vattendraget korsas, hvarefter järnvägen öster om sjön Hästveden går förbi Idtjärn, mellan hvilken och Idkerbergets gruffält ändstationen Idkerberget är belägen. Koncession beviljades 4 mars 1910, och bansträckan, som är 9,6 km. lång, öppnades för godstrafik 1 okt. 1912. Efter ommätning ha Bergslagernas järnvägars öfriga sträckor följande längder: Falun--Göteborg Bergslagernas station 476,3 km. och Daglösen--Filipstad 8,0 km. Sammanlagda bokförda byggmads- och förrådskostnaden vid 1920 års slut utgjorde 77,489,329 kr., hvaraf för banan med husbyggnader 63,715,954 kr. och för rullande materiel 9,726,501 kr. Aktiekapitalet uppgick till 25,146,800 kr. F. P. Bergs laktoskop [-skåp]. Se Mjölkprofvare. 'Bergslien. 1. Knut B. dog 27 nov. 1908. Bergson [bärkså'], Henri Louis, Frankrikes ryktbaraste nutida filosof, f. 18 okt. 1853 i Paris, naturaliserad irländare, genomgick 1'École normale supérieure och blef där licencié-ès-lettres 1881, anställdes som lärare i filosofi 1881 vid lyceet i Ångers, 1883 vid lyceet i Clermont-Ferrand, vid hvilken stads universi- tet han ock blef do- cent i filosofi. Han disputerade 1889 för filos. doktorsgrad och vann s. å. anställning vid College Rollin i Paris och kort där- efter vid Lycée Henri IV (1889-97). 1897 blef han docent vid 1'École normale supérieure och 1900 professor vid College de France. Sist- nämnda befattning har han emellertid lämnat för att uteslutande egna sig åt sitt filosofiska författarskap. Af hans många skrifter må näm- nas La spécialité (1882), skoltal vid lyceet i Ångers, hans förstlingsarbete, tissai sur les don- nées immédiates de la conscience (1889; "Tiden och den fria viljan", 1912), Matière et mé- moire (1890; "Materia och minne", 1913), Le rire (1900; "Skrattet", 1910), V evolution créa- trice (1907; "Den skapande utvecklingen", 1911) samt de samlingar af föredrag och essayer, som i sv. öfv. bära titlarna "Intuition och intelligens" (1911; 2:a uppl. 1914), "Filosofien och lifvet" (1912) och "Själslig kraft" (1921). - B. betecknar sin ståndpunkt som en "ny spiritualism". Hae skiljer skarpt mellan själslifvet och den kroppsliga verkligheten. Inom det förra finnas inga oföränder- liga element, som bestå samtidigt och från hvarandra kunna bestämdt särskiljas, utan själsföreteelseraa äro underkastade ständig förändring och flyta öfver i hvarandra. Förändringen betyder icke, att det förflutna försvinner, utan det trycker sin prägel på det nuvarande, och från förr och nu sträcka sig ten- denserna in i framtiden. Dessa karaktärer hos tids- förloppet kännetecknar B. med termen "la durée", som af hans svenska tolkare öfversatts med det ny- bildade ordet "nuflödet", Själslifvet har en rent kvalitativ intensitet, som r>j kan fattas genom sum- mering af några enheter. Det lyder icke lagen om energiens bestånd, utan innebär ett ständigt skapande af ny verklighet (Vevolution créatrice). Inom själs- lifvet finns frihet; intet upprepas där, utan allt är där nydaningar, hvarför det är en ren orimlighet att på själsföreteelserna vilja tillämpa kausalitetslagen med lika orsaker, som draga med sig lika verknin- gar. Hvarken orsaker eller verkningar upprepa sig här, utan allt har sin i viss mån nya, individuella prägel. Det materiella eller kroppsliga har i för- hållande härtill alldeles motsatta karaktärer. Det är utsträckt i rummet, kan fattas som en sammanfatt- ning af oföränderliga, bredvid hvarandra existe- rande smådelar, hvilkas enda förändringar äro rö- relser i rummet, reglerade af en mekanisk kausalitet med en ständigt i och för sig oföränderlig kvantitet af fysisk, kvantitativt mätbar energi. De två nu nämnda verklighetsområdena äro sålunda egentligen ojämförliga, men då människan lefver inom båda, har hon en benägenhet att fatta dem som likartade. Hennes lif fordrar, att hon handlar, i den yttre, kroppsliga världen; hennes kunskap måste därför i första rummet vara inriktad på denna. Då hon se- dan riktar sin uppmärksamhet på sitt eget inre lif, på sina själsföreteelser, frestas hon att fatta dessa i analogi med det kroppsliga. Vi kunna finna uttryck för våra uppfattningar om det själsartade endast ge- nom symboler, som vi hämta från den materiella värld, i hvilken vi måste handla Men vetenskapen vill ej nöja sig med symboler; då den i deras ställe söker sätta begrepp, behåller den ofta som adekvat uttryck för verkligheten h vad blott är en symbol. Däraf associationspsykologiens missriktade försök att reducera själslifvet till en mekanism med enkla ele- ment; däraf ock de moderna förnekelsema af viljans frihet. Att B. med ett sådant åskådningssätt full- ständigt förkastar materialismen, säger sig själft. Men äfven den psykofysiska parallellteorien bestri- der ham på det bestämdaste. Det är genom hand- lingar, rörelser, som vi stå i omedelbart förhållande till den yttre världen. Vid dessa tjänstgör hjärnan som förmedlande organ för själen, men också endast därvid. Särskilda motoriska centra finnas i hjärnan, men inga centra för förnimmelse, minne eller tanke. Endast i den mån vi uppfatta och tänka med ord eller tendenser till ord, sålunda med tal- eller skrif- rörelser, behöfva vi för tankarna hjärnans tillhjälp. "Hjärnans verksamhet förhåller sig till själens lik- som rörelserna af kapellmästarens taktpinne till symfonien. Symfonien flyter åt alla håll utöfver de rörelser, som skandera den, markera takten - sammalunda svämmar andens lif utöfver hjärnlifvet. Men just på grund af att hjärnan ur andens lif ploc- kar fram allt hvad detta eger, skickadt att utspelas som rörelse och omsättas i något materiellt, just där- för att den sålunda bildar andens fästpunkt i ma- terien, betryggar den i hvarje ögonblick amdens till- passning efter omständigheterna och håller den i oaf- låtlig kontakt med verkligheten". Af denna upp- fattning af förhållandet mellan den andliga och den kroppsliga verklighetem utdrar B. ock nya kunskaps- teoretiska konsekvenser. De begrepp, som vårt för- stånd bildar, äro fullt adekvata endast i tillämpning på det materiella. Om vi genom filosofien skola få en lika inträngande kunskap om den andliga verklig- heten, som naturvetenskapen skaffar oss om den