909. C. G. Bj. Bergman, Karl (Carl) Otto, industri-, kommunal- och riksdagsman, militär, f. 29 april 1828 i Luleå, d. 21 juni 1901 på Sandträsk, blef student i Uppsala 1850, officer 1852 och avancerade till öfverste i armén (1894). Han var mångårig medlem af Norrbottens läns landsting, ett fjärdedels årh. som vice ordf. eller ordf., och från 1881 till sin död, med undantag af åren 1884--88, led. af Första kammaren, de första tre åren för Västerbottens, sedermera för Norrbottens län. B. var en kraftig främjare af Norrbottens trävaruindustri, landtbruk och grufdrift. Som förvaltare (sedan 1860) af Bodträskfors (se d. o.) uppryckte han detta sågverk till ett af länets största (med utvidgningar långt in i angränsande lappmarker) och mest gifvande industriella företag, arbetade entusiastiskt för att höja jordbruk och boskapsskötsel samt förbättra flottleder och andra samfärdsmedel. Han var på dessa områden i mångt och mycket banbrytande inom orten. Då det engelska bolag, som egde det kolossala järnmalmsfältet vid Gällivare, icke skötte försvarsarbetena enligt 1885 års gruf stadgas bestämmelser, inmutade han 1886--88 hela fältet och väckte 1888 mot bolaget den ryktbara process, som slutade med, att Gällivare malmberg (utom Koskullskulle) mot en viss "förlikningssumma" åter bragtes i svensk ego. Hans erbjudande till staten att inlösa grufvorna för ett par mill. kr. afslogs. I det sedermera bildade A.-b. Gällivare malmfälts direkta ledning tog han endast några år personlig del. Energiskt uppsökte och inmutade han andra malm- och mineralfyndigheter inom lappmarkerna; hans intressentskap i Ruotevare järnmalmsfält blef ödesdigert för hans enskilda förmögenhet. Om B:s intresse för hortikulturen vittnade de ståtliga parkanläggningarna vid Bodträskfors samt drifhusen (vindrufvor!) vid det slottslika Fjällnäs på sluttningen af Gällivare Dunciret och vid Sandträsk. Till sist må nämnas, att B. energiskt och oegennyttigt arbetade för Bodens befästande. S--s. Bergman, Gustaf Alarik Carlsson, son till prosten K. A. Bergman (sp. 1476), fortifikationsofficer, f. 23 juli 1844 i Vinslöf, Kristianstads län, genomgick som civilingenjörelev Högre artilleriläroverket å Marieberg (Krigshögskolan) 1865-68 och utnämndes sistnämnda år till underlöjtnant vid Fortifikationen, där han 1874 befordrades till kapten. 1889 blef han major vid generalstaben, men återgick redan 1891 (som major) till Fortifikationen, där han 1897 blef öfverste och chef för stabens hufvudstation. 1903 utnämndes han till generalmajor i armén och chef för Fortifikationen och erhöll 1910 af sked ur aktiv tjänst. Som arbetschef i Karlskrona 1874--77 ledde B. bl. a. ombyggnaden af Kungsholms fästning. B. var 1872-74 lärare vid Krigsskolan, 1873-74 vid Sjökrigsskolan och 1878--84 vid Krigshögskolan. 1882 blef han adjutant och 1897 öfveradjutant hos konung Oskar II. Han har varit led. af flera kommittéer -- bl. a. den s. k. "parlamentariska befästningskommittén" 1897--98 -- och kommissioner. Sedan 1891 är han led. af Krigsvet. akad. H. J--dt. Bergman, Julius Gereon, apotekare, f. 10 okt. 1854 i Arboga, aflade apotekarexamen 1878 och erhöll privilegium på apoteket i Hjortkvarn 1894 samt på apoteket "Kronan" i Malmö 1904. B. är en framstående kapacitet på den farmaceutiska kemiens område och har författat Farmaceutisk-kemisk analys (1887) samt ett stort antal uppsatser öfver kemiska och farmaceutiska ämnen. T. D. Bergman, Oskar William, militär, vapenkonstruktör, skriftställare, f. 5 dec. 1860 i Stockholm, underlöjtnant i Upplands regemente 1881 och vid Göta artillerireg. s. å. Han blef 1903 kapten vid det nyuppsatta Positionsartilleriregementet, för hvilket han 1911 blef öfverste och chef, och 1919 generalmajor i armén och kommendant å Karlsborgs fästning. Han kvarstod dock som regementschef till 1920, då han erhöll afsked. B. var artilleristabsofficer 1894--98, lärare vid Artilleri- och ingenjörhögskolan 1898-1904 och chef för läroverket 1904-11. Han tog verksam del i 1900 års kommission för ombeväpning af fältartilleriet. 1915 besökte han för militära studier österrikiska sydvästfronten under 4:e Isonzoslaget. B. är uppfinnare af ett flertal vapenkonstruktioner, bland hvilka excenterskrufven (en bakladdningsmekanism för kanoner) är mest känd. Den användes bl. a. vid franska fältartilleriet under Världskriget. Vidare har han konstruerat ett repetergevär (1888), en automatisk kulspruta och en lavett för haubitser. Förutom ett flertal tidskrifts- och tidningsuppsatser i militära ämnen har han utgett Lärobok i artilleriteknik (3 dlr, 1900--02) samt ett naturvetenskapligt arbete: Expansionsteorien (1904). Sedan 1900 är han led. af Krigsvet. akad. H. J--dt. *Bergman, J. (sp. 1477), sedan 1908 lektor vid latinläroverket på Södermalm i Stockholm, vardt 1920 professor i latin och klassisk arkeologi vid universitetet i Dorpat, där han af ven meddelat undervisning i svenska språket. B. har vidare utgett Antiken (1906), en samling essayer, de för ungdomen af sedda Sagan om Odyssevs (1908) och Antikens och medeltidens historia (1909; 2:a uppl. 1914), På klassisk mark (1906 och 1909), Svenska folket 1809 och svenska folket nu (1909), P. Wieselgren (1912), Napoleon (1915), Latinska källskrifter till Sveriges historia (1917), Svecia latina (1918), diktsamlingen Saga och sång (1908); upplagor af Euripides' "Kyklops" (1903), Gaius "De iure personarum" (1914) och ett urval af Plinius bref (1915); översättningarna Ur forntidens sång (1908), af Seneca (1912; 2:a uppl.